Henri Rey-Flaud. Skärmbild: Daily Motion.com

Frankrike är det land i Europa som har de största problemen med islam. Men samtidigt har landet det största antalet intellektuella som kan presentera djupgående analyser om konflikten mellan Europa och islam.

Frankrike är också det enda landet i Europa där statschefen fört upp vad han kallar «islams kris» och den «islamistiska separatismen» på den officiella dagordningen. Det var nämligen vad president Emmanuel Macron gjorde i det tal han höll i Les Mureaux den 2 oktober.

Macron har fått beröm för sin vilja att gå i konfrontation med islamismen och islam. Men det finns också de som kritiserar presidenten och anser att han inte förstått problemets omfång och djup. En av dem är är författaren, litteraturkritikern och psykoanalytikern Henri Rey-Flaud.
I boken «La France s’éteint, l’Islam s’embrase…»  (Frankrike håller på att dö ut, medan Islam glöder…), som kom ut i september 2020, analyserar Rey-Flaud konflikten mellan Europa och islam ur ett kulturellt perspektiv, snarare än ur ett religiöst eller politiskt. Enligt författaren får det perspektivet inte situationen att se ljusare ut. En ung och energisk kultur har gynnsammare framtidsutsikter än en gammal och sliten sådan, även om den sistnämnda skulle råka ha en rad andra förtjänster.

Den 6. januari 2021 intervjuades Rey-Flaud av Alexis Brunet i den konservativa, franska tidskriften Causeur

Samtalet utgår från den franske presidentens tal om islam.

Causeur: Har Emmanuel Macron rätt när han i sitt Les Mureau-tal säger att man måste «skaffa sig en bättre förståelse av islam»?

Henry Rey-Flaud: Det finns nästan inga politiker som förstår vad som står på spel. Emmanuel Macron har inte den ringaste aning om de enorma problem som uppstår i mötet mellan islam och Väst. Kung Hassan II av Marocko, som hade ett bredare intellekt, gick rakt på sak till problemets kärnpunkt! «Marockanerna kommer aldrig att bli franska», sa han i en intervju med journalisten Anne Sinclair.. Och det samma gäller tunisierna, algerierna och turkarna. Dessa människor kommer aldrig att bli franska, inte för att fransmännen skulle uppträda avvisande mot dem, utan för att det handlar om två motstridande kulturer.

I boken påminner författaren också om en liknelse frankrikes tidigare president Charles de Gaulle framförde i ett tal 1959: «Försök att blanda olja med ättika. Skaka om flaskan. Efter en kort stund skiljs de rvå vätskorna åt. Araber är araber och fransmän är fransmän.»

Detta gäller även resursstarka och högt utbildade personer, framhåller Rey-Flaud.

Ta Marocko som exempel, ett land jag älskar och känner till mycket väl. Bland mina marockanska vänner och kolleger finns det en kärna som bara inte får vidröras. Vi utbyter våra uppfattningar om mängder av spörsmål. Men där finns alltid en slags glasvägg mellan oss som omöjliggör det jag menar vore en fullständig eller genuin kommunikation oss emellan. Islam är en orubblig, fast grundmurad civilisation.

Kan ni säga litet mer om den motsättning ni framhäver mellan det kristna tvivlet och den islamska, grundfasta övertygelsen?

Den västerländska civilisationens fundament är självrannsakan. «Jag vet att jag inte vet», sa Sokrates. «Jag tänker, alltså finns jag till», sa Descartes. Freud sa att våra tankar inte uppstår ur någonting utanför vår egen person. Men islam härstammar från Muhammeds ord,dvs. det som dikterades för honom av ärkeängeln Gabriel. Den som vill föra en diskussion om Allahs ord är sålunda en blasfemiker. Det heliga är allestädes närvarande i den islamska världen. Allt man vidrör är således heligt. Araberna är innerst inne besjälade av denna visshet. Det utgör en radikal motsättning mot de tvivel och den självrannsakan som Västerlandets civilisation bygger på.

För egen del kan vi tillägga att denna distinktion också framgår ur våra religiösa källskrifter: Moses träter med Gud, och även Jesus för dialoger med honom. Allah däremot befinner sig i ett avlägset fjärran och bedriver bara en envägskommunikation per dekret.

Frånvaron av en kritisk tradition skänker under alla omständigheter islam en egen, maktfullkomlig drivkraft, och den gör sig nu gällande mitt ibland oss, understryker Rey-Flaud. Men även kristendomen har varit expansionistisk. Det finns dock fortfarande en väsensskillnad mot islam. För väst har det nämligen också handlat om nyfikenhet och upptäckarlust. Amerika erövrades av människor gav sig iväg till platser de överhuvudtaget inte hade en aning om fanns, påpekar författaren.

Men vad som djupast sett besjälar de islamska erövringarna är föreställningen att alla länder är förutbestämda att anslutas till islam. De «islamska människorättigheterna» är en text som presenterats för FN:s generalförsamling. Där står det skrivet att «Islam kallelse är att bli mänsklighetens universella religion». Det betyder att när den tiden kommer då hela mänskligheten delar islams trosuppfattning så har man, av texten att döma, nått fram till historiens slut.

