George Floyds död i Minneapolis den 25 maj 2020 kanske i backspegeln mer liknar en förevändning för kaos. Hans död, som ska ha förorsakats av en vit polis följdes omedelbart av en våg av kravaller under vilka hela områden i flera stora städer förstördes. Butiker plundrades, byggnader brändes ner och folk blev mördade medan borgmästare och andra lokala offentliga tjänstemän valde att låta upprorsmakarna löpa fritt, piska upp rasrelaterade konflikter och skydda brottslingarna istället för de medborgare som blivit utsatta. Det blev snabbt tydligt att kravallerna inte hade något att göra med Floyds död, och allt att göra med grupper som försöker störta USA.

Tidigare har medlemmar av den radikala organisationen Antifa begått våldshandlingar, men aldrig förr har de lyckats sprida terror i stora städer. Denna gång kunde de göra det, och gjorde det också.

Dessutom dök den marxistiska rörelsen Black Lives Matter (BLM), som verkade ha försvunnit sedan valet av president Donald J. Trump – som av en händelse gjort mer för de svarta och latinamerikanska minoriteterna på tre år än vad någon annan gjort på flera årtionden – upp igen, välfinansierade och välorganiserade, mitt i kravallernas kärna. BLM fick ytterligare stöd av borgmästarna från flera stora städer och vann ännu mer popularitet genom att först attackera statyerna föreställande tidigare slavägare, såsom George Washington, och sedan de som föreställde den förrymda slaven och abolitionisten Frederick Douglass. I Washington, DC och New York målades ”Black Lives Matter” på vägar i enorma gula bokstäver, i New York av borgmästaren själv.

Det kan vara första gången i USA:s historia som en marxistisk rörelse har fått stöd från storföretag: Amazon, Microsoft, Nabisco, Gatorade, Deckers och andra stora amerikanska företag donerade hundratusentals dollar till Black Lives Matter Global Network Foundation, som nu är en stor förmånstagare av dessa företagsjättar. Många högskolor och universitet stöttade också rörelsen. Princetonuniversitetets förvaltare bestämde sig för att avlägsna Woodrow Wilsons namn från universitetets allmänna ordning. De menade att de hade undersökt den ”långa och skadliga historien för rasism i USA” och att Wilsons ”rasistiska tankesätt och politik gör honom till en opassande namne för en skola eller högskola”. Uppmaningar om att ”#CancelYale” spred sig på sociala medier och påstod att Yales namne, Elihu Yale, var en slavägare och slavhandlare, och att universitetet också måste byta namn. Yaleuniversitetets ordförande, Peter Salovey, sa dock att det inte skulle göras och förklarade att Yale var ”relativt normal för sin tid”.

En annan sak som skett för första gången är att borgmästare i många städer och andra lokala tjänstemän medvetet har skyddat brottslingar framför laglydiga medborgare och låtit förstörelsen fortgå. Seattles borgmästare Jenny Durkan övergav ett helt område i staden, som dubbats till CHAZ (och senare CHOP) till upprorsmakare, föreslog att den polisfria zonen skulle skapa en ”sommar av kärlek”, och gjorde sedan ingenting medan våldtäkter, vandalisering och mord ägde rum. Portlands borgmästare Ted Wheeler har i nästan tre månader låtit ett helt distrikt falla offer för upprorsmakare. Stadsråden i New York och Los Angeles, USA:s två största städer, röstade för att kapa budgeten för sina polisstyrkor drastiskt. Minneapolis stadsråd gick ännu längre och röstade för att upplösa stadens polisstyrka helt och hållet.

Ledamoten i USA:s representanthus, Nancy Pelosi, började i ett synbart överlämnande till maffian referera till tumultet i Portland som den ”enorma kraften i fredliga protester” och jämförde den statliga polisen som försökte försvara en offentlig byggnad mot plundrande mordbrännare med ”stormtrupper” från nazi-eran.

Den före detta presidenten Barack Obama jämförde i ett tal under begravningen av en civilrättsledare, kongressledamot John Lewis, president Trump med segregationistguvernören i Alabama under 1960-talet, George Wallace – som råkade vara demokrat. Han talade om ”poliser som trycker ner svarta amerikaner med knän i halsen”, ett förvrängande av faktum. I Minneapolis hade en enda polis tryckt sitt knä mot halsen på en svart amerikan, en gång. Denna polis är häktad och väntar på rättegång, och hans misshandel har blivit kraftigt fördömd universellt.

Idén om att den amerikanska polisen är ”rasistisk” har använts för att rättfärdiga kravaller och förstörelse. En del poliser må vara rasistiska, men att anklaga alla amerikanska poliser för rasism är inte i linje med fakta. Statistiken visar att den stora majoriteten av svarta som dödas av poliser är väpnade och farliga. Dessutom är de poliser som är inblandade ofta svarta. Statistiken visar också att i genomsnitt 94 % av de svarta som dödas varje år i USA dödas av andra svarta personer. Men många som pratar om rasism verkar inte bry sig det minsta om de svarta liv som gått förlorade. Under kravallerna – i vilka folk blev dödade av upprorsmakare eller av plundrare som använde kravallerna som täckmantel – var de flesta offer svarta, ibland barn.

Redan 2017 hade den före detta talmannen i representanthuset, Newt Gingrich, oroat sig för de sporadiska kravaller som bröt ut, till exempel när konservativa talare bjöds in för att hålla tal. USA, sa han, ”är mitt uppe i ett ensidigt kulturellt inbördeskrig … Ge upp eller kriga – vårt land står på spel”.

Situationen hade faktiskt blivit ”oroande” även innan resultatet i presidentvalet tillkännagivits. Som vi nu kan läsa i justitiedepartementets rapport av Michael Horowitz samverkade högt uppsatta regeringstjänstemän under Obamaadministrationen för att hindra president Trump från att vinna valet, och efter det för att sätta dit honom i ett statskuppsförsök.

