Foto: Osebergskipet.  wikiart.org

På offentliga svenska Facebook-trådar diskuteras nu drastiska åtgärder för att bli av med klanbrott och dominansvåld.

Flera statusuppdateringar i Sverige är mycket deprimerande läsning.

Som vi har skrivit om tidigare diskuteras i Sverige ingen plockning av Moria-migranter. Det finns inte längre utrymme för den typen av idealism. ”Generös invandringspolitik” är i slutet av vägen i Sverige; 40 kriminella klaner har dödats hittills och dussintals dödats varje år.

Den som ritar i detalj och berättar om de svåra val som Sverige kommer att behöva diskutera i framtiden är Erik van der Heeg. Han är gift med den mer kända författaren Ann Heberlein och är anställd av Kungl. Art Academy i Lund, och han har nästan 5000 FB-vänner och 4343 följare.

Han skrev nyligen en lång FB-status om vad han ser som de två val Sverige är i – mellan vad han kallar Ulster-modellen och New York-modellen.

Utgångspunkten för van der Heeg är frågan:

Hur skall vi hantera förnedringsrån och klankriminalitet? Som i Rudi Giulianis New York eller genom Ulstermodellen?

Sverige har en ny typ av brott med invandring, särskilt från Mellanöstern och Centralasien, länder som kännetecknas av klaner och en svag stat.

Här är klanorganisationen den förhärskande organisationsformen, åtminstone på landsbygden. Klanorganisationen förklaras vara en biologiskt betingad relation som faktiskt kan överföras till att prägla hela stater. Man kan notera att alla samhällen åtminstone haft en period då klansamhället varit förhärskande, vilket de gamla isländska kvädena av typen Njals eller Gissle Surssons sagor vittnar om för oss här i Skandinavien.

I Europa blev dock staten den dominerande organisationsformen, oavsett om den var auktoritär eller demokratisk.

När vi ser dagens statsbildningar i Tredje världen frestas vi lätt att se dem i ljuset av våra egna samhällen, men militärstyret i länder som Syrien, Egypten eller Pakistan har egentligen bara yttre likheter med de militärdiktaturer vi har haft här i väst, såsom i Grekland, Spanien eller Portugal.

Klanledarna lever i lyx, baserat på överlägset våld. När de kommer till väst lever de på välfärd och den svarta ekonomin. Pengar utan att arbeta ger prestige i sådana kulturer. Snabba pengar.

Länder som Sverige och Danmark upprätthåller stabilitet och välstånd genom sin protestantiska arbetsmoral och sekulära individcentrerade rättsuppfattning som kan ledas tillbaka över 2000 år till det gamla Rom, men vi bekostar och garanterar rättigheter åt grupper med sociala mönster och beteenden som är den diametrala motsatsen till våra egna ideal – och permanentar dem.

På detta sätt bygger vi själva (och med våra egna pengar) en tidsbomb i våra egna samhällen, skriver van der Heeg.

Att visa styrka genom mobilisering, våld och hot ökar klanens ära; hur det händer är inte viktigt:

Att vara tio mot en i ett slagsmål ses inte som särskilt ”fegt”, vilket det skulle göra i Västerlandet; det är snarare det ensamma offret som förutom att få stryk dessutom har förlorat ansiktet och förnedrat sig genom att inte kunna ställa upp med en tillräcklig styrka till sitt försvar.

Kvinnor har inget särskilt skydd i klankulturer.

På samma sätt är idealet om ridderlighet mot kvinnor, som gradvis har blivit en andra natur i våra samhällen sedan medeltiden, något som är helt främmande för klantänkandet. Om en kvinna bryter mot klanens ära dödar hon henne bara. Det finns inget särskilt hedervärd eller prisvärt i det faktum att du är kvinna.

Medan flickor hålls inomhus och vårdas uppmuntras pojkar och unga män att sticka ut i det offentliga rummet.

Flickornas liv kontrolleras i detalj och placeras i hemmet i en tsunami av förbud och förbud. För pojkarna är det däremot viktigt att deras aktiviteter ligger utanför huset. Unga uppmuntras att flytta runt i grupper för att testa reaktionerna från dem omkring dem, det vill säga för att se om en viss handling utlöser fysiskt våld eller straff från andra vuxna.

Hur kan Sverige lösa ett klanproblem som har vuxit över polisen och politikerna? Erik van der Heeg avslutar sin statusuppdatering på detta sätt, och här inkluderar jag ett långt, sammanhängande citat. Han är inte optimistisk:

Som jag ser det finns det bara två sätt. Vi kan kalla en New York-modell. I en utmärkt artikel i onlinetidningen Kvartal beskrev New Yorks tidigare svenska generalkonsul, Olle Wästberg, hur jättestaden framgångsrikt har hanterat brott med sådan framgång de senaste decennierna.

