Boualem Sansal. Screenshot

I ett Europa som motsträvigt erkänner att vi har ohanterliga problem med islam, börjar några intellektuella figurer som länge har satt tillräckligt obehagliga ord på saken, långsamt att gräva mer i terrängen – vare sig det är Rémi Brague, Hamed Abdel-Samad eller Boualem Sansal.

Efter mordet på Samuel Paty kom den första skarpa analysen från Brague i en fransk katolsk tidskrift. Abdel-Samad följde senare upp i tvä nordafrikanska medier, innan Sansal lät sig intervjuas i en elitistisk italiensk kommentartidning som har få, om än inflytelserika, läsare.

I måndags var Boualem Sansal i farten igen, men denna gång inför en mycket större publik. Den prisbelönade algeriske författaren är nämligen intervjuad av Martina Meister, Paris-korrespondent hos Die Welt, som är en av Tysklands och Europas viktigaste tidningar.

Samal fortsätter att dissekera Frankrike och Europa ned till nådlösa detaljer. Han ser tvärs igenom européerna och riktar hudflätande kritik för deras vägran mot att se verkligheten och bristande förmåga att göra någonting effektivt mot politisk islam. En räfst av detta format har inte förekommit sedan Oriana Fallaci (1929-2006).

Die Welt: Monsieur Sansal, är ni överraskad över frekvensen och brutaliteten hos de senaste attentaten?

Boualem Sansal: Överhuvudtaget inte. Den politiska islamismen är en extremt effektiv krigsmaskin som skapar möjligheter eller vet att utnyttja dem när de visar sig. Den drar fördel av att Europa har försvagats av pandemin samt olika politiska, ekonomiska, sociala och moraliska kriser.

Islamismen i dagens Frankrike och Europa använder bara undantagsvis militära medel. Men också de andra medlena används i krigsavsikt, förklarar Sansal.

Vad menar ni med krigsmaskin?

Terrorismen i Europa är bara ett randfenomen. Spridningen av den islamistiska ideologin här i landet inträffar väsentligen genom predikningar, genom uppfostran, politik, diplomati, ekonomi, infiltration av samhället med hjälp av föreningar, halalbutiker, islamistiskt finansväsende, medierna och välgörenhetsbranschen.

Politisk islam vet dessutom hur den skall anpassa sig till landet och situationen. I Algeriet, Syrien och Irak gick den över till totalt krig med mycket effektiv krigspropaganda, en egen armé och ett tungt krigsarsenal. I Europa är den fortfarande i starten av utvecklingen, och den handlar på den politiska, kulturella och sociala nivån. När tillfället visar sig, griper den till terrorangrepp eller gerillataktik.

Meister frågar med en naivitet som man hoppas är påtagen, om vad som är målet med islamisternas krig. Sansal går rakt till kärnan:

Att erövra och islamisera världen, och straffa dem som har bekämpat islam eller förödmjukat muslimer.

Han avvisar antydningar om att aggressionen skulle upphöra om Europa gjorde några fler gester för att blidgöra islam. Några önskar till och med att ge efter för det som Samuel Patys slaktare ville uppnå:

Det kommer allt fler röster som uppmanar till att inte längre offentliggöra Muhammed-karikatyrer. Skulle det förändra någonting eller få slut på terrorn?

Det skulle inte förändra något som helst. Man kan inte komma till enighet eller ingå ett avtal med islamister. Islam vill konvertera och erövra. Det är Allahs vilja. Islam vill också straffa européerna för att ha ockuperat muslimskt land och för att ha förödmjukat muslimer genom att ha förbjudit hijab och tvingat dem att gömma sig och be i källare.

De västerländska demokratierna förstår inte vilken sorts hot de står inför, anser Sansal. Det handlar om islams expansion, och vi kan inte räkna med speciellt mycket hjälp från muslimer som själv inte är militanta.

Västerlandet vill helt enkelt inte inse att islam som civilisation är på gränsöverskridande frammarsch, med 1,5 miljarder troende fördelade på alla kontinenter. Flertalet är självklart inte islamister, och några varken tror eller går i moskéer, men de skulle aldrig göra någonting mot islam, som islamismen gömmer sig bakom.

I likhet med hela den neurotiska politiska eliten i Europa vill den tyska Paris-korrespondenten för all del skilja skarpt mellan islam och islamism. Men Sansal vet att det inte är möjligt. Han ger inte efter och fastslår helt enkelt:

Islamismen är islams politiska och militära variant.

Européerna ser på saken med sina egna oanvändbara politiska glasögon.

I Frankrike är en stor del av vänstern övertygad om att islamismen är ett ekonomiskt och socialt problem som kommer att försvinna så fort välståndet fördelats mer rättvist och invandrarna integrerats bättre. De konservativa ser bara på islam från en säkerhetssynpunkt. De inbillar sig att det räcker med att återupprätta statens auktoritet och gripare hårdare in för att lösa problemet.

Sansal fortsätter raljerande:

Både hos högern och vänstern inbillar man sig att islam och islamismen inte har med varandra att göra, och att det är nog att skapa mer rum för islam för att förtränga islamismen.

Verkningen är naturligtvis motsatt: Ju mer islam, desto mer islamism. Detta förstår tyvärr inte Macron. I Financial Times skriver den franske presidenten att han inte bekämpar islam, utan islamismen, som enligt hans uppfattning är en förvrängning av islam.

