Stillbild: RTL.

Motsättningarna mellan Frankrike och de muslimska länderna dominerar de franska nyheterna. För en kort stund har detta i någon mån ställt en betydligt mer kritisk inrikespolitisk fråga i skuggan: Hur kommer landets framtid att se ut om utvecklingen i relationerna mellan fransmän och muslimer fortsätter som nu?

En som är föga optimistisk vad beträffar den saken är Frankrikes förre försvarschef, general Pierre de Villiers. Om landet fortsätter på den inslagna vägen blir det omöjligt att undvika ett framtida inbördeskrig, varnade han nyligen i en intervju.

Den frispråkiga de Villiers hamnade i onåd 2017 och avgick som försvarschef när den då nyvalde presidenten Emmanuel Macron hade tillrättavisat honom för att han hade kritiserat en kraftig minskning av den franska försvarsbudgeten.

Den pensionerade generalen har sedan dess gjort sig gällande som författare. Den 14. oktober, två dagar före det bestialiska mordet på Samuel Paty, kom han ut med sin tredje bok på lika många år. I ”L’equilibre est un courage” (”Jämvikt är lika med kurage”) skriver han om ett djupt splittrat Frankrike som hotas av inre spänningar och närmar sig en kritisk punkt. Boken ligger för närvarande högst upp på franska Amazons Bestseller-lista för politisk litteratur om Frankrike. Nyligen ställde de Villers upp i en intervju hos den franska kanalen RTL för att diskutera sin bok. Där gick han ännu längre i sin skoningslösa analys av mötet mellan Västerlandet och islam. Han säger, utan minsta tvekan att vi befinner oss i krig, och att den balans han efterlyser är det enda svar som står i rätt proportion mot den terror och de angrepp vi är utsatta för.

Vi måste öppna våra ögon, säger de Villiers. Han säger vidare att han inte kan förstå hur man kan tillåta att det franska folkets frihet inskränks, samtidigt som samhället vägrar att stänga moskéer där imamerna i praktiken är hatpredikanter. Generalen anser att det är ett politiskt hasardspel att tillåta fortsatt invandring av människor från muslimska länder som begår terrorbrott när de anlänt till Frankrike.

Bokpresentationen ägde rum mot en synnerligen talande bakgrund, illustrerad av mordet på Samuel Paty, ett mord som skakat om inte bara Frankrike utan hela Europa. Pierre de Villiers tog sin utgångspunkt i den nationella sorgen över Paty.

Den sorgen och det lidandet är något som jag känner till mycket väl, säger han:

Jag har sett smärtan hos de familjer, studenter och lärare, och alla andra som hade den mördade kär. Det är samma smärta som uppstår i ett krig. Den typen av brutal död följs av en alldeles speciell sorg, en sorg som man bara upplever i ett krig. Jag har sett soldater dö, sett dem bli lemlästade och sett deras familjer som tvingatssörja över sina kära väl medvetna om att deras död blev fruktansvärd.

Den bestialiska halshuggningen liknar något vi som nation har upplevt förr, fortsätter de Villiers:

Vi har genomlevt angreppet mot Charlie Hebdo, vi har genomlevt angreppet på Bataclan. Det begås oavbrutet mängder av grymma handlingar i islams namn. Vi tvingas åse den nästan paralyserande effekten av all denna terror. Som stabschef sa jag att vi måste börja reagera. Patys kista representerar alla dessa döda. Den här gången är det dags att gå till väga på ett annorlunda sätt.

Generalen konstaterar att Frankrike saknar en tydlig strategi mot problemen med islam:

Efter Charlie Hebdo och Bataclan ändrade vi våra lagar. Det tar alltid tid att ändra en lag. Under den tid det tar från det vi säger att vi ska ändra våra lagar och fram till dess de träder i kraft, sker nästan alltid två saker – spektakulära nödåtgärder som omedelbart verkställs, och den tid som går åt och som skänker oss illusionen  att det nog ska bli bättre den här gången. Men det är inte rätta sättet att agera.

Han efterlyser sålunda en motstrategi och tvivlar inte på att svaret även är militärt:

Vi måste helt enkelt ta till motståndsåtgärder. Vi befinner oss i krig. Det är ett reellt, ett riktigt krig.

Du kan inte återskapa en försonad nation utan att dra lärdom av de faktiska händelserna. Terror är detsamma som läran om brutal död. Den lärdomen måste vi ta till oss och dra de riktiga slutsatserna.

Detta är ett krig som utspelar sig i två tidsdimensioner. Det ena kriget utkämpas här och nu. Det är en kris och att styra i en krissituation är en form av krig. Beslut måste tas snabbt och åtgärder vidtas. Men kriget har dessutom ytterligare en tidsdimension – och det är framtidsperspektiven. Vad kan vi förvänta oss kommer ske i framtiden? Hur kan vi kämpa emot det som kommer att hända?

Helt avgörande är att sprida hopp, att ha ett mål som innebär fred. Men då krävs att vi har en realpolitik som gör freden möjlig. För att vinna en framtida fred är vi tvunga att ta de rätta valen här och nu.

Det är ett fruktansvärt medtaget Frankrike de Villiers ser omkring sig:

Vi går omkring med en kollektiv känsla av indignation, en kollektiv vrede. Men samtidigt har vi drabbats av ett slags kollaps som präglas av en utbredd förstämning över sakernas tillstånd i dagens samhälle.