Det handlar om ett brett spektrum av åtgärder, effektiv polisarbete, hårdare straff, utvisningar, full insyn från myndigheter och media, där medborgarna kan hållas informerade på ett faktiskt och omfattande sätt om vad som händer i deras bostadsområden, vem som står bakom det. det hela och vad som görs för att lösa problemen.

I slutändan handlar det enligt min mening också om att omvandla det svenska välfärdssystemet i en mer ”amerikansk” riktning, där människor i större utsträckning måste ta ansvar för sina egna liv, även ekonomiskt.

Om den gamla typen av brottslighet kanske skulle kunna förklaras i socioekonomiska termer och faktiskt lösas genom ekonomiska ansträngningar och resursallokering handlar den nya typen av kulturellt betingad brottslighet om ett generöst ökat subventionssystem som faktiskt ökar brottsligheten genom att låta nyanlända grupper stå utanför samhället och permanent oönskade beteenden.

Det andra sättet är den så kallade Ulster-modellen, hämtad från Nordirland.

Här har vi ett historiskt exempel på hur ett icke-klanbaserat samhälle genom en slags självorganiserande princip kommer att hantera en social sammanbrott orsakad av en ökande nivå av våld.

Under hela 1900-talet präglades först Irland och sedan Nordirland av sekteriska, politiska och religiösa motsättningar mellan vad som pågick i pressen som protestanter och katoliker. Våldsnivån på politisk nivå var ibland hög med bombningar, mord och upplopp; å andra sidan påverkades inte vanligt brott i samhället.

Trots nästan olagliga förhållanden i vissa områden var antalet rån, överfall, mord och sexuella brott inte särskilt stort.

Detta berodde dock inte på att polisen var effektivare på den gröna ön än någon annanstans, utan på grund av en repressionsprincip som växte av sig själv.

Om någon från den motsatta sidan dödade, rånade eller våldtog någon på din sida, såg du till att två av dem dog – och för att försäkra alla vad det handlade om, lät du pressen veta vad som hade gjorts.

Processen förenklades av att ingen brydde sig om att hitta den exakta gärningsmannen, utan helt enkelt att välja de första bästa från ”rätt grupp”.

Omvandlad till svenska förhållanden kunde modellen se ut så här: en svensk kvinna blir våldtäktsvåld; när information om förövarnas rapporter kommer ut och vilket innebär att de kan kopplas till en viss grupp, dödas två av denna specifika grupp, oavsett om dessa individer skulle vara skyldiga eller inte, för att klargöra deras attityd och sända signalen att den är bäst om du tar hand om dig själv.

Detta fungerar som regel och efter ett tag minskar allt brott på grund av den allmänna nervositeten mot ”att göra misstag” som sprids i samhället.

Dessutom kommer varje grupp snart att börja polisera sig för att inte påverkas. Röda ägg och brottslingar inom sin egen grupp ”tas om hand” av sina egna så att våldet inte eskalerar.

Låter det önskvärt? Absolut inte.

Men detta är med all sannolikhet det enda sättet kvar om myndigheter och politiker inte tar tillbaka makten över samhället som vi medborgare har gett dem – genom att rösta på dem.

Om de inte uppfyller sin del av det sociala avtalet kommer det att betraktas som upphört och sedan återvänder ansvaret till medborgarna själva.

Det är troligt att Sverige kommer att vända sig till New York-modellen.

Danmark är ledande i Norden. De har ökat straffet om brottet äger rum i utsatta områden och är kopplat till gäng.

Det måste vara ett slut på att minoritetsungdomar i Sverige får nedsatt straff med motiveringen att de är ”utsatta barn” med beteenden som kännetecknas av (vissa skulle säga: bestäms av) dåliga socioekonomiska förhållanden. Istället kommer det troligen att finnas extra hårda straff om brottet äger rum i utsatta områden och om ungdomen kan betraktas som en del av organiserad brottslighet.

Bestraffningen är inte kopplad till etnicitet, men kommer att drabba vissa etniska grupper hårdare än andra – eftersom de är starkt överrepresenterade just i denna typ av områdesbrott.

Det är inte bara på sociala medier som drastiska lösningar sänds. Göteborg-Posten skriver ut ett läsarinlägg där inlämnaren till och med ser en möjlighet till en kupp:

Personligen tror jag att hoppet är ute för Sverige när det gäller sjukvård, skola, äldreomsorg – för att inte tala om lagen / brottet, som jag tror har gått in i en icke-reversibel fas. Som historien visar i liknande fall – kommer det att resultera i ökad anarki, mer våldsamma och mer motsägelser mellan olika grupper – eller en mjuk kupp. Skulle inte bli lite förvånad om det redan är skisserat på det senare, eftersom det verkligen motiveras att de extraordinära, brådskande åtgärder som krävs för att styra fartyget korrekt – inte kan genomföras med det rådande politiska systemet, skriver Pekka Wiena.

Lyssna på Ekots lördagintervju med polischef Mats Löfving.