På samma sätt som höger-vänsterskalan inte längre är releveant, verkar det som om politik och upplysning har upphört att vara relevanta begrepp i samhället och bland medborgarna. Ja, själva begreppet ”upplysning” verkar ha övergått till att handla om moderiktiga, lättvälta golvlampor och så kallade Downlights i taket. Eller ficklampor med grön laser som ”struliga” ungdomar bländar flygplanspiloter med så att de blir tillfälligt blinda när de ska gå ner för landning med 250 solbrända passagerare ombord.

Dessvärre för den sciencefictionartade framtid, som på bara något drygt år klätt om sig till samtid, är de flesta av oss som är födda före, låt oss säga, 1965, inympade med de gamla betydelserna av begreppen politiker och upplysning. För oss som är ännu äldre framträder omedelbart inre bilder av ”landsfäder” som de norska ikonerna Einar Gerhardsen och MartinTranmæl och svenska Tage Erlander med sin finansminister Gunnar Sträng när ord som politiker eller upplysning omnämns. Det sistnämnda ordet har vi med rynkor och hängarslen fortfarande för oss handlar om lärande, inlärning och nya insikter.

”Kunskap är makt” var honnörsord för den som törstade efter och ville förstå mer om sig själv och hur samhället var inrättat. Det krävde en viss ansträngning att tillägna sig – betydligt jobbigare än att trycka in små led-lampor i vardagsrumstaket och badrummet. För de som inte ägnade sig åt kunskapsinhämtning och sökte upplysning ansågs det rentav vara skadligt att ägna sig åt den typen av ansträngning. Dessutom tröstade man sig själv och sin intellektuella lättja med att framställa unga läsnördar som ”glosögda” tråkmånsar utan minsta chans på tjejerna. De litet äldre trodde att läsning och kunskapsinhämtning kunde skada den fysiska hälsan: ”Hör du pôjk, sitt inte jämt och häng över böckerna och tidningarna du förstör ju ögonen och blir snart tvungen att skaffa glasögon”.

Till skillnad från idag var det ingen som trodde att Einar, Martin, Tage och Gunnar sov sig igenom livet. Aldrig hörde vi de otåliga frågor som nästan dagligen dyker upp i kommentarsfälten – åtminstone hos norska Document.no: ”När ska politikerna vakna och inse att…..”.

Trine Skei Grande

                                                                        Knut Arild Hareide

Fullständigt onödiga frågor. Dagens politiker ligger inte och sover på golvet i Stortinget, Folketinget eller i Riksdagshuset i Stockholm. De är klarvakna och vet precis vad de gör. De är inga sömngångare som drullat runt och råkat förvandla både Sverige, Norge och Danmark till oigenkännlighet. Det har vi medborgare klarat av alldeles själva genom att rösta fram samma, endräktiga centralkommitte och politbyrå val efter val. Likt ett barn med någon bokstavssjukdom (”Compulsive blablabla”) som oavbrutet och tvångsmässigt försöker få ner en rund träpinne i ett fyrkantigt hål.

Det är naturligtvis möjligt att någon berusad och adipös (googla på ordet om du är ung och tror det är ett amerikanskt skomärke!) stortingstant redan innan vår nuvarande ”Neuordnung” släpade ner en tonårspojke i ett norskt åkerdike och bar sig illa åt. Eller att en svensk toppolitiker kunde heta Fredrik, se ut som en småpojk, bära kavaj i Riksdagshuset för att på sin fritid kalla sig Ursula, och vara klädd i glittrande stay-ups, fluoricerande behå, damperuk, påklistrade fyra centimeter långa ögonfransar och ett skålpund mascara och glitterpuder. Det är fullt möjligt.

Men låt mig med emfas och ärligen tillägga att jag inte med denna beskrivning på något sätt vill desavouera (googla ordet igen om nödvändigt) förfölja eller väcka hat mot några minoriteter. Jag kan för trovärdighetens skull nämna att en av min familjs bästa vänner när jag var barn hette Farbror Olle. Han var homosexuell, bjöd på kaffe i pyttesmå kaffekoppar av tunnt porslin med blommor och guldkant på. Alla visste att farbror Olle var som han var och att han hade många ”vanliga” (hatord?) vänner och bekanta. Och den som inte kände till den där lilla detaljen om Olle kunde bara som en ren upplysning få det viskat i sitt öra vid något lämpligt tillfälle: ”Han är en sån där….ja, du vet”. Och sen var det inte mer med den saken.

