Den prisbelönade och tidigare nobelprisnominerade algeriske författaren Boualem Sansal har under de senaste åren befäst sin ställning som en av världens främsta författare, inte minst med romanen ”2084”, vars tema är totalitär islamism. Han har samtidigt gjort sig gällande som den mest trovärdiga, externa observatören av Europas civilisation. Trots sina milda framtoning är han den mest skoningslösa sedan Oriana Fallaci.

I samband med att hans roman Le Train d´Erlingen ou la métarmorphose de Dieu (nyligen kommit ut på italienska intervjuades han av Francesca Paci i La Stampa. Intrycket man får efter att ha läst intervjuen är att Sansal försöker blåsa liv i ett Hunter-Biden-liknande vrak som alltmer liknar ett kadaver.

Den italienska journalisten inleder med att vilja få svar på frågan om författaren avser att skildra verkligheten med sin romankonst. Sansal ser till att snabbt ställa skåpet på plats:

La Stampa: Romanen är en dystopi om det västerländska samhället som hotas av invandringen och radikal islamism. Utgör det verkligen ett så stort hot?

Boualem Sansal: Betraktat från utsidan förefaller det som om Europa befinner sig i ett snabbt pågående förfall. Europa har inte längre den makt det hade ända fram till 1960-talet. Maktens tyngdpunkt har förskjutits. Det har dykt upp nya aktörer och de utövar starka påtryckningar som idag är ekonomiska, och i morgon politiska. BRISK-länderna, Turkiet, Iran och den arabiska världen kommer förr eller senare att ta sig ur dagens kris och återuppliva det panarabiska projektet. Men det allvarligaste hotet utgörs av islamismen, som oavsett om den är moderat eller radikaliserad, ständigt har blivit allt starkare de senaste trettio åren.

Sansal är föga imponerad av hur väst har hanteratt detta hot.

Europa klarar inte av att besegra det. Islamismen är en pandemisk ideologi som det saknas vaccin emot. Invandringen utgör inte problemets kärna, utan är en förvärrande omständighet bland många, som kommunitarismen, kriminaliteten i periferierna, de europeiska samhällenas eftergivenhet och vänsterkrafternas smutsiga spel.

Premisserna för Pacis nästa fråga visar i vilken hög grad en felaktig syn på migrationens drivkrafter har fått fäste i offentligheten.. Men Sansal låter sig inte  påverkas, utan fortsätter oförtrutet att ruska om patienten i ett försök att få den att vakna upp.

Men hur ska man kunna stoppa människor som flyr fattigdom, krig och klimatförändringar, dvs människor som inte kan återvända till sina ursprungsländer?

Invandringen kommer att öka och ingen kommer klara av att kontrollera den. Europas bristande förmåga att försvara sig är själva beviset på dess sammanbrott.

Författaren drar en historisk parallell för att visa hur Europa skulle kunna höja sin ambitionsnivå:

För att åter göra sig gällande borde Europa hjälpa de afrikanska folken att göra sig av med sina diktatorer. Under det kalla kriget stödde man de centraleuropeiska folken mot kommunistdiktaturerna. Idag är de fria och drömmer inte längre om att kunna flytta till västeuropa. Genom att använda sig av arabiska och afrikanska despoter för att skydda sina yttergränser har Europa däremot skapat besvikelse bland människorna söder om sin kontinent. Men när de väl klarar av att ta sig dit kommer de låta Europa få betala priset för sina försyndelser.

Paci vill helst att alltihop bara ska vara en ond dröm, och att passivitet är ett förträffligt alternativ. Men