Europa har kapitulerat för islam, skrev den egyptisk-tyska författaren Hamed Abdel-Samad nyligen i en egyptisk och en marockansk tidning. Är det i Nordafrika som du tydligast ser hur islam härskar på vår kontinent?

En intervju som Giulio Meotti har gjort med den algeriska författaren Boualem Sansal verkar bekräfta detta. Till Il Foglios kulturredaktör levererar författaren till romanen ”2084” – en Orwell-inspirerad dystopi med en islamisk twist – den mest hänsynslösa analysen av Frankrike under islamism som undertecknade någonsin har sett.

Under dagarna efter halshuggningen av Samuel Paty skrev Sansal på franska L’Express att reaktionen på terror i Frankrike har haft något tomt och rituellt om det. Vi fördömer, stöder offrenas familjer, lugnar miljön, genomför några nya åtgärder och lovar att visa fasthet. Så här har du gott samvete fram till nästa grymhet.

Sansal behövde inte vänta länge på det. Meotti möter honom dagen efter massakern vid Notre-Dame-kyrkan i Nice den 29 oktober. Två dagar senare publiceras intervjun i den italienska kommentartidningen.

Den algeriska författaren känner en extremt dyster stämning:

Frankrike har en känsla av att vara i ett gerillakrig som gradvis kommer att bryta ut i ett fullskaligt krig. Allah befaller varje muslim, oavsett var i världen, att använda alla medel för att sprida islam, försvara islam med sitt eget liv, bekämpa de otrogna och straffa hädare och avfällingar.

Islamismen har fått blod på tänderna och märker att segern och fiendens underkastelse är inom räckhåll. Islamisterna ger inte upp nu.

Det är inte längre dagsljus i Frankrike. Det finns en skymning som bär budskapet om det fullständiga islamistiska mörkret. Islamismen håller Frankrike i ett järngrepp.

Landet attackeras å ena sidan av islamismens soldater, som skär tvärs över halsen.. Men å andra sidan är Frankrike under attack från sin egen elit, som betonar måttlig islam och franska värderingar (frihet, jämlikhet, broderskap). Den här eliten dominerar nu samhället.

Det har trängt igenom alla institutioner: universiteten, skolorna, de politiska partierna, de lokala förvaltningarna, ministerierna, försvaret, polisen … Och det sprutar in underkastelsegiftet.

Pandemin har försvagat det franska samhället och dess regering, säger Sansal. Det sägs att republiken är i fara, konstaterar Meotti.

I stället för republiken, som helt enkelt är en regeringsform som kan ändras, är det Frankrike som markerar den på kroppen, på dess identitet, dess historia, dess värden, sin kultur. Tyvärr för Frankrike och för oss alla har landet fallit i den fälla som islamisterna har satt upp med sina allierade på vänster sida, och det kan inte längre bryta sig loss från det.

Frankrike är fast som vargen i jägarens fälla, säger Sansal, men landet kommer inte att gnaga av armen för att fly.

Frankrike är ett gammalt land med ett gammalt folk utan vilja, som är rädda, tvivelaktiga och villiga att befinna sig i vad som helst. Islamismen, å andra sidan, är ung, nitisk, självisk, grym och övertygad om att sändas av Allah för att uppnå hegemoni och återlösning av islam i världen.

En rapport som presenterades för den franska presidenten 2018 visade att 29 procent av muslimerna i Frankrike anser att landet är en rasistisk och ”islamofobisk” fiende till Islam och Ummah.

Det är absolut nödvändigt att distansera sig från Frankrike, därav den separatistiska rörelse som Macron just har upptäckt och som han vill bekämpa med lagstiftning. Anklagelserna om fransk islamofobi och rasism mot muslimerna har blivit ett verktyg i islamernas händer för att tvinga Frankrike i defensiv och få landet att ge efter för deras krav.

Genom att stämma alla som kritiserar islam har organisationer som Collectif Contre l’Islamophobie en France (CCIF) lyckats med detta, tror Sansal. De utför ”rättslig terrorism”, tror han. Och denna terrorism fungerar:

I Frankrike kan man kritisera allt utom islam och muslimer. Medan det franska rättsväsendet utreder islamofobi och rasism, erkänner det inte förekomsten av anti-vit rasism, anti-fransk och anti-västerländsk rasism, antisemitism eller kristen hat, som islamisterna i handling, ord och slagord visar massivt och öppet. Detta visar att det franska rättsväsendet är rädd för anklagelser om islamofobi och rasism mot svarta och araber. Denna dubbla standard är chockerande fördomsfull. Vita, kristna och judar kan göra liknande anklagelser mot islamisterna som är skyldiga till dem hela dagen.