Folk får leva som de vill så länge de inte skadar andra! Möjligen kan jag tycka att vissa företeelser, om de basuneras ut offentligt, kan nagga förtroendet för det ämbete de innehar. Jag skulle till exempel inte jubla av glädje och beundran om Norske kung Harald V och svenske kungen Carl XVI Gustaf började klä sig som hiphoppare eller gangsterrappare. Fråga mig inte varför. Det bara är så. Kanske för att jag är av den uppfattningen att en människas karaktär i viss mån kan avläsas av hur de ter sig för yttervärden. Det kan ibland påverka mitt förtroende för dem. Titta på bilden här nedan och fråga er ärligt vem eller vilka av typerna ni helst skulle se vid rodret om skandinavien hamnade i krig.

För egen del måste jag erkänna att valet är lätt. För om jag hör ordet försvarschef eller Överbefälhavare så framträder automatiskt bilder av rakryggade karlar med stränga och beslutsamma blickar. För att inte tala om landsorganisationen LO med sina manligt uppkavlade skjortärmar och valkiga nävar. Av någon anledning är jag tämligen säker på att representanter för arbetstagarorganisationerna för bara sisådär 30-40 år sedan inte skulle velat visat upp sig som på bilden här nedan.

Vad damernas huvudbonader föreställer behöver inte närmare förklaras. Herrarna mössor föreställer något som kallas (….)-mössor där punkterna står för den folkliga benämningen på det kvinnliga kroppsorgan ur vilket vi alla en gång krystats ut för att göra vår entré i livet. Här har kvinnorna och männen s.a.s. bytt plats med varandra – ett platsbyte som satt djupa spår i våra könskvoterande, postmoderna samhällen.

Vill man se på historien ur en sakral synvinkel kan man kanske även säga att det kyrkliga oblatet, Kristi kropp, fick ge vika för en uppgraderad variant i form av det i mitten av 1960-talet introducerade P-pillret som hälsades välkommet under betydligt muntrare former än de gamla trista och smakfria oblaten. Nu blev det kvinnans kropp som befriades och inte hennes eventuella synder som den skattefinansierade palliativt vårdade kyrkan varnat för sedan urminnes tider.

Guds nåd och syndaförlåtelse utmönstrades till förmån för kvinnans rätt att bestämma över sin egen kropp (till ”egen” hörde kuriöst nog även den nyplanterade lilla främlingen i hennes livmoder). Vid samma tid uppgraderades även vuxendopet och konfrimationen. Äntligen slut med nedsänkningar och kallsupar i iskallt vatten. Då var den varma behagliga röken från den nyintroducerade haschpipan att föredra. Så här i efterhand slås man av hur vältajmad introduktionen av P-pillrets ansvarsbefriade fröjder och haschpipans lyckorus var. Hur det nu än låg till med den saken så innebar dessa två landvinningar att portarna slogs upp till den s.k. ”Summer of love” 1967.

Det blev en sommar vars psykedeliska sol kom att lysa över mängder av västvärldens ungdom. Och de flesta deltagarna utgick från att den skulle lysa för all framtid och förvandla den gamla trista, krigiska och orättvisa världen till ett paradis på jorden. Men efter att ha kulminerat i ett partiellt guds rike i den oförglömliga Woodstock-festivalen, där det sägs att uppemot en miljon unga människor njöt sol, hasch, sex och LSD i fullständig fredlig sämja under någon vecka, gick solen i moln bara något år senare då man ville göra om bravaden. Det slutade med en katastrof då minst en person skjöts ihjäl och Hells Angels, som engagerats som säkerhetsvakter av Rolling Stones, gick lös på det mesta som kunde stå, gå eller ligga. Allt bröt ihop i kaos och anarki och den eviga ”Summer of love” visade sig bli en engångsföreteelse.

