New York Times blandar nyheter och kommentarer, d.v.s. att de säger ”detta är vad vi hittade” och ”detta är vad det betyder” i samma mening. En uppmärksam läsare kommer att se det, men för de flesta glider det ned obemärkt. Läsaren får intrycket som inlägget var tänkt att skapa och budskapet upprepas av Trump-hatande medier runt om i världen:

Här är Dagens Næringslivs rubrik:

President Donald Trumps självdeklarationer läckte ut: – En fuskare, bedragare och kanske den värste affärsmannen i världen

På amerikanska kallas detta hype. Överdrift. I det här fallet är det så stort att det säger mer om DN (i detta tillfälle står DN för Dagens Næringsliv) än om Trump. Kolla in vad DN: s kommentatorer skriver om Kina. De är förståelsefulla och sympatiskt inställda. Detsamma är Norges utrikesminister Ine Eriksen Søreide. Frihandel gäller fortfarande för Norge och norska utrikesdepartementet anser att Kina står för fria marknader.

Trump är den störste elefanten i en porslinsbutik, deras porslinsbutik, så de måste bli av med honom. Nu har de provat hans sexliv och med hans förhållande till Putin. Ukraina-vinklingen var riskabel eftersom Biden har många skelett i garderoben där, men de började bli desperata.

Hundratals läckor från illojala tjänstemän har inte fått önskad effekt.

Det sista kortet som inte har spelats ut, är Trumps finanser.

Huvudnarrativet som New York Times följer är Trump som bluffmakare. Han blev president för att öka marknadsvärdet på sitt varumärke. Detta är en teori som vi har hört tidigare. Michael Wolfe har det som sin huvudtes i sin bok Fire and Fury: Trump blev förvånad över segern. Han trodde aldrig att han skulle vinna.

Endast de som aldrig har sett ett Trump-rally tror på någonting så dumt.

Men New York Times anser att han bluffar i allt han gör. Vi skall tro att hans politik också är en bluff:

”Tillsammans med tillhörande finansiella dokument och juridiska arkiv, erbjuder dokumenten den mest detaljerade granskningen  hittills av presidentens affärsimperium. De avslöjar ihåligheten, men också trollkonsterna, bakom bilden av miljardären som arbetat sig upp på egen hand – finslipad genom hans stjärnglans i ”The Apprentice” – som hjälpte till att driva honom till Vita huset och som fortfarande ligger bakom lojaliteten hos många i hans väljarbas.

I slutändan har Trump varit mer framgångsrik med att spela affärsmogul än att vara en i verkligheten.

Faktum är att hans ekonomiska ställning när han tillkännagav sin presidentkandidat 2015 ger en viss tro på tanken att hans chansningskampanj åtminstone delvis var ett schackdrag för att återuppta säljbarheten av hans namn.”

Trump är en spelare, och han är en skicklig spelare. En spelare som bluffar och fuskar. Trump är en bluff. Den störste av dem alla. Det är intrycket som New York Times försöker skapa.

De skriver detta samtidigt som frisläppta dokument visar att mannen som var huvudkällan till förtalet mot Trump, den som FBI använde fyra gånger för att få tillåtelse att övervaka Trump-kampanjen, var en rysk agent. Samtidigt arbetade FBI och CIA hand i hand med media som Washington Post och New York Times för att skapa historien att Trump gick i ledtåg med Putin.

Granskningen av detta påstående, som aktörerna visste var en lögn, eftersom de själva hade regisserat det, pågick i över två år och förgiftade det politiska klimatet. Anti-Trump-medierna har inte omtalat avslöjandena om detta arrangemanget. De har bara slutat tala om Putin och Trump lika mycket som de gjorde tidigare, även om Biden inte helt har lagt märke till de senaste bevisen och kan gör narr av sig sjâlv om han drar Putin-kortet på tisdag.

Biden är den sortens politiker som många amerikaner har kommit att hata: han anklagar Trump för något han själv har gjort. Han deltog i mötet i Vita huset 5 januari 2017, där de diskuterade hur man skulle bli av med Michael Flynn. Biden föreslog att man skulle använda the Logan Act. Den är från 1800-talet och har aldrig använts. Men det spelar ingen roll. När det gällde att slå Trump fanns det inga regler.

Amerikanerna har upptäckt det. De har också lärt sig att Biden har förnekat att ha haft med Michael Flynn att göra.

Över sin förmåga

En sida av bedragaren Trump är att han lever över sina medel. Han har använt underskotten som avdrag, så att han inte betalar skatt. Förr eller senare kommer räkningen att komma och Trump kommer att behöva betala hundratals miljoner dollar någon gång i framtiden, enligt New York Times.

