Halshuggningen utanför Paris i fredags av den franske läraren som hade visat sina högstadieelever Muhammedkarikatyrerna medan han undervisade om yttrandefrihet, placerar in sig i ledet av grymheter som blivit så lång att inte ens experter på terrorism kommer att minnas den.

Islamterrorn har oavbrutet drabbat Frankrike ända sedan Mohammed Merah under  mellan 11. och den 22 mars 2012 dräpte tre soldater i Toulouse och Montauban, samt därefter en rabbin och tre barn vid en judisk skola i Toulouse.

Under de följande åren blev både franska soldater och poliser attackerade i Paris och Tours. Attackerna följdes av att Kouachibröderna i januari 2015 utförde massakern i Charlie Hebdos redaktionslokaler i Paris medan en av deras vänner mördade fyra judar som tagits som gisslan i en Hypercacher-butik i den franska huvudstaden.

Samma år, i juni, skar Yassin Salhi huvudet av sin chef Hervé Cornara utanför Lyon, innan han försökte utföra ett terrordåd mot en gasanläggning i närheten av den franska metropolen.

I augusti försökte Ayoub Khazzani att anställa en massaker med skjutvapen på ett  tåg från Amsterdam till Paris. Det enda som hindrade honom var att det råkade befinna sig franska, amerikanska och brittiska soldater i samma vagn.

Och i november mördades 131 människor i en rad samordnade attacker i Paris. Det blodigaste ägde rum i Bataclanteatern.

Raden av följande attacker är för lång att redogöra för. Men lastbilsterrorn i Nice den 14. juli 2016 sticker ut vad gäller antalet offer – 86 stycken. Mängden av mindre attacker som har utförts sedan dess har till största delen förträngts – däribland dråpet på prästen Jacques Hamel som fick halsen avskuren medan han höll mässa i Normandie.

Att exempelvis två flickor på 17 och 20 år blev knivstuckna till döds medan de väntade på ett tåg utanför järnvägsstationen i Marseille är på det hela taget glömt. I strömmen av mindre angrepp kanska det bara återstår ett vagt minne av dråpen i polisens huvudstation i Paris i oktober 2019.

Av och till kan man få höra att det inte är de islamska terrorangreppen som bryter ner de ursprungliga européernas moral. Man påstår istället att orsaken är den mer vardagliga terrorn som  muslimska invandrare ägnar sig åt. Det gäller till exempel  allmänfarliga, brott som rån, våld och sexualbrott. Men även bristande vilja att låta sig integreras, motsättningar mellan grannar och en generell tendens att vilja dominera sin omgivning gör att folk tvingas flytta för att få vara i fred.

Halshuggningen i fredags visar att det inte existerar några vattentäta skott mellan terroraktioner och vardagsterror. Läraren som halshöggs hade flera dagar i förväg hotats till livet av skolelevernas familjer. Han blev anmäld till polisen och det framfördes krav på att han skulle få sparken från sitt jobb. Vi kan lugnt utgå ifrån att varken polisen eller rektorn bad vederbörande personer att fara och flyga.

Det innebär att den 18 år gamle tjetjenen som skar av lärarens huvud bara utförde vad andra hade hotat att göra. Han gjorde något som de andra fann önskvärt. Dessa andra kommer knappast att bli straffade. Förmodligen kommer de istället erbjudas tröst och samtalshjälp att bearbeta det grymma som inträffat.

Det löper sålunda en linje från muslimska terrorister till muslimer som själva inte utför terrordåd, men som å andra sidan uppträder hotfullt. Linjen löper vidare till de som helt enkelt är en plåga för sin omgivning, och till de som i själva verket är snälla men inte vågar kritisera sina egna. Även om bara ett fåtal är så extremt våldsbenägna som Koranen och Muhammeds exempel föreskriver så tillhör samtliga islam som både i sina källskrifter och historiskt är extremt våldsam ända fram till våra dagar.

Familjens uppträdande mot lärraren väcker associationer till skolbarnen i Parisförorten Seine-Saint-Denis där 80 procent av eleverna vägrade att delta i en stilla minut för offren efter massakern mot Charlie Hebdo.

Om vi tänker efter så kan vi säkert minnas många exempel på lovord över olika terrordåd från muslimer som själva inte ägnar sig åt terror. Toulouse-slaktaren Mohammed Merah hyllades som en hjälte. Terroristen som angrep Krudttønnen och en judisk församling i Köpenhamn följdes till sin grav av hundratals människor. Och i Molenbeck i Bryssel angreps polisen då de kom för att arrestera en av deltagarna i terrorn i Paris i november 2015.