Dåtidens föräldrar och politiker stod fullständigt handfallna inför denna nya Hippiegereation, som den kom att kallas. Gamla begrepp ställdes på huvudet och snart fanns bara några våldsamma enklaver av nerknarkade och besvikna ungdomar kvar runtom i västvärlden. Så man fick söka sig nya gudar. Men nu hette de inte längre Maharishi mahesh Yogi, Sai Baba, Buddha, Bo Yin Ra och en rad andra indiskklingande namn, utan Karl Marx, Friedrich Engels, Lenin, Herbert Marcuse, Josef Stalin, Mao Tse Tung, Ho Chi Minh, Leo Trotskij, Andreas Baader, Ulrike Meinhof och Rudi Dutschke. Den senare kom att betyda mer än han nog hann ana innan han invalidiserades av ett skott avlossat av en högerextremist i Tyskland. Han insåg det lönlösa i alla vänsterpartiers och fraktioners ständiga kamp om strategier och rätta tolkningar och lanserade tanken att man istället skulle erövra det kapitalistiska samhället inifrån genom vad som kom att kallas ”Den långa marschen genom institutionerna”.

Det blev en lyckad marsch vars landvinningar på universiteten och inte minst medierna vi lider av än idag. Man kan kanske påstå att ”The summer of love” och den långa marschen genom institutionerna trots allt segrade i det långa loppet. För när det kommer till politiska uttalanden och beslut inom i stort alla samhällsområden tycks långtidsminnet hos högt avlönade och oftast skattefinansierade chefer inom ämbetsverken, media, parlament och samhällsbärande institutioner vara högst levande och numera utgöra en, i många fall, mer eller mindre automatiskt verkande utgångspunkt för deras uppfattning om människan och världen. Och inte minst om sin egen betydelse och självklara rätt till makt, skattefinansierade mångmiljonlöner och förmåner. För vem vill väl inte tillhöra en elit som svävar högt över, och bestämmer livsvillkoren för ”The deplorables”. Makt korrumperar som bekant och föder nästan undantagslöst ett gränslöst förakt för ”dom där nere”.

Så kanske är det hög tid att byta plats igen, likt männen i sina (….)-mössor och den trolösa kyrkan i sina dödsrosslingar. Fast tvärtom genom att vända på steken och aldrig missa ett tillfälle att visa och uttrycka sitt öppna förakt för den självgoda eliten varhelst den framträder med sina floskler och lögner. Vägra att rösta på deras centralkommitteer och politbyråer. Skapa helt nya politiska partier som får konkurrera om väljarnas gunst. Köp inte elitens lögnaktiga enstämmiga tidningar. Köp inte BigTechs alla nymodigheter. Skaffa inga ”Uppkopplade hem”, Köp inga nya möbler vartannat år. Var noga med att aldrig köpa något för att det ”ju är modernt nu”. Avvisa allt som reklamen påstår att ni behöver. Kom ihåg att det inte finns några ”läckra” prylar. Vad som är läckert avgörs endast av smaklökarna i våra munnar. Byt inte kök förrän det har gjort sitt och inte fungerar längre. ”Jo, men det kan vara roligt att köpa något nytt ibland”, säger någon. Vad är det som är så roligt med ”nytt”? ”Men man vill väl förnya sig emellanåt”, lyder svaret. Kostar det pengar att förnya sig? På vilket sätt blir du personligen förnyad av en ny bil, nytt badrum, nya möbler, nytt kök, nya golv?

Det är ju bilen, badrummet, möblerna, köket, golven etc. som är förnyade. Det är inte du som blir förnyad. Isåfall måste du köpa en ny variant av dig själv. Och jag tror inte du hittar någon affär där du själv är till salu.