Det kan jämföras med de kristna erövrarna som snarare var att betrakta som äventyrare, sammanfattar han. I vår tids praktiska och samhälleliga verklighet är det dock skillnaderna i seder och bruk som är viktigast, menar Rey-Flaud.

När du är i Rom bete dig då som romarna gör, lär St.Ambrosius ha sagt till St.Augustin. Gäller inte det rådet för alla länder i världen, inklusive Frankrike?

Araberna kommer aldrig säga att de lever som fransmän i Frankrike. Tahar Ben Jelloun har skrivit att alla arabiska nationer kan leva i harmoni med den franska republiken. Det skulle betyda att republiken är så stor att den kan kosta på sig sig att vara generös mot alla möjliga olika kulturuttryck och former. Men republiken är inget tomt skal! Jag älskar Italien och Marocko och känner mig mer hemma i Italien än i norra Frankrike. Men när jag är i Marocko är jag mer på min vakt hur jag uppträder, för då befinner jag mig i en annan kultur.

En viktig skillnad som Rey-Flaud nämner är att Italien har behållit mycket mer av sin religiösa kultur än det betydligt mer sekulära Frankrike. Ett vanlig och gärna upprepad uppfattning bland konservativa amerikaner är att «politics is downstream from culture and culture is downstram from religion». Kulturen får sin näring av religionen, men européerna har sedan länge övergivit religionen. Rey-Flaud är mer intresserad av verkan än av orsak.

Så borde då inte folk som kommer från islam, anpassa sig till den franska kulturen?

Nej, det klarar dom helt enkelt inte av!

Och varför skulle de vilja göra det om dom anser att islam är den klart starkaste hästen i världen, medan väst bara betraktas som dekadent? Europa vet inte ens vad det själv är för något längre, menar Rey-Flaud.

Frankrike befinner sig i en identitetskris. Det samma gäller för Italien. Till och med den envist fastklamrande identiteten vi kan se i Ungern och Polen är tecken på identitetskriser. Europa har misslyckats med att skapa en europeisk identitet. På Valéry Giscard d’Estaings och Jacques Delors tid trodde man fortfarande att det var möjligt.

Joseph Weiler har ofta sagt att Europas identitet bygger på Atén och Jerusalem. Andra brukar även inkludera Rom. Men ytterst få av dessa tre «källsprång» har någon framträdande plats i medvetandet hos dagens europeer. Ännu en gång noterar Rey-Flaud verkningarna av detta faktum:

Jag tror att den stora europeiska drivkraften är förbrukad. Och Frankrike förlorar sin egen självbevarelsedrift. Det räcker med att se hur fransmännen lever under Coronaepidemien.

Här kan inom parentes nämnas att muslimer i betydligt högre grad inte bryr sig ett smack om smittskyddsreglerna. De tycker det är viktigare att både träffas och fira sina religiösa högtider. Slarvet och den bristande laglydigheten är klandervärd, men fenomenet tyder ändå på att kulturen är vital, trots att den saknar en rad andra kvaliteter än den rena livskraften. Även om resultatet är att fler muslimer dör som en följd av detta beteende så är det åtminstone ett tydligt tecken på kollektiv livskraft. Det kan jämföras med europeerna som räddar det organiska, individuella livet, men låter kulturen och samhällsgemenskapen flyga all världens väg. Betraktat ur den synvinkeln verkar upproret mot pandemireglerna nästan upplyftande.

Frankrike lever i realiteten i ett apartheidsamhälle, anser Rey-Flaud. Ändå framhärdar man i att mästraoch kritisera andra länder som inte vill ha någon massinvandring. Kort sagt: den multikulturella ideologin fortsätter att dominera trots att den har misslyckats kapitalt.

Rey-Flaud har en föga optimistisk syn på Frankrikes framtid, och han har en känsla av att någonting är i görningen.

Jag vet inte åt vilket håll Frankrike kommer att gå, men jag tror det kommer hända något spektakulärt före presidentvalet 2022. Jag har inte den minsta aning om vad det kan handla om. Men jag är ganska säker på att det kommer bli något som ingen har räknat med.

Vi är på väg mot nån stor konflikt eller väldig söndring.

Råder det en fara för att ett inbördeskrig ska bryta ut?

Jag kan bara konstatera att vi befinner oss i en totalt instabil situation. Frankrike har slocknat. Landet har förlorat tron på sig själv och på Gud. Islams styrka är att den har en drivkraft. I dagens Frankrike är islam praktiskt taget den enda källan till spiritualitet som finns kvar.

Européerna vill njuta av livet och ögonblicket, medan islam har blicken riktad mot evigheten, sammanfattar Henri Rey-Flaud situationen. Det är lätt att ana något riktigt otäckt i framtiden.

Det är också lätt att se att culture matters, vilket för övrigt är titeln på en bok av framlidne Roger Scruton som kommer ut på Documents bokförlag i vår. Denna självklarhet, som det är livsviktigt att förstå, har nu blivit ett tabu i ett Europa som tack vare nya tabuer och nya dogmer har ägnat de två senaste generationerna åt att uppfostra livsodugliga barn.