Flicka dödat av jihadisten Mohammed Merah på den judiska skolan i Toulouse. 

Segraren skriver som bekant historien, och så snart som romarna år 146 fKr hade satt punkt för de tre puniska krigen genom att inta och bränna den feniciska staden Kartago, slakta 90 procent av stadens 700 000 invånare, förslava de återstående och plöja ner salt i marken, påbörjades karaktärsmordet av de forna ärkefienderna. Romarna lyckades över förväntan. De lyckades faktiskt så bra, att det än idag är vedertagen sanning att fenicierna var ett ont och perverterat folk som ägnade sig åt homosexualitet, tidelag och tempelprostitution. Men den värsta anklagelsen är samtidigt den som etsat sig fast allra bäst och blivit något av feniciernas främsta kännetecken, nämligen att de ägnade sig åt rituella barnoffer. Fenicierna påstods ha anordnat regelbundna offerfester, där alla förstfödda kastades levande ner i en ihålig staty föreställande guden Baal Hammon, en staty som hade ett brinnande innanmäte.

Berättelserna fick stöd av arkeologiska fynd när en stor gravplats, tophet, upptäcktes nära ruinerna av Kartagos hamnanläggningar. Gravarna innehöll en stor mängd benrester efter små barn. På senare tid har offerteorierna dock ifrågasatts, helt enkelt eftersom det höga antalet barngravar inte kan anses särskilt märkvärdigt med tanke på Kartagos stora befolkning och tidens höga barnadödlighet. Så kanske är berättelserna om feniciernas perversioner och ondska bara resultat av ett ovanligt lyckat kollektivt karaktärsmord? Hur som helst är det just feniciernas påstådda vilja att offra sina egna barn, som under två årtusenden varit deras eftermäle. Av detta lär vi oss att barnoffer är ett slagkraftigt och seglivat argument i debatten. Vill du utmåla ett folk som unikt vedervärdigt? Påstå att de offrar sina barn – och deras anseende är förlorat i millennier.

För visst är tanken på ett folk som offrar sina egna barn extremt motbjudande? Ändå kan jag inte hjälpa att fundera över, om det inte är just det vi svenskar är i full fart med att göra just nu. Vi offrar våra barn. Inte på ett altare vigt åt en blodtörstig gud, men i ett samhällssystem präglat av en destruktiv värdegrund.

Esmeralda. Adriana. Wilma. Luna. Ebba. Yuusuf. Lisa. Bobby. Marzieh. Simon. Tommie… Så kan jag fortsätta, för de är många nu, barnen som har dött helt i onödan. Till dessa ska förstås läggas alla döda barn vars namn vi aldrig får veta, utan som förblir kända som ”fyraåringen”, ”spädbarnet”, ”tolvåringen”… Men vare sig vi fick veta deras namn eller inte, så berövades de sin framtid eftersom någon tog sig rätten att döda, och samhället inte förmådde agera för att skydda dem. I helgen hade statistiken kunnat fyllas på med två ytterligare namn, men de två 16-åriga pojkar som under en mardrömsnatt torterades, knivhöggs, våldtogs och begravdes levande på kyrkogården i Solna undkom mirakulöst nog med livet i behåll. En av de två gärningsmännen var dömd för mordbrand och kunde ha suttit inspärrad, men samhället prioriterade brottslingens rätt till frihet framför medborgarnas säkerhet. Hur det gick, vet vi nu.

Under de senaste åren har det gått inflation i mördade barn. När tioåriga Engla mördades 1998, skrevs det om mordet under månader och år. Rättegången följdes i detalj och det rapporteras fortfarande om Anders Eklunds förehavanden i fängelset. Idag är nyheten om ett mördat barn medialt överspelat på några dagar. Det begås ju nya mord, i strida strömmar. Sedan tortyrnatten i Solna för en vecka sedan har flera barn utsatts för mordförsök, senast under fredagen knivhöggs en pojke i bröstet utanför sin skola just i Solna.

Barn dödas i drive-by shootings, hedersmord och i sprängningar – eller i dåd som möjliggörs genom en undfallande och barnfientlig lagstiftning – men Sveriges ansvariga politiker och polischefer duckar inför samhällsutvecklingen. Reaktionerna rör sig från ”trist” via ”inte okej” till ”oacceptabelt”. Trots det undgår de folkvalda att schavotteras i media eller ens röstas bort i valen.

Undfallenheten är för mig obegriplig. Det är ju inte så att svensken inte kan bli upprörd – när Paolo Roberto åkte fast för sexköp gick hela Sverige bananas. Men när en tolvåring skjuts utanför McDonalds eller två sextonåringar torteras och våldtas på en kyrkogård? Stefan Löfven mumlar. Sergels torg ligger öde. Inga massdemonstrationer. Inga revolutioner.

Men det kryper så nära nu. Jag har tappat räkningen på de vänner vars barn har blivit rånade, misshandlade eller våldtagna. Den skjutna 12-åringen var kusin till min sons klasskompis. Men istället för att räta på ryggarna och göra motstånd, försöker vi finna sätt att undgå våldet och vreden genom att göra oss osynliga: Vi instruerar våra barn att aldrig vara ute ensamma. Vi börjar skjutsa och hämta dem. Vi låter dem inte gå ut kvällstid och förbjuder dem från att vistas i vissa områden – allt för att minska risken att de en dag befinner sig ”på fel plats vid fel tid”. När vi skickar dem till skolan gör vi det med bönen att inte just vårt barn ska bli drabbat, just idag.

Hur är det ens möjligt att vi är så undfallande? Den mest grundläggande driften hos varje art är ju att skydda sin avkomma. Gör man inte det så dör man ut, och den regeln gäller även människan. En naturlig och sund reaktion när våra barn hotas vore därför att gå i försvar, att offra våra liv för att skydda våra döttrar och söner. Men svensken hukar sig, går undan och nöjer sig med att statsministern konstaterar att ”situationen är oacceptabel”. Därmed lämnar vi walk over till mördare och våldtäktsmän. I mina dystraste stunder anar jag att svensken faktiskt är dömd till undergång, helt enkelt eftersom vi tycks sakna varje uns av självbevarelsedrift och försvarsförmåga.

Fenicierna stred för sitt folks framtid i tre krig, men romarnas karaktärsmord av dem fullkomnades genom påståendet att de offrade sina barn. Om det var sant i feniciernas fall vet vi inte, men det stämmer däremot in på oss svenskar. För det är exakt det vi gör – vi offrar våra barn, bildligt och bokstavligt. Vi låter våra barn betala priset för våra politiska och ideologiska feltänk, för vårt misslyckade samhällsbygge. Det är våra barn som misshandlas, våldtas och mördas – och det utan att vi, deras föräldrar, med kraft agerar för att stoppa det.

Så på vilket sätt skiljer vi oss från romarnas perverterade fenicier? Eller är det i själva verket vi som är de mest avskyvärda? Är det vi som gör det för omvärlden obegripliga? Är det vi som offrar våra barn?

Du som vill får otroligt gärna ge mig en gåva/donation. En gåva/donation till mig är inget köp av vara/tjänst av mig, varken historiskt utförd eller framtida, ej heller betalning för levererad tjänst/vara, eller framtida sådan, utan en ovillkorad förutsättningslös gåva som inte faller under Konsumentköplagen. Genom utförd insättning bekräftar gåvogivaren att ovanstående förutsättningar gäller. Swish 0723 56 77 56, glöm inte att skriva ”Gåva” i meddelandefältet. Jag har tyvärr ingen möjlighet att återkomma med personliga tack till var och en som donerar, men jag är innerligt tacksam för varje krona!