Om du vill förnya dig så kan du göra det helt gratis: umgås mer med barnen, säg nej till minst hälften av alla aktiviteter och samla familjen till en god måltid tillsammans – hemma!. Spela något spel tillsammans – allihop. Sortera röran av fotografier från när barnen var små. Låt dom välja ut ett album och sortera korten tillsammans. Be mormor eller farfar berätta vad dom lekte för lekar när de var barn. Lär dig trolla. Det finns massor med trolleriböcker på biblioteket. Se vännernas och familjens förvånade, gapande munnar när du lägger en duk över en hatt, för en trollpinne över hatten och hittar på nån rolig trolleriramsa innan du med ett ryck drar undan duken och Erna Sohlberg sticker upp huvudet och kliver ut på golvet till allas häpnad. Ja, det finns hur mycket som helst att ”förnya” sig med.

Ett annat gott tips är att läsa Document.no, Document.se eller Document.dk varje dag. Då får du veta saker som du inte hade en aning om eftersom de tidningar du prenumererar på eller köper i kiosken inte vill att du ska få veta något som kan leda dina tankebanor i en för eliten oönskad riktning. Om inte annat kan du köpa någon av Documents alla böcker. Börja förslagsvis med Kent Andersens bok ”Klima Antiklimaks” om de obefintliga miljöhoten. Så kan du sova gott om natten utan att oroa dig för att jorden nog kommer gå under om några år. För att inte tala om vad barnen blir glada när dom får veta att det inte finns några miljhot eller någon domedag att vara rädd för. Om inte allt detta är förnyelse så vet jag inte vad.

Eftersom vi gamlingar levde i demokratier fanns det, åtminstone i Sverige som jag känner bäst till, något som kallades oppositionen. De gjorde inte mycket väsen av sig eftersom de förstod att de var mera att betrakta som symboler i vad som av hävd och otaliga decenniers socialdemokratiska regeringsinnehav i praktiken var en enpartistat. Utan opposition kan det ju vara svårt att kalla sitt land demokratiskt. De som tillhörde den så kallade ”oppositionen” flimrar förbi i vårt långtidsminne som lite spensligare herrar i väst, kostym och fluga under hakan. Men de var mest att betrakta som tillhörande socialdemokratins scenografi.

Sådana politiker och ämbetsmän finns inte längre och yngre generatoner har inga som helst referenser till den gamla ”stabila” och ”pålitliga” politikerklass som här beskrivits. För de unga, om de överhuvudtaget ägnar politiken en tanke, är myndiga politiker och ämbetsmän fullständigt främmande. Om de ids lyssna på berättelser om äldre tiders karaktärer i politiken, så kanske de på sin höjd ser framför sig Napoleon Bonaparte, Josef Stalin och Adolf Hitler. Kort sagt: gamla artefakter från forntiden. Det är dessutom tveksamt om de kan placera dessa figurer i rätt århundrade. För dessa litet yngre medborgare är politiker folk som lyckats göra karriär inom yrkesgrenen politik och tjänar mycket pengar. Trista figurer som är i total avsaknad av entusiasmerande karisma och visioner för våra samhällens framtid. Det är inom parentes tveksamt om de unga ens kan förstå eller definiera orden ”karisma” och ”vision”.

Politiker väcker inga känslor eller beundran hos yngre generationer. De har bara två funktioner: antingen som några man kan söka sig till för att få lika bra jobb och lön som de, eller om man känner sig missnöjd med sitt liv kan opponera mot och vräka obsceniteter över. Gärna i korta meningar på plakat och banderoller som exempelvis: ”Erna kan dra åt helvete”, ”Stefan Persson=IDIOT!”, ”Släpp in alla flyktingar – NU!”, ”Rasistsvin!”, ”Höj bidragen till alla LBGTHXYZ-föreningar!”, ”Ner med Vithetsnormen!”, ”Mer pengar till fattigstudenterna!”.

(Tllåt en gammal en rynkig gubbe att fråga vad ordet ”fattig” betyder för unga studenter numera. Vad kostar till exempel Russebussar, fem öl på krogen, smink och märkeskläder, sexorgieresor till Ibizia m.m?)

”Vi riskerar att utbilda våra unga till idioter”, skrev en skribent på Document.no för några veckor sedan. Inte en helt obefogad fråga med tanke på de ständigt sänkta kunskapskraven i skolorna och på universiteten. Min erfarenhet efter att ha fört ett kortare samtal med folk i 20-40-årsåldern är att de ligger på ungefär samma allmänbildningsnivå jag själv gjorde när jag var i fjortonårsåldern – och jag var definitivt ingen stjärna i skolan.

