Kouachi-bröderna mörtdade Charlie Hebdo-redaktionen

Lagpaketet som den franska presidenten Emmanuel Macron har meddelat för att bekämpa islamismen i landet har äntligen kommit fram till det franska parlamentet, där det förväntas antas. Många berömmer Macron för hans initiativ och uthållighet, men hur högt kan man verkligen hoppas att den franska regeringen kommer att kunna hantera hotet från islamism?

Om du lyssnar på inrikesminister Gérald Darmanin är svaret uppenbart: Inte särskilt stort. Darmanin har redan meddelat i bokform att islam inte har något att göra med Muhammeds religion, dvs. islam. I en intervju med France Inter på måndagen säger han också att islamism inte har något att göra med invandring heller.

”Fienden är ideologisk”, sade inrikesministern, som var snabb att påpeka att invandring inte var betydelsefull, eftersom ”tre fjärdedelar av attackerna i landet har utförts av franska medborgare.”

På sociala medier finns det ett antal franska kommentatorer som ifrågasätter Darmanins tre kvartal. Men även om det vore sant är det fortfarande ett fantastiskt långsökt påstående från inrikesministern. Ett exempel ger sig själv: Kouachi-bröderna, som genomförde massakrerna i Charlie Hebdos redaktion och i Jewish Hypercacher-butiken i januari 2015, var visserligen franska medborgare, men de var också barn till invandrare från Algeriet.

Det blir inte bättre eftersom Darmanin i samma intervju inte bara insisterar på att islamism är islam på avvägar, han relativiserar också synen på islamiska slöjor:

Religiösa kläder kan naturligtvis vara ett yttre tecken på en viss ideologi. Men kvinnor som bär halsdukar kan också vara helt republikanska. Ska jag be mamman till en av de franska soldaterna som dödades av Mohamed Merah att ta bort slöjan från bagaren? Det skulle vara en förolämpning.

Macrons lagpaket syftar till att ta bort islamiska slöjor inom den offentliga sektorn, men konfronterar dem inte som en symbol för islamism. För moderna islamister kommer det att vara ett spel att visa formell respekt för presidentens nya regler, och samtidigt fortsätta sitt kulturella, andliga och territoriella erövringsprojekt relativt opåverkat. Om man ska komma någonstans måste man, precis som Rémi Brague, först erkänna att ”islam är bråttom islam” och att ”islam är en tålmodig, diskret och metodisk islamism”.