Dagen efter valet gav sig folk ut på gatorna med skyltar som löd: ”Inte min president”: President Trumps legitimitet blev genast ifrågasatt. På dagen för hans invigning ägde våldsamma kravaller och vandalisering rum i Washington DC:s stadskärna.

Under de veckor som följde blev president Trump anklagad utan bevis, för ”maskopi med Ryssland”. De falska anklagelserna höll i sig i över två år och skulle mycket väl ha kunnat hämma landets styre. Den före detta CIA-chefen John Brennan hävdade att president Trump hade ”jobbat med ryssar” och var ”förrädisk”. När anklagelserna visade sig vara grundlösa vände sig presidentens anklagare till ett telefonsamtal mellan president Trump och den ukrainska presidenten Volodymyr Zelensky. President Trump beskrevs som att ha ”satt landets säkerhet i fara”. En riksrättsprocess som stred mot alla regler följde. När juridikprofessorn Jonathan Turley påpekade att proceduren stred mot reglerna mottog han dödshot. Den pensionerade Harvardprofessorn Alan Dershowitz sa: ”att kongressen väcker riksrättsåtal mot president Trump för missbruk av kongressen skulle vara maktmissbruk av kongressen”. Vänstervridna medlemmar i representanthuset väckte riksrättsåtal mot Trump ändå. De förlorade.

I ett försök att omstörta det lagenliga valet 2016 – och för att tvinga vittnen att ”omvändas” och ge falska vittnesmål mot president Trump – förstördes andra människors liv också.

Bevisningen pekar nu tydligt på att general Michael Flynn, en enastående fyrstjärnig general och krigshjälte, föll offer för en komplott som tvingade honom att avgå, gjorde honom ruinerad och var nära att förstöra hans liv. Han är nu mitt uppe i ett annat snärjningsförsök av en politiserad domare, Emmet Sullivan, och en politiserad domarkår. Trots att åtalaren, utrikesdepartementet, lade ner fallet efter att det avslöjades att stora mängder urskuldande bevis hade undanhållits – så bestämde domare Sullivan, illegalt och enligt Sovjetunionens traditioner, att han skulle vara både domare och åklagare, och fortsätta att pröva det fall han skulle vara en opartisk domare i. Rättegången är fortfarande pågående. Carter Page, George Papadopoulos, Roger Stone och Jerome Corsi var bland de andra oskyldiga medborgare som också fått sina liv uppochnedvända.

Justitiekansler William Barr sa nyligen:

”Jag trodde att det var partiskt och tufft för 30 år sedan – det är inget jämfört med idag. Saker och ting har ändrats i grunden … [vänstern] representerar ett Rousseauiskt parti som tror på att riva ner systemet … De är intresserade av en fullständig politisk seger. Det är inte intresserade av kompromisser. Inte av dialektiskt utbytande av åsikter. … Det är en ersättningsreligion. De ser sina politiska motståndare … som onda för att vi står i vägen för deras progressiva utopi som de försöker uppnå …”

Som Barr nyligen sa under sitt vittnesmål vid representanthusets kommitté: ”När blev det okej att bränna ner en statlig domstol?”

För trettio år sedan var saker och ting sannerligen annorlunda. Men destruktiva krafter var i arbete. Några författare försökte ringa i varningsklockan, utan framgång.

I en bok som publicerades år 1992, The Devaluing of America: The Fight for Our Culture and Our Children, citerade den före detta utbildningssekreteraren William J. Bennett den framstående demokratiska historikern Arthur M. Schlesinger Jr.:

”Den nationella sammanhållningen i republiken är tillräckligt skör redan. Statlig utbildning borde försöka stärka den, inte försvaga den … Alternativet till integration är upplösning.”

Samma år publicerade statsvetaren Martin Anderson Impostors in the Temple: American Intellectuals Are Destroying Our Universities and Cheating Our Students of Their Future. ”De låtsas undervisa”, skrev han, ”de låtsas utföra originellt, viktigt arbete. De gör ingetdera. De är bedragare i templet. Och från dessa bedragare kommer det mesta som är fel på USA:s utbildning.”

Samma år igen skrev den aktade ekonomen och sociala kommentatorn Thomas Sowell, som råkar vara svart, i sin bok, Inside American Education: ”Oavsett om det är uppenbart eller subtilt har hjärntvättning blivit en viktig, tidskrävande aktivitet i det amerikanska utbildningssystemet på alla nivåer.”

Man kan hävda att det handlar om mer än hjärntvättning. Det sker också en lång marsch av de radikala genom amerikanska institutioner som beskrivs av Roger Kimball i hans bok The Long March: How the Cultural Revolution of the 1960s Changed America. Nu när dessa studenter har tagit examen är de en del av regeringen och stora företag, där de kan omstörta den västerländska kulturen inifrån.

Den amerikanske författaren David Horowitz beskrev vad som har pågått sedan den 8 november 2016 som ”sabotage” och skrev nyligen:

”I rotundan vid Jefferson Memorial i Washington står dessa ord ingraverade: ’Jag har svurit vid Guds altare en evig fientlighet mot varje form av tyranni över människans sinne.’ Detta uttalande av Thomas Jefferson ligger i kärnan för den demokrati vars grundande han spelade en central roll i. Det är därför det första tillägget i rättighetsförklaringen är det första och inte det andra, fjärde eller femte.

”Idag står vår nation inför det allvarligaste hotet med etablerandet av ett sådant tyranni i hela vår historia.”

Dr. Guy Millière, professor vid Paris universitet, är författare av 27 böcker om Frankrike och Europa.