Foto: Igor Stevanovic

Ensamheten har ett namn – den heter Marita Lindholm, och är 49 år gammal. I höstas blev hon inkallad till tingsrätten i Eskilstuna som vittne i ett mål där en 30-åring stod åtalad för två grova överfall.

Rättegången var flyttad från Eskilstuna till säkerhetssalen i Västerås. Ett dålig omen.

Kvällen innan rättegången somnade Marita Lindholm med en klump i magen.

– Jag hade ångest och visste inte vad som väntade. Rättegången hade flyttats från Eskilstuna till säkerhetssalen i Västerås och jag visste inte om det fanns någon hotbild, berättar Marita.

Hon kollade med Polisen om det fanns anledning att vara orolig, och hon fick då till svar: ”Det kommer ingen och skjuter med automatvapen i alla fall”.

Klockan 06.15 ringde väckarklockan. Maken gick upp och tände lyset. I samma ögonblick ljöd skotten: Fem skott slog in i huset.

De flesta människor skulle ha gripits av dödsångest, men Marita blev arg istället.

– Ett av skotten träffade 30 centimeter från dotterns säng. När jag såg det var det som att ett raseri tog över mig.

Polisen hämtade henne till rättegången, men hon fick vänta flera timmar innan hon fick avge sitt vittnesmål. Den åtalade hade skadat sig själv och behövde besöka sjukhuset.

Han dömdes till tre års fängelse. För Marita innebar vittnesmålet att hon fick nya personuppgifter och tvingades flytta till hemlig adress. Ingen liten omkostnad.

Men det värsta var ändå handlingsförlamningen och likgiltigheten efteråt. Polisen slog fast att det fanns en koppling mellan skotten och rättegången. Skjutningen rubricerades som mordförsök och grovt övergrepp i rättssak men några gripanden gjordes aldrig och i dag är utredningen nedlagd i brist på spaningsuppslag.

Det största sveket mot rättsväsendet och medborgarna är samhällets brist på reaktion. Ingen kommer att vilja vittna när det fungerar så här. Samtidigt som de dömda släpps ut efter milda domar, lever vittnena i ständig fara.

Polisen kallar det tystnadskultur, men det är ett annat ord for laglöshet. Om polisen skulle återerövra förlorad mark skulle de behöva använda mycket hårda metoder. Det är inte politikerna beredda att medverka till.

Människor som Marita, vars vittnesmål hela rättsväsendet är beroende av,  drar sig därför undan och blir tysta. Tystnadskulturen och vittnens ovilja att träda fram är idag ett stort problem som försvårar många rättegångar.

Brottsförebyggande rådet (BRÅ) uppger att tystnaden infinner sig redan när ett brott begås:

– De flesta skäl för tystnad uppkommer redan då brottet sker. Dessutom ser vi exempel på att andra påminner brottsoffret eller vittnet om tystnadsnormer, utövar socialt tryck eller hotar den som pratar med polisen, menar Johanna Skinnari, som är projektledare på BRÅ.

På så sätt blir både våldsutövandet och den efterföljande pressen på brottens vittnen sätt att utvidga våldets domäner. Tills hela samhället böjer sig.