Så frågan är vad politik egentligen är för något i dagens samhälle. En viss kunskapstörst och ett visst intresse för hur samhället styrs är nog en förutsättning för att politiker och politik ska äga en innebörd värd namnet. Eller har George Orwells kända devis från hans framtidsroman 1984, ”Okunnighet är styrka” blivit en sanning vi får lära oss leva med.

Många oroade läsare av Document framför i kommentarsfälten tanken att samhället börjar likna Orwells ”1984”. ”Sorry folks” säger jag. Plåga er inte med de dystra aningarna. Det är ”yesterday news”. Samhället börjar faktiskt inte alls likna ”1984”. Vi är redan där! Det är ”1984” och mer därtill! Visserligen saknas mycket av det som Orwell beskrev i boken. Han kunde naturligtvis inte redan på 1940-talet ana alla de tekniska och organisatoriska förhållanden vi lever under år 2021. Hans dystopiska aningar präglades av den tid han levde i. Vilket inte hindrade att han lyckades förmedla bilden av ett hotande diktatoriskt dårhus. Och ett sådant lever vi ju inte i – eller? Hans diktator ”Storebror” hade ju ett för alla bekant och fruktat ansikte och en egen allsmäktig röst som stirrade från en skärm mot medborgarna vilket utlöste våldsamma, lydiga applådåskor. Jag har i vart fall inte sett till honom. Allt jag ser och hör omkring mig är miljontals bilder av än det ena än det andra och rösterna är lika många. Alltihop strömmar inte emot mig från en enda skärm och en enda högtalare som hos Orwell. Och applådåskorna förekommer ju bara vid stora rockfestivaler. Alla klappar händerna och skriker helt frivilligt såvitt jag förstår.

Lika frivilligt som när jag för något år sedan hörde hundratals om inte tusentals höga entusiastiska skrik inne i Oslo centrum där hysteriskt glädjefyllda flickröster i nedre tonåren och yngre, skrek ut sin lycka mot himlen när en amerikansk transvestit och sminkartist dök upp med följe utanför en sminkstudio på Bogstadveien. Själv var jag på väg till fots mot Slottsparken, men alla polisbilar och tillfälligt uppsatta järnsstängsel, vilka placerats ut som en labyrint för att inte flickebarnen skulle råka trampa ihjäl varandra av ren entusiasm, tvingade mig att via sidogator kryssa mig fram mot mitt mål. Ingen Orwellsk Storebror hade kommenderat dit den skrikande flickmassan Och skrek i högan sky gjorde de helt frivilligt. En numera ganska ordinär händelse i ett fritt och demokratiskt land – det var allt.

Men eftersom min framtid blir alltmer begränsad och följaktligen har levt största delen av mitt långa liv med helt andra referenser av livet i det offentliga rummet slog det mig med en bedövande kraft att jag befann mig i ett dårhus fyllt med sminkade, gallskrikande barn. Av någon anledning erinrade jag mig också att min syster lekte med dockor ända upp i tolvårsåldern. Och det gjorde även hennes osminkade vänninnor. Nya tider, nya nöjen, nya ideal.

Låt mig erkänna att denna händelse inte var det enda som fick mig att tänka på dårhus. Faktum är att det känns som jag stiger in i ett dårhus var gång jag lämnar mitt hem och porten slår igen bakom mig. Eftersom jag bor några kilometer utanför Oslo centrum tvingas jag stiga in i en av det allerstädes närvarande dårhusets många avdelningar för att ta mig ner till stan. Avdelningen kallas T-banen på norska och så fort jag stiger in i den slår den där dårhuskänslan emot mig. Förutom nu i Kina-virusets tider är vagnen ofta full av människor som nästan undantagslöst verkar partiellt förlamade. De yttrar inte ett ord till varandra, ser inte ut genom fönstren utan sitter helt stilla med nedsänkta huvuden och stirrar på sina mobiltelefoner eller surfplattor (eller vad det heter). En gäst från en kultur helt befriad från vår tids tekniska landvinningar skulle antagligen tro att det pågick en gemensam bönestund inne i vagnen. Kanske skulle han,hon eller hen också böja ned sitt huvud av respekt för den andakt som människorna uppenbarligen ägnade sig åt.