Allt detta sammantaget visar hur djupt förankrat problemet är. Vi har en social klass av motborgare som mer eller mindre aktivt och mer eller mindre motvilligt försvarar islams terror.. På den andra sidan finner vi en ursprunglig fransk befolkning som antingen har resignerat eller deltar i att släta över och beskydda det som sker.

Efter attacken mot Charlie Hebdo arrangerades ett jättelikt demonstrationståg till stöd för yttrandefriheten. Många hävdade – helt felaktigt – att de själva också var Charlie. Men det kommer inte att anordnas något demonstrationståg för en 47-årig lärare vars namn vi i skrivande stund inte känner till och som vi inte fått se någon annan bild av än det avhuggna huvudet.

För yttrandefrihet och lärares frihet att undervisa är inte längre mycket värt i Frankrike. Voltaires ord om jag inte delar din åsikt men är beredd att dö för din rätt att uttrycka den, har för jänge sedan akterseglats av verkligheten.

En fransk opinionsundersökning visade för en och en halv månad sedan att 40 procent av de tillfrågade muslimerna anser att deras religiösa övertygelse är överordnad republikens värderingar. Bland de tillfrågade under 25 år var motsvarande andel hela 74 procent.

Hur ska det kunna vara möjligt att försvara frihetliga värden mot en sådan bakgrund?

Det är alltför svårt. Därför kommer också relativiseringen att snart väckas till liv igen. För som bekant är det ju större risk att bli dödad i trafiken än att bli dödad av en muslimsk terrorist.

Av samma skäl kommer förträngningarna att stärkas. Under kommande år släpps hundratals muslimska terrorister ut ur fängelserna. Och det finns inga planer på att deportera dem till någon av Frankrikes havsterritorier för att hålla dem internerade där. Allt som återstår är hoppet om att polisen och underrättelsemyndigheterna ska lyckas förhindra ytterligare terrordåd.

Den bittra sanningen är att islam har förstört Frankrike. Islam håller Frankrike i ett järngrepp avsevärt hårdare än Cosa Nostra någonsin lyckades med på Sicilien. Detta grepp är så mycket hårdare för att islam har funnits till mycket längre än maffian och för att islam ställer större krav på sin omgivning än maffian. Men också för att islam har en ideologi vilket inte maffian har och för att det inte finns någon vilja att bekämpa islam vilket funnits i kampen mot maffian.

Och då har jag ändå inte nämnt att ingen någonsin har blivit straffad för maffiafobi, vilket man numera kan bli för ”islamofobi”. I Frankrike och flera andra länder sitter arméer av NGO:er redo att slå vakt om islams lagar, som delvis blivit även statens lag. Inte ens narkotikakartellerna i Latinamerika åtnjuter ett sådan form av beskydd.

I Frankrike har journalisten och författaren Eric Zemmour upprepade gånger blivit strafförföljd för sina orädda uttalanden om konflikten med islam.

Som Oriana Fallaci sa er det omöjligt att dra upp en skarp linje mellan islams extremism och den islamska världen. Dessa två går inte att åtskilja. De hör obönhörligen ihop. Där islam finner fotfäste följer den islamistiska terrorn med på köpet. Men när en Geert Wilders säger att det borde finnas färre muslimer i Nederländerna så drabbas han av lagens långa arm.

Resultatet i form av en mental ockupation gör sig nu gällande i samtliga länder. Men detta mentala tillstånd har nått längst i Frankrike. Därför böjer fransmännen sina nackar och huvuden av rädsla för att bli av med det och för att ingen ska få för sig att anklaga honom för brott mot någon islamsk lag som i praktiken har blivit inlemmad i statens lagar. Så får man lära sig att leva med att några andra än en själv råkar ut för ett sådant oblitt öde.

Kanske kan man kalla det för en slags fred, närmare bestämt islams fred, den som förutsätter att man underkastar sig islam. Ungefär den situationen befinner sig Frankrike i numera, och så har det sett ut en god stund. Landet vill inte väckas av en halshuggning. Vad ska egentligen till för att väcka Frankrike, när nu inte ens Bataclan gjorde det?

Frankrikes president Emmanuel Macron har sagt att han vill bekämpa den muslimska ”separatismen”. Men det handlar om så mycket mer än separatism. Det är fråga om en ockupation. När ska han ta till orda mot den muslimska ockupationen?

Det kommer han inte att göra, för våra ledare har inte förstått att islam är ödeläggande för europeiska samhällen. De har bestämt sig för att denna ödeläggande kraft är en del av oss. Det är därför Macron upprepar att vi alla måste hålla ihop och stå samlade. Det är en uppmaning som har så litet med verkligheten att göra att det är tragikomiskt.

Européerna har påtvingats ett kollektivt Stockholms-syndrom i kontinental skala. Därför kommer alltfler länder att följa i Frankrikes fotspår.