Även i Finland har polisen nu händern fulla med ”mångkultur”. Illustrationsfoto.

Länge såg det ut som att Finland hade sluppit ”billigare undan” än andra nordiska länder. Men sent omsider måste också finnarna betala priset för ökad invandring och det som medföljer. Nu ser finnarna till Sverige för hjälp.

Det ser ut som om inte heller finska myndigheter har lyckats bespara sitt land och sin befolkning från konsekvenser av invandring från främmande kulturer. Ökande våld och kriminalitet blomstrar i kölvattnet av ”mångkultur” också där.

Sverige är det främsta exemplet i Norden på denna utvecklingen, med sin klart största andel invandrare.

”Sverige hade 51 procent av Nordens invandrare, och 37 procent av befolkningen”, upplyser SSB (Norges motsvarighet till SCB).

Men både Norge, Danmark, Island och Finland har ”fått sitt”, enligt SSB.

Finland hade 2017 ca 306 000 invandrare, mot Norges ca 724 000, Danmarks ca 570 000, Islands ca 36 000. Sverige tronar i toppen, med formidabla 1,7 miljoner.

Det talades länge lite om att Finland hade problem i detta sammanhang. Invandringen till landet är lägst i Norden.

”Finland har färre invandrare än de tre andra stora nordiska länderna, 307 000, och lägst andel i Norden, 5,6 procent av befolkningen”, upplyser SSB.

Men nu meddelas i ökande grad om problem med våld, rån och narkotika med stark invandrarinvolvering, också i Finland.

Den samhällsengagerade svenska bloggaren Jenny Piper skriver om utvecklingen och länkar till den finska tidningen Hbl (bakom betalningsmur).

”Det är inte bara i Sverige som vi har ett överhängande problem med att unga med invandrarbakgrund är dominerande inom våldsbrott och droghandel – samma bild målas även upp i grannlandet Finland, där Helsingforspolisen ser ett växande problem med att antalet unga som säljer droger har ökat och att fler bär kniv”, skriver Piper.

Det beskrivs som att detta i stor grad handlar om unga, rotlösa människor som strövar omkring i huvudstadens centrum.

”De 100-150 unga som polis och ungdomsarbetare är särskilt oroade över, bär oftast kniv och har en tendens att ta till våld. Ungdomarna rör sig i Helsingfors centrum samt i förortsområden och flera av dem har invandrarbakgrund.”

Polisen framhäver speciellt invandrarnas roll, vilket tyder på att detta i praktiken är just ett invandrarproblem.

”Enligt polisen finns det också en tydlig överrepresentation av unga med utländsk bakgrund bland dem som utför eller är misstänkta för rån i Helsingfors.”

Jenny Piper berättar att detta på sista tiden har fått större uppmärksamhet i Finland:

”Problemet kom i fokus efter att två 16-åringar och en 14-åring misshandlade och knivhögg en 19-åring till döds i Vallgård förra helgen. Droger spelade en betydande roll i fallet och 16-åringen har nu häktats på sannolika skäl misstänkt för dråp.”

Finska myndigheter önskar nu lära av utvecklingen i grannlandet Sverige:

”I diskussionen om kriminalitet bland unga och gängkriminalitet, lyfts inte sällan Sverige fram som ett varnande exempel.”

Enligt Piper är detta inte så enkelt, eftersom det från politiskt håll råder en generell tendens att dölja realiteterna i sådana här fall:

”Men likt Sverige har Finland lama politiker som inte vill peka ut grupper och hellre lyfter fram socioekonomiska problem som de största orsakerna till att unga dras in i kriminalitet.”

”Socioekonomiska problem”, det är det som av norska politiker och medier gärna kallas ”trångboddhet”. Omskrivningar och faktaförvrängning har blitt själva mallen för deras sätt att kommunicera på.

Avslutningsvis fyrar Jenny Piper av en salva gentemot både finska och svenska politiker:

”Om Finland vill lära av Sverige, så torde ett steg vara att politikerna vågar erkänna problemet och vad det grundar sig i så att man kan angripa problemet på rätt sätt, istället för att likt våra svenska ryggradslösa politiker stoppa huvudet i sanden samt ösa in skattemedel i diverse ineffektiva projekt medan man daltar med våldsverkarna!”

Detta sista passar antagligen ganska väl även gentemot de flesta norska politiker.