Människor förstår inte hur islamisterna bedriver sin krigföring, hävdar Sansal.

Islamisternas kamp är inte vad man tror att den är. De söker inte makt över staten eller dess institutioner, utan makt över samhället och underkastelse av själen till sharia, Allahs lag. Det finns traditionella politiska partier som strävar efter makt över staten och institutionerna. De är glada om de får majoritet. Fördelen som islamisterna har jämfört med de politiska partierna är att de har ett absolut vapen: religionen som gör samvet mörkare.

Författaren anser att islamisterna i Frankrike redan har lyckats:

Ja, islamisterna har vunnit i Frankrike. Precis som de har vunnit i alla länder med muslimsk majoritet försöker de också vinna i länder med stora muslimska befolkningar. I Frankrike, på drygt trettio år, har de lyckats ta med sig stora delar av den muslimska befolkningen i förorter och inre distrikt. De har byggt ett formidabelt nätverk av moskéer, föreningar, skolor och halalbutiker som gör det möjligt för dem att utöka sina anhängare och hävda sig inför offentliga myndigheter.

Islamisterna utnyttjar den franska och den europeiska svagheten som är skyldigheten tidigare, säger Sansal. Kombinationen av ”det klimat av terror och förlamning som de radikala islamisterna har lyckats skapa” är extremt potent.

Kristna måste känna sig skyldiga, slå sina bröst och be om förlåtelse för synder, vare sig de är verkliga eller föreställda. Ledarna för de länder som koloniserades av väst har utnyttjat denna känsla för att få kraftfull ersättning och politiska fördelar. Islamisterna har nått en apokalyptisk religiös dimension. Den som har syndat förtjänar inte syndernas förlåtelse som förväntas bland katoliker, utan döden på jorden och evigt helvete i det följande. Dessa saker fungerar utmärkt på katoliker och socialister

Det kommer aldrig att finnas tillräckligt med självflagellering och bot, säger den algeriska författaren. Skulden försvinner aldrig.

Så här har Frankrike skapat världsmästarna för offermentaliteten, och dessa utnyttjar möjligheten. Allt detta har lett till ojämlikhet bland de västerländska eliterna, en desillusion som glider in i självhat och en sjuklig önskan att ödmjuka sig över västens direkta och indirekta offer i det förflutna och nuet. Västern skyller på sig själv för allt, och världen håller med.

Samtidigt saknas antikropparna. Sansal tror att samhället i sig i grunden är borta. Dess kulturella grundvalar krossas under pressen från globaliseringen, och det andliga har lidit döden, säger han. Det som återstår är en kolossal tomhet.

Färre och färre intellektuella, journalister, författare och moralledare vågar försvara sin egen kultur.

Kanske finns det fortfarande några, men vi tillhör inte dem. De flesta vågar inte, som du säger, för att försvara den västerländska kulturen är lika med att försvara det västerländska koloniala och imperialistiska förflutet liksom all den skada som detta har vållat världen. Vi måste notera att västerländsk kultur har försvagats snabbt efter andra världskriget. Konsumentism och kultur som reklam har producerat är inte en kultur som är värt att försvara.

Marknaden har tagit över kulturen och förvandlat den till en konsumentprodukt i linje med tvättmedel, bilar och choklad, och staten har gjort det till ett politiskt verktyg för manipulation.

Så hur går Europa?

Europa är politiskt, ekonomiskt och kulturellt utmattat, det har tappat sin gnista och är ett lätt byte för dem som har suveränitet, energi och ambitioner att dominera, vare sig det är islamister, Ryssland, Kina eller Turkiet.

Men när det inte finns mycket kvar att förlora kommer det alltid att finnas någon kvar som har fått nog.

”Europa har aldrig varit så nära krig sedan andra världskriget”, avslutar Sansal.

Från ett islamiskt land talar han mer fritt om islam än intellektuella i Europa.