Vårt land har utsatts för en rad angrepp från islam. Detta tillsammans med den pågående coronakrisen har gjort oss till ett svagt och sårbart folk. Vi har en hälsokris, en social kris och dessutom en ekonomisk kris. Det är en farlig situation när vi dessutom är utsatta för krigföring. För det är verkligen ett reellt krig, ett krig på riktigt.

Vårt land håller på att gå i upplösning, likt tygstycken som blivit så slitna att de  börjar förvandlas till trasor. Vi märker det tydligast bland de människor som inte tillhör eliten, men som börjar mobilisera på gräsrotsnivå. Vi ser det hos alla de människor som upplever att samhällsinstitutionerna inte längre klarar av att beskydda dem.

Samhället klarar av att uppträda resolut mot en epidemi, så varför inte också mot en fiende?

Hur kommer det sig att vi kan stänga ner hela samhället två månader i sträck men inte klarar av att stänga moskéer som ägnar sig åt att radikalisera ungdomar? Varför bestämmer vi oss inte för en generell nedstängning av institutioner som förhärligar våld och hatar vårt samhälle?

Generalen anser även att invandringspolitiken är djupt irrationell:

Jag kan inte begripa att vi inte reglerar tillströmningen från de här länderna generellt, utan fortsätter att bedriva en utrikespolitik som är inkonsekvent.

Vad det här landet behöver nu är militär kompetens, säger han:

Vi är en rättsstat men använder oss inte av lagen för att skydda vårt eget folk. Vi drar inga lärdomar av krig från de som som kan krig, nämligen militären. Vårt samhälle viker undan i mötet med terrorn, istället för att vara tydliga och medvetna om att vår frihet måste försvaras.

Vi ska ta vara på vårt eget folk och det gör vi bäst genom att införa en hård reglering av invandringen från muslimska länder. Även i kombination med stränga lagar och konsekvenser för handlingar som strider mot vår värdegrund.

Som befälhavare för den franska armén vet jag en hel del om integrering, fortsätter de Villiers:

Inom armén integrerar vi ungdomar med vitt skilda bakgrunder. Ungdomarna rycker in i militärtjänsten och möts av auktoriteter och krav på prestationer. Med hjälp av hård träning klarar de av att bli samkörda och får dessutom uppleva både gemenskap och stolthet. Det är möjligt att militären är den enda och sista statliga institutionen som har något att erbjuda när det handlar om integrering. Hård disciplin och hårda straff för den som avviker eller sviker sina uppgifter. Men gemenskap och bibehållande av fred som ett samlande, gemensamt mål.

Han har inte många goda ord till övers för den politiska klassen:

Dagens samhälle saknar både mod och stolthet. Det styrs av politiker som är inkonsekventa och helst nonchalerar allvarliga samhällsproblemen. Vad vi behöver är politisk handlingskraft och inte bara dialoger.

Medan människorna lider under hälso- och ekonomiska kriser blir vi allt mer sårbara. Vi är även geostrategiskt sårbara och myndigheterna är svaga. De talar om försoning men saknar all auktoritet.

      Våra dagars politiker förväxlar auktoritet med auktoritarianism och drar sig undan för att de inte vill framstå som totalitära. De har glömt bort att auktoritet kommer från det latinska ordet auctoritas som betyder att växa, att framhålla värderingar, dvs. utöva äkta auktoritet.

Generalen anser att eftergivenhet är en felaktig strategi gentemot islam.

Vi ska inte acceptera att muslimska ungdomar kräver ett liv i daglig  bön i moskeen, när vi samtidigt vet att det är just där de radikaliseras. Vi ska inte visa någon respekt för deras uttalade behov för en andlig dimension i livet när salafismen lurar i bakgrunden.

Det är extremt farligt när salafismen går i allians med politiska ledare, vilket i praktiken är vad som sker.

Vi har idag massor av ungdomar som saknar både jobb och framtidshopp. Men i stället för att ta tag i dem och ställa krav överlåter vi dem till moskeerna.

När vi talar om virus använder vi oss av krigsretorik. Men inte när det blir tal om det verkliga, pågående kriget, konstaterar de Villiers.

Det korrekta borde vara att säga att vi ligger i krig med radikal islam. Det är ett ett krig vi redan befinner oss i, men som framför allt ligger framför oss. Vi har människor i vårt land som vill föra detta krig med hjälp av barbarism – inte som ett medel, utan som en lära. Det handlar om ett barbari som vill utrota vårt samhälle och ersätta det med sharia.

  Vi måste vara klara över att det är så det ser ut i Frankrike i våra dagar. Här krävs en reaktion. När en lärare kan halshuggas på öppen gata för att han har undervisat sina elever om yttrandefrihet måste vi inse att landet befinner sig i ett krigstillstånd. Vi upplever angrepp efter angrepp men de bemöts aldrig med några adekvata motåtgärder.

Generalen sammanfattar sin syn i form av en dyster prognos:

Om vi fortsätter som nu blir ett framtida inbördeskrig oundvikligt.

Pierre de Villiers hoppas att han med sina militära erfarenheter och sitt författarskap ska lyckas presentera lösningar för samhället. Jag vet vad det innebär att befinna sig i krig, avslutar han intervjun i den franska kanalen RTL.

General de Villiers är inte den första som varnar för inbördeskrig i Frankrike. 2016 stod Patrick Calvar, chef för den franska säkerhetstjänsten DGSI (Direction Génerale de Sécurité Intérieure) två gånger bakom lyckta dörrar i det franska parlamentet och talade om riskerna för inbördeskrigsliknande tillstånd i landet.

Så ingen kan komma och säga att den politiska ledningen inte blivit grundligt förvarnad./.