Meister försöker att göra Sansal svarslös genom att antyda att han låter som en högerpopulist. Han låter sig inte rubbas: Frankrike blir islamiserat, konstaterar han, men de som styr oss gillar inte varningsmän som han själv. De anses som fridstörare.

Sansal tror inte att det bestialiska lärarmordet utanför Paris kommer att markera någon vändning:

Halshuggningen av Samuel Paty ser ut att ha varit droppen som fick bägaren att rinna över. Hur kan de västerländska demokratierna dra fördel av detta ögonblickets medvetenhet?

Tror ni verkligen det? Om två veckor kommer Samuel Paty att vara glömd. De nya skräckhistorierna kommer att förtränga de gamla, och livet går vidare.

Problemet med islamismen kan inte isoleras till bestämda individer, förklarar Sansal. Och om det kunde det, så skulle vi inte veta vilka alla dessa individerna är:

Var är den islamismen som vi kan föra åt sidan? Islamister kan arresteras och deporteras, men hur ”utvisar” man islamismen? Och var går gränsen mellan islam och islamism, mellan en konservativ och en engagerad muslim som främjar och försvarar sin religion, mellan en pietistisk muslim och en som förberede sig på jihad?

Han sliter européernas inkompetens angående islam generellt och den franske presidenten speciellt i stycken:

Västerländska samhällen har ingen som helst koll på det muslimska universumet med sina olika schatteringar, och kan därför inte bekämpa islamismen effektivt utan att begå misstag och förvärra situationen.

Som Emmanuel Macron?

På honom ser man det tydligt: Varje gång som han talar om islam och islamism, ofta med de bästa avsikter, utlöser han en storm av ilska och hat. Han vet inte att han häller bensin på bålet.

Sansal anser att fransmännen har väntat alltför länge med att gripa tag i islamismen:

För klart mer än hälften av unga franska muslimer har sharia företräde gentemot republikens lagar. Vad gör man med en minderårig skolelev som tänker i sådana banor?

Man kunde ha gjort någonting innan det gick så långt. När någonting sådant har hänt, kan man bara övervaka vederbörande för att inte tron skall leda till radikalisering och terrorism. Men den som vill jaga bort grodan, måste torrlägga dammen.

Det råder inget tvivel om vad han menar med dammen. Medans det för en generation sedan fanns några tiotal moskéer i Frankrike, är det nu tusentals. Och moskéerna är bara navet i det islamska hjulet:

Runt varje moské cirkulerar otaliga föreningar. Ni kan själv tänka er vilken sorts myriad av förbindelser på internet som kommer utöver detta, och så kommer ni att få en bild av det vi inte har velat se och har låtit passera i åratal.

Meister antyder att Frankrike skulle kunna lära av bekämpningen av islamismen i sin tidigare kolono, Algeriet. Sansal tvivlar:

Våra erfarenheter kan inte överföras till Frankrike. Algeriet är en polisstat, en diktatur, och våra hemliga styrkor opererar obehindrat. De avlyssnar, arresterar utan arrestorder och torterar, och de har egna terrorenheter som opererar underjordiskt. Frankrike är en demokrati som övervakas både av sina egna och av europeiska institutioner. De juridiska ramarna är mycket snäva, medan terroristerna har händerna fria och inte behöver stå till svars inför någon.

Frankrike har inte mage att göra sig till våldsammaste parten:

Är vi för naiva, eller måste vi utvidga lagens ramar och förändra våra konstitutioner?

Det är en mycket ömtålig fråga. Under kriget i Algeriet stod fransmännen inför detta dilemmats kval: Skulle terrorismen bekämpas med rättsstatens medel, eller med än mer brutal terror? Den 16 mars 1936 korsade de den röda linjen och gav armén ”särskilda rättigheter”. Nio månader senare var terrorismen utraderat, det var ”upprensat” i städerna och i underjurden, och Algeriet hade blivit ”fredligt”. Om det bara fanns en svag misstanke om förbindelser till FLN, torterade och avrättade fransmännen i stor skala.

Skammen över detta har tyngt fransmännens samvete helt till denna dag.

Frankrike måste hitta en annan väg, är Sansals slutsats. Det är bara det att försöken som görs, är så hjälplösa:

Emmanuel Macron svär vid en ”upplysningens islam”, en som är förenlig med våra demokratiska värderingar. Är detta realistiskt?

Det är inte förbjudet att drömma. Men islam kan inte reformeras. Den har en inre logik som er fastslagen i Koranen. Det tillkommer inte Macron att definiera upplysningens islam, för inte ens kloka muslimer vet vad det innebär. De kan inte tillåta sig att definiera någonting sådant, för det skulle vara det samma som att kalla traditionell islam för efterbliven.

Ett alternativ är att islam iscensätter sin egen upplysningstid. Macron kanske inte vet att upplysningstiden inte skedde i regi av kyrkan, utan av folk som utmanade den, anmärker Sansal.

Det är lustigt hur västerländska representanter som inte har koll på islam, berättar för muslimer: Hitta på en muslimsk upplysningstid som vår, en söt kopia, och så kommer ni att få ett civiliserat islam som ger er tillgång till den moderna, västerländska världen.

Som om det var målet, liksom.

När Sansal är färdig med den franske presidenten och hans likasinnade, är de intellektuellt sett reducerade till någon slags upphängd slakt.

Givet att kriget än så länge huvudsakligen är andligt, så lovar det inte så väl för fortsättningen.