Upplopp på Karl Johan i Oslo lørdag 29. august, i anledning Stopp Islamisringen av Norge, Sians, markering foran Stortinget. Foto. Document.

När premiärminister Erna Solberg (H) äntligen talade efter Sian-demonstrationen i Oslo, som möttes av en våldsam motdemonstration, var det inte för att distansera sig från våldet, utan från Sian.

Premiärministern fruktar att det norska skyddet av yttrandefrihet ska tolkas som likgiltighet gentemot organisationens attityder, rapporterar NTB.

– Jag är mycket orolig för att yttrandefriheten, som vi starkt försvarar i Norge, kan upplevas annorlunda i andra länder, eller att det kan uppfattas att vi inte bryr oss om de attityder som Sian har. För att vi gör det, säger Solberg till NTB.

Det är inte så försiktigt för det vandrande intellektuella katastrofområdet som upptar den norska premiärministerns kontor, hur norrmän upplever uttrycksklimatet i Norge. Hon är mest bekymrad över hur detta kommer att uppfattas i andra länder.

Undrar om Turkiet är ett av dessa länder? Solberg kanske fruktar att hon själv får en slags karikatorkris 2.0 i knäet. I så fall är det liten anledning att tro att hon kommer att klara det något bättre än sin föregångare Jens Stoltenberg gjorde 2006, då Magazinet-redaktören Vebjørn Selbekk drogs in i regeringsbyggnaden för att be om ursäkt för femton imamer.

Premiärministern ansluter sig till Stockholms syndrom-drabbade fårflock som ger henne politisk makt genom att göra något som kräver minst mod i Norge, nämligen att distansera sig från Sian:

– Jag tar starkt avstånd från allt de står för. Jag tycker att det gör ont att höra hur de beskriver människor som bor i detta land, säger hon.

Självundersökning är inte den övning som Erna är bäst på. Hon hade själv inga problem att hänvisa till många människor i Norge som ”konspiration”. Men genom att distansera sig från Sian och inte nämna motdemonstranterna med ett ord, säger premiärministern i praktiken att Sians politiska uttalanden är värre än våld och hot mot dessa uttalanden.

För dem som vill visa Solberg största möjliga goodwill kan detta tolkas som kluntete. Men faktum är att beteendet hon visar nu passar in i ett mönster av handlingar där hon utlämnar Norge till islam.

För inte bara misslyckas Erna Solberg med att ta avstånd från islam, något som bara skulle ha varit rättvist och rimligt att göra med världens mest våldsamma och påträngande religion. Erna Solberg firar islam, och då finns det ingen modern form av islam vi pratar om, utan hardcore islam.

I juni 2017 bevisade Solberg att hon var islamistens premiärminister när hon strålade över en Id-firande i Oslo som utövade könssegregering av församlingen och där nästan alla närvarande kvinnor bar hijab. Premiärministerns omfamning av moskén Islam, som i linje med Koranen förkunnar hat mot icke-muslimer och logiskt sett har uppmuntrat terrorhandlingar, är helt utan förbehåll.

Imamerna i Norge kan vara helt säkra på att ett sårande eller kritiskt ord aldrig kommer från henne. Solberg, å andra sidan, saknar empati med norrmän som inte gillar hur islam sprids i Norge. Liksom andra fegor som utan reservation skulle ha gått med i kören «Crucifixion! Korståg!

Det är inte bara den konservativa ledaren som föredrar islam framför anti-islam. Detta gäller även Frp-ledaren Siv Jensen, som har sagt att Sian-medlemmar inte är välkomna i hennes parti, även om hon försvarar deras rätt att uttrycka sig. Solberg har också Jensen på släp där.

Det finns inget som hindrar en islamist från att vara medlem i det konservativa partiet eller Framstegspartiet, så länge han är tillräckligt smidig. Men anti-islamister, som sällan är särskilt anpassbara i ett land där en sådan sak inte är lämplig för vackra människor, står inför en kall axel i båda.

På detta sätt gör de många människor som ursprungligen kunde identifiera sig med de två partierna, politiskt hemlösa.