New York Times kan inte bestämma sig för vilket ben de skall stå på: om Trumps verksamhet har ett svindlande underskott är det kanske inte så konstigt att han inte betalar skatt, och det är inte kriminellt, det är bara pinsamt för honom.

”Bilden som kanske framträder starkast från berget av siffror och skattetabeller som utarbetats av Trumps revisorer är av en affärsman-president i ett åtstramande finansiellt skruvstäd.

De flesta av Trumps kärnföretag – från hans konstellation av golfbanor till hans hotell i Washington, som drar till sig konservativa som en magnet – rapporterar att de förlorar miljoner, om inte tiotals miljoner, dollar, år efter år.”

Misstänkliggörande

Men underskott i sig självt räcker inte för The New York Times. De måste konstruera något mer misstänkt: att han försöker använda sin ställning som president för att få kunder till sina golfklubbar och hotell. Men som alla förstår kommer det att vara möjligt att hitta kunder i en hotellkedja som man hänger ut:

”Hans egendomar har blivit basarer för att samla in pengar direkt från lobbyister, utländska ämbetsmän och andra som söker personlig tid, tillgång eller tjänst; registrena visar första gången exakta dollaruppgifter om dessa transaktioner.

På Mar-a-Lago club i Palm Beach, Florida, tillät en flod av nya medlemmar som började 2015 honom att få in ytterligare 5 miljoner dollar per år från verksamheten. År 2017 betalade Billy Graham Evangelistic Association minst 397 602 $ till Washington-hotellet, där gruppen höll minst ett evenemang under sitt fyra dagar långa världstoppmöte till försvar för förföljda kristna.”

Men en hotellräkning för Billy Graham är för liten för att göra någon skillnad. Tvärt emot har Trump avbokat möten på sina hotell, bl.a. för ett G7-möte eftersom pressen skrek om egenintresse.

Pressen förtjänar rampljuset: Washington Post har ringt förbokade gäster på Trumps hotell och hotat att hänga ut dem om de inte avbeställer ett bokat bröllop.

Småpengar

De belopp som journalisterna tycker är värda att nämna är bagateller. Vilket innebär att de inte har någonting att komma med.

Trump lovade när han tillträdde att han inte skulle driva på för nya ekonomiska avtal utomlands. Han hade 74 miljoner dollar i inkomst från utlandet och det mesta är från golfklubbarna i Skottland och Nordirland. Men så finns det licensiering, från och med ”auktoritära regimer”, skriver NY Times och framhåller Filippinerna, Indien och Turkiet:

”Och medan mycket av pengarna kom från hans golfegendomar i Skottland och på Irland, kom några från licensavtal i länder med auktoritärt lutande ledare eller taggig geopolitik – till exempel 3 miljoner dollar från Filippinerna, 2,3 miljoner dollar från Indien och 1 miljon dollar från Turkiet .”

När beloppen kommer ner till sådana nivåer säger de en sak: NY Times håller sig fast vid ett halmstrå. De har ingenting att komma med.

Zombiejournalistik

Trump vill inte offentliggöra sina skatteförhållanden. Så mycket är tydligt. Det är någonting som han vill dölja, som kan vara svårt att förklara, som är dålig PR. Men en sak verkar vara tydligt: Bob Mueller och hans team hade befogenhet att göra allt. Men de hittade ingenting på Trump och Putin. Ändå fortsätter NY Times att låtsas som att det kanske finns sådana hemligheter i skatteförhållandena:

”Herr Trumps utarbetade dans och trots har bara fyllt på misstankarna om vilka hemligheter som kan ligga gömda i hans skatter. Finns det en ekonomisk ledtråd till hans vördnad mot Ryssland och dess president, Vladimir V. Putin?”

Om det hade funnits något sådant i skatteförhållandena, skulle Mueller och hans team ha grävt upp det omedelbart. New York Times vet det, men de sysslar inte med normal journalistik. De sysslar med voodoo-journalistik och läsarna blir till zombier.

Trump sade 2016 att han skulle offentliggöra sina skatteförhållanden om Hillary publicerade de 30 000 e-postmeddelandena som hon hade raderat. Det var ett smart svar.

Förra veckan blev det känt att Bob Mueller och hans team raderade allt innehåll på 31 smarttelefoner som var myndigheternas egendom. Telefoner som de hade använt i sitt arbete.

De raderar sina spår. Detta sker i full offentlighet och anti-Trump medierna tycker att det är helt okej.

Många amerikaner har under dessa fyra åren lärt sig vilken sorts metoder som används av anti-Trump-lägret. De spelar smutsigt. Därför gör inte avslöjandena från New York Times något intryck på dem.

LONG-CONCEALED RECORDS SHOW TRUMP’S CHRONIC LOSSES AND YEARS OF TAX AVOIDANCE