När jag för 20 år sedan gick i landsflykt till Norge från ett av världens mest dåraktiga land (det heter faktiskt fortfarande Sverige) skröt jag för mina vänner som bodde kvar i den humanitära stormakten att ”här i Norge talar folk med varandra, inte minst i tunnelbanan”. ”Gör dom?” svarade de förvånat. En ganska naturlig reaktion eftersom man i Sverige av hävd eller 70 års socialdemokratisk konsensuskultur hellre begår harakiri än yppar något som avviker från den allmänna opinionen. Min enda kontakt med fosterjorden inskränker sig nu till att avläsa de svenska textnyheterna från statstelevisionen. Det är alltid lika givande ur en rent linguistisk synvinkel. För nyhetsnotiserna lyckas ofta, i en och samma notis, beskriva att någonting har skett men också att det inträffade inte har inträffat. I Sverige är det alltid både plus och minus samtidigt. Eller som det heter där borta: ”Jag säger ingenting så har jag ingenting sagt”. Vilket är ett ganska unikt sätt att kommunicera på. Men jag har noterat att det sägs litet mer nuförtiden. Antagligen för att det är svårt att vara helt tyst när det land man bor i håller på att sjunka ned i värdegrundens, skottlossningarnas, knivdådens, sprängladdningarnas, våldtäktsrekordens och korruptionernas bottenlösa kvicksand. Fördelen med kvicksand är att denna finmalda massa inte duger till att förmedla ljudvågor. Det är således helt riskfritt att yppa sitt eventuella missnöje om man hamnar i den sörjan. Vilket man inte kan säga om de yttringar man kan råka kläcka ur sig ovan jord så att säga. Varje stavelse som skrivs in på datorn eller mobilen fångas upp och lagras i BigTechs gigantiska servrar. Yttrar man dessutom några ord så går orden samma väg. Och eftersom de flesta bär med sig de små hanterliga tingesterna, vet BigTech och deras kunder exakt var man befinner sig – på operan, i sängen hos grannens hustru, på toaletten eller på väg mot sommarstugan, var och när man tankar bilen och vilket godis man passar på att inhandla i bensinstationen. Och när du betalat med sitt kort framgår också ditt saldo som kan vägas emot dina eventuella betalningspåminnelser och obesvarade meddelanden från kronofogden. Det kallas ”kundkännedom”. Byt ut ordet ”kund” mot ditt namn så börjar du närma dig sanningen om var ditt privatliv tagit vägen och försvunnit för alltid. Den person du och alla dina förfäder kallade ”jag” är borta med vinden och ligger väl förborgad i det oskyldigt klingande ”Molnets” myller av miljarder andra ”jag” och alla deras förehavande i sina liv. Äntligen har alla förenats till ”det stora vi”. Du är jag och jag är du och tillsammans är vi alla andra för vi tror på alla människors och kulturers lika värde. Enkelt uttryckt: Vi delar alla samma ”värdegrund”. Det är ett faktum som beklagligtvis tidigare generationer inte hade en aning om. Strindberg och Ibsen, medborgarna i Kongo och innuiterna på Grönland, tyska Wehrmacht och Röda armén, Heinrich Himmler och Johannes döparen var i grund och botten också ett enda stort ”Vi”. Men det visste de inget om för de hade oturen att födas långt innan BigTech och den globalistiska eliten kunde sluta dem i sin hårda men bestämda björnkram. Men så gick det också så illa förr i världen som det alltsomoftast gjorde på vårt enda gemensamma jordklot. Synd förresten att John lennon inte fick uppleva att hans dröm, skildrad i sången ”Imagine” nu förverkligas i rasande fart: ”You may say I’m a dreamer/ But I’m not the only one/ I hope someday you’ll join us/And the world will be as one”./.