Bristen beror på en synnerligen stark centralmakt – som upprättades redan av Gustav Vasa som blev kung 1523 och den svenska nationalstatens grundläggarer. Som stark man med hårda nypor kan man kanske våga påstå att det var han som inledde den långa kärlekshistorien mellan staten och det svenska folket. Äntligen en fast hand att hålla i när det blåser. Den rollen togs på 1900-talet över av det Socialdemokratiska partiet vars namn  ganska snart blev synonymt med den svenska staten. Den gamla borgerliga överklassens motstånd inskränkte sig till att mellan skål och vägg lite överlägset kalla det statsbärande partiet ”Såssarna”.

Men redan på 80-talet tog socialdemokratiska uppåtsträvare som t.ex. den kroniskt klavertrampande Mona Sahlin över borgarnas högdragna ”Såsse”-uttryck genom att byta ut det högnästa ”å”-et  mot ett litet mer grovhugget  och folkligt klingande”o”. Hade partiet varit en hund så hade fotfolket knappast velat kalla den ”Såsse”, vilket kan föra tankarna mot något franskt och vinthundsaktigt.”Sosse” kan vilken byracka som helst heta, utan att ägaren för den skull riskerar att bli betraktad som ”en som liksom vill vara litet finare än andra”. Pensionerade, äldre arbetare kunde däremot ända till en bit in på 90-talet med stolthet förkunna att de minsann ”alltid har röstat på arbetarpartiet” och så skulle göra ända till den dag de lade näsan i vädret.

En kort tid under slutet av 60-talet och första hälften av 70-talet lät sig dock en högljudd minoritet av svensk medeklassungdom döpa sig i rött vigvatten och började kalla sossarna för ”socialfascisterna” efter sovjetisk modell. Men det är en annan historia – som dessutom upphörde med att de gick med i sossepartiet och inledde den långa marschen genom institutionerna i stället för att som utlovat hänga borgarsvinen och socialfascisterna i landets lyktstolpar. Det blev liksom både litet lugnare och mer lönande att ta plats vid maktens köttgrytor. Och som bekant biter man inte den hand som göder en med höga skattefinansierade löner och den makt man alltid eftersträvat.

Och därmed kunde man befästa den korporativa stat som blev allas vår skyddspatron under livets alla skeden från landstingsvaggan till den socialdemokratiska begravningsbyrån Fonus. Det som inletts med Gustav Vasa var nu i det allmänna medvetandet förvandlat till en slags humorfri, osynlig gubbe i Stockholm som av någon anledning rådde över en outsinlig mängd pengar att dela ut till den som hade ork att gnälla till sig en bit av ”kakan” som pengasäcken kom att kallas.

Äntligen slapp man vända sig till grannar eller vänner för att få hjälp och råd när livet och ekonomin kärvade eller när ens barn inte skötte sig som de skulle. Ända fram till början av 60-talet hade misskötsamma barn kallats ”busungar som borde skickas till någon av landets så kallade Uppfostringsanstalter”. Men de förvandlades en bit in på 60-talet till ”Struliga ungar” som inte haft det så lätt och kanske skulle trivas bättre i ett ”familjehem” – någon annans familj alltså. Ingenting var egentligen någons fel längre utan orsakerna till det mesta berodde på diverse ”strukturer”. Vad det var för någonting var det väl ingen som riktigt visste, men det lät i vart fall betydligt trevligare än ”slarviga, olämpliga föräldrar som satte små skitungar till världen”.  Nya ord, begrepp och beteckningar började anses mer verkningsfulla än direkta och konkreta ingrepp i verkligheten själv. Orden fick företräde framför verkligheten och kunde även med fördel dölja eller prata bort den verklighet som inte överensstämde med den utstakade välfärdskartan. Att till exempel straffas låter inte som att färdas väl. Sådana ord hör inte hemma i välfärden. Så i fortsättningen skulle man inte ”straffas”, utan ”vårdas”. De som helt oförskyllt haft en ”strulig” barndom och kanske av ren okunnighet förgått sig mot någon lag blev föremål för ”Kriminalvården” inom vars vårdande hägn vederbörande skulle få lära sig att återvända till samhället som en skötsam och produktiv människa. Hade man bara ”ett jobb att gå till” så skulle livet rulla på av sig självt som för alla andra. Vad kunde man väl mer begära av sin tid på jorden i ett välfärdssamhälle som det svenska. Fast märkligt nog talar man fortfarande inom kriminalvården om ”straffsatser” och ”avtjänat straff” vilket låter tämligen stigmatiserande snarare än det litet mer strukturellt klingande och oförpliktande ”vårdsatser” och ”avtjänad vård”. Eller varför inte ”åtnjuten vård”?

Alla dessa nya ord, neologismer och välfärdsinrättningar som svenska folket begåvats med under de senaste 50 åren har fullbordat omdaningen av svenskarna till ett ”ordets folk”, snarare än ett verklighetens och den personliga handlingens folk. Det är bland annat därför som vi i Sverige översköljs av myndigheternas verbala uppmaningar och reklamskyltar för hur vi bör bete oss i förhållande till den verklighet som förvandlats mer till en slags slags ovälkommen bakgrundsmusik i välfärden.

Som den senaste reklamkampanjen vilken uppmanar oss att ”titta bort” när något olustigt råkar inträffa i den icke-verbala verkligheten. För den som tittar visar ju med all tydlighet att den noterar vad som händer i den verklighet som är myndigheternas olika organs uppgift att ställa tillrätta. Det är ju det vi betalar våra världens högsta skatter för. Staten och myndigheterna sköter sitt och vi sköter oss själva. Det är en arbetsfördelning vi vant oss vid sedan länge. Var sak har sin plats och uppgift, för hur skulle det se ut om alla lade sig i allt som sker i omvärlden. Råkar någon förgripa sig mot något eller någon bör vi hålla oss lugna, titta bort och invänta, eller i smyg ringa efter den myndighet som är satt att lösa just det problem som vi inte bör lägga oss i genom att till exempel rikta blicken på det som råkat inträffa. Det kan för övrigt verka provocerande, stigmatiserande och eventuellt dra oss in i en situation det inte är vår uppgift att lösa eller att riskera bli skadade av.

Goda råd är inte att förakta när de gäller allas vår välfärd. Hellre goda råd än ytterligare strul och eventuella personliga skador. Vad skulle väl det ha med välfärd att göra. Nej, var sak på sin plats, och jag på min.

Det finns lyckligtvis reklamskyltar och filmer som ger oss goda råd inför de flesta avvikande och litet olustiga händelser som vi kan råka ut för i välfärden. Polismyndigheten har till exempel sammanställt en kort film om hur man bäst hanterar en situation med skottlossning. Den har visats i bland annat kvällstidningen Expressen och presenteras i pedagogiska avsnitt med sirener, utryckande polisbilar blinkande blåljus och allt som hör en sådan händelse till. Filmen heter:

”Polisens råd: Så ska du agera om du hör en skottlossning.”

1.Befinner du dig i närheten av skottlossningen – sätt dig själv i säkerhet.

2.Är det en pågående händelse är det viktigt att du tar skydd.

3.Ring 112 och berätta så detaljerat som möjligt var du befinner dig – och vad som har hänt.

4.Ge polis och räddningstjänst utrymme att utföra sitt arbete.

5.Berätta vad du har sett och hört till polisen.

6.Dina observationer kan vara viktiga för utredningen.