Imam Monzer Abdullah vet mycket väl vad han sysslar med. Han utmanar den danska demokratin – och avvisar den. Demokratin kommer aldrig tillåtas stå över islam. Det är ord och inga visor, utan ett klart besked. Monzer Abdullah är dömd för judehat. Ändå tillåts han stå slunga ut en direkt utmaning mot demokratin i en moské i Århus som skickat många IS-krigare till Syrien. Monzer Abdullah är en fiende som opererar i fullt dagsljus, och Danmark låter honom göra det. Landet har resignerat.

Partiledaren för det danska partiet Nye Borgerlige, Pernille Vermund, vill i samarbete med Charlie Hebdo samla in pengar för att kunna publicera Muhammed-karikatyrerna på annonsplats i tidningarna. Jyllands-Posten har tackat nej, övriga säger att de måste se annonserna innan de kan ta ställning.

Vermund tar alla ledarartiklar som stött Frankrike på orden: Om de verkligen menar allvar med sitt uttalade stöd för yttrandefriheten så bör de också visa det!

Berlingske, en av Europas äldsta tidningar hyllar yttrandefriheten och kräver att att Danmark ska stödja Frankrike. I en ledarartikel av Pierre Collignon heter det:

Frankrike befinner sig mitt uppe i en ny Muhammedkris och pressas nu av muslimska despoter, bojkttsaktioner mot franska produkter och en rad av terrorattacker. Vi får inte svika fransmännen nu. Deras kamp för demokratiska fri- och rättigheter är också vår kamp.

Vi får inte svika Frankrike i kampen mot islamismens tyrrani 

Frankrike har på sätt och vis tagit vid där Danmark gav vika: Charlie Hebdo betalade ett fruktansvärt högt pris och ville hylla sina döda kolleger genom att trycka upp några av teckningarna. Men islamisterna anser att de har vunnit kriget och att det är tydligt fastställt och vedertaget att att blasfemi riktad mot islam är förbjudet. Att Samuel Paty blev mördad förändrar inte den uppfattningen.

Men trots den gemensamma, muslimska uppfattningen om förbudet att framställa profeten på bild, inbillar sig Collignon att man kan dra en skiljelinke mellan muslimer och islamister:

Macron har därmed inlett en kamp, som på intet sätt riktar sig mot muslimer eller islam – utan mot felslagen integration samt islamistiskt förtryck och terror. Det är en kamp som förtjänar ett helhjärtat stöd från resten av Europa. Tyvärr har flera länder förefallit något tvekande i sina stödförklaringar. Så har exempelvis franska diplomater kunnat notera att det tog lång tid för Storbritanien att reagera.

Collignon känner också till den attitydundersökning som visar att cirka hälften av de danska muslimerna anser att sharia står över dansk lag och rätt. Hela 74 procent av de yngre delar den uppfattningen. Islam har blivit en upprors- och identitetsmarkör.

Varje gång de danska myndigheterna eller medierna insisterar på att de inte för krig mot islam, försvagar de bara sin egen position. Muslimer tror inte på dessa förklaringar. De ser det istället som svaghet och att man inte vågar stå för sina egentliga uppfattningar.

Vi vet att vi bara blir blir allt svagare om terroristerna tillåts att splittra oss.

Med de orden avslutar han sin ledarartikel. Men vilka aves med ordet vi? Kanske menar Collignon att myndigheterna och danskarna inte behöver ta den uppgörelse med de som ställer sig över dansk lag, men som inte går att komma undan om Danmark ska förbli ett fritt samhälle. Splittringen är redan ett faktum, men Collignon klänger sig fast vid förhoppningen att uppgörelsen ska kunna avvärjas. Det är dock double-speak: Collignons förhoppning är hans verbala nödlina mot rädslan att öppet erkänna för sig själv och läsarna, att vad som krävs är en sann beskrivning av problemen och modet att våga ta till konkreta motåtgärder.

”Splittring” står för Collignons fruktan att i den nuvarande situationen bli en hel människa. Tror han fortfarande på en gemensam förståelse eller på ett samhälle med muslimer i Danmark?

Möjligheterna att bli av med denna räddhågsenhet hänger på i vilken utsträckning journalister som Collignon vågar konfrontera verkligheten och upphör att begrava rädslan i fromma förhoppningar.

