Döden är otroligt svår att acceptera, speciellt för ateister som är övertygade om att de inte tror på någonting, och åtminstone inte på ett liv efter detta. Det måste vara därför så många av dem verkar barnsligt fascinerade av nära-döden-upplevelser. Tack vare dem transporteras de så nära döden som möjligt, och därifrån kan de berätta om metafysiska, andliga upplevelser och få människor att göra något så sällsynt som att lyssna. De kan, om jag får säga det på amerikanska, shine utan att tro på något så gammaldags som Gud.

Jag träffar regelbundet kollegor i den kreativa klassen som varit i kontakt med döden. Det verkar vara en livlig trafik fram och tillbaka mellan olika stadier på livets väg. Gemensamt för resenärerna är ett speciellt ljus i deras ögon, kanske till och med en plötslig aura runt deras huvuden, när de berättar om sina transcendentala upplevelser i ett okänt, mystiskt gränsland. Och jag kan försäkra dig om att folk lyssnar. Det finns inget som att ha varit död och kommit tillbaka till livet.

Ändå stigmatiseras nära-döden-upplevelser, säger vissa, precis som allt annat, inklusive transpersoner, veganer, palestinier, islamister och liknande.

Men det är på väg att ändras. Enligt The Guardian har en neurologiforskare vid University of Michigan, USA, hittat en genväg till livet efter döden genom att kartlägga en patients hjärnaktivitet under minuterna efter döden. ”Jag tror att vi bara har sett toppen av isberget”, säger forskaren till tidningen.

Frågan är dock hur det hjälper oss att förstå livets mysterium. Kanske finns det inget isberg alls, bara ett isflak. Det viktiga är inte de sista sekunderna eller minuterna, utan vad vi gör under åren före döden, vad vi tror på och hur vi tar hand om oss själva och våra nära och kära.

Det måste vara sant att döden är ”mycket mer levande än vi trodde”, som Berlingskes journalist uttrycker det i en lovordande recension av den senaste forskningen i Michigan.

Döden kan vara ett mysterium, men den är också ett faktum. Vetenskapen kan förlänga livet, läkemedelsindustrin kan lindra smärta och lidande – tack för det – men ännu inte förhindra döden, och försök att kartlägga neurologiska rörelser efter döden förändrar inte det mänskliga livets grundläggande tragedi.

Det är just därför vi behöver religion. Ja, och stor konst. För att kunna hantera den tragiska sanningen och låta oss ta det där trosprånget som ger en slags sinnesfrid, som vetenskapen gång på gång ignorerar eftersom den innerligt tror på något helt annat, nämligen jordiska framsteg.

Vi är därför på exakt samma plats som innan de senaste neurologiska upptäckterna i Michigan. På jorden, som inte är en stjärna, i rimlighetens centrum, som inte vilar på framtida eventualiteter, utan på det som redan har skapats. Vilket det är vårt ansvar att förvalta efter bästa förmåga och föra vidare till nästa generation. Uppdraget får inte förväxlas med ett universellt recept på det goda livet, det är bara ett recept på det goda livet hos oss.

Vetenskapligandet av allt, även extremerna av den mänskliga tillvaron, dess sista ögonblick, är ett symptom på vår tids växande andliga fattigdom. Inte ens döden kan lämnas ifred. Även den måste belysas, studeras, dissekeras och göras till föremål för mänsklig utforskning. Detta är upplysningens arv – men utan kristendomen.

Vetenskapligandet är i sig en ersättning, i vår del av världen en ersättning för kristendomen, ja, ett nytt evangelium, vars tre första bud är att bortse från det gudomliga, det tragiska och istället odla möjligheternas land, som efter tycke och smak kan förknippas med med något vetenskapligt, humanistiskt, progressivt, mångkulturellt, liberalt, öppet, inkluderande, universellt eller något helt annat. Kristendomens ersättning är en lovande, fri fantasi för utopister, och om vi ska sätta en politisk etikett på den har den en vänsterorienterad slagsida.

”Till skillnad från den vänsterorienterade fantasin, som är en parodi på ett evangelium, målar inte den högerorienterade fantasin upp ett framtida världsrike, den har inget behov av en utopi, utan försöker komma i kontakt med den sedan länge orörda tiden”, skrev den tyske dramatikern Botho Strauss i sin ökända essä Anschwellender Bocksgesang från 1993.

Den långa tiden är Guds, inte vår. Vi måste nöja oss med att tro på Paradiset. Försök att skapa det med politiska eller vetenskapliga medel leder bara till fler katastrofer.