Berlingskes Martin Bjerre intervjuar Pernille Vermund. Men det enda han gör är att försöka pressa fram ett erkännande att det kommer bli Vermunds fel om någon kommer till skada av hennes annonskampanj. Det är uppenbarligen så försvaret av yttrandefriheten ser ut i praktiken: Det är ditt fel om om andra reagerar med våld på dina uttalanden.

Journalister kan med lätthet skriva ledarartiklar som kräver danskt stöd till Macron, bara för att i nästa ögonblick ställa en politiker mot väggen som tar dem på orden.

Teckningarna utgör uppenbarligen en väldig provokation för många människor, och inte bara för fanatiker. Men de gör ju även alla helt vanlia muslimer ledsna. Vad är poängen med att publicera några teckningar bara för att visa att man har rätt till det?

Detta vågar vi påstå är inställningen hos de flesta journalister. De har böjt sig för våldet.

Hur kommer du att känna dig om de här teckningarna blir tryckta och det kanske leder till våldsamma konsekvenser för medarbetare på den tidning som publicerar dem?

”Det skulle ju vara förfärligt. Alla terror och alla hot är förfärliga. Det är ju förfärligt att Kurt Westergaard, Inger Støjberg, och Lars Hedegaard tvingas leva under ständigt polisbeskydd. Det är förfärligt att vi har en judisk synagoga som lever under militärt beskydd, och att vi har betongklossar i gatorna för att hindra islamister från att meja ner oss med lastbilar.”

Jo, men hur kommer du att leva med om det händer något för att du låtit trycka upp de här teckningarna, som du mycket väl vet innebär ett hot mot de medier som trycker dem?

”Undrar du om jag tycker att det är mitt fel om våldsbenägna muslimer tar till våld och terror?”

Nej, men om det uppstår våldsamheter på grund av just de här annonserna, så kommer vi veta att det inte skulle ha hänt om du hade låtit bli att trycka dem. Därför upprepar jag frågan: hur ska du isåfall leva med det?

”Då skulle det varken ha berott på mig eller på de som publicerat teckningarna. Det skulle bero på att det finns människor som inte förstår hurman lever i en demokrati. Jag skulle naturligtvis må väldigt dåligt av viåterigen skulle ha drabbats av våldsbenägna människor. Men ska vi vika oss för de här människornas hot om våld och terror? Nej, det ska vi inte”, säger Pernille Vermund och tillägger: ”Det är något fullständigt grundläggande för vårt samhälle att vi ska kunna leva fria, tala fritt, tänka fritt och teckna frittt.”

Det är inte ofta man ser en journalist ge ett så klart och otvetydigt besked om sin åsikt att den som använder sig av sin yttrandefrihet bär ansvaret för muslimernas våld. 

Journalister som Martin Bjerre är en medlöpare åt immamer som hotar med våld:

Under fredagsbönen i Grimhøjsmoskén i Århus sa imam Monzer Abdullah rent ut vad det handlar om:

”Det vi bevittnar i Frankrike och Europa är ett direkt och öppet krig mot islam,” sa han under sin predikan i vilken han också framförde att detta krig hade intensifierats av karikatyrteckningarna i den franska tidskriften Charlie Hebdo.

Med krig avser imamen det faktum att Väst kräver att vår lag är överordnad islamsk lag. Och det är ju helt sant. För det är detta faktum sekulära och demokratiska samhällen bygger på. Men för Monzer är det en krigshandling att ha den uppfattningen.

”När de (västerlandets regeringar, red.) bränner kopior av Koranen, när de förolämpar profeten Muhammed, så kräver de samtidigt att vi ska acceptera yttrandefriheten och deras värderingar högre än Koranen och Muhammed. De vill få oss att ändra vår tro och vända vår religion ryggen, om de kan. Judar och kristna blir inte nöjda förrän man går över till deras religion”, var ett av de centrala budskapen från Monzer Abdullah.I

Yttrandefriheten är överordnad Koranen. Det är själva essensen av konflikten runt Muhammedkarikatyrerna. Men politiker och medier vågar inte säga det i klartext.

Genom att ge efter för hot och grupptryck överger politiker och medier den demokratiska principen som innebär att folket äger sin suveränitet. Istället flyttas den över till Allah.

Tro inte att muslimerna saknar kunskap om vad de sysslar med. De vet exakt vad de håller på med.

Imam dømt for jødehad indtog Grimhøjmoskeen fredag: »Vi er vidne til en direkte og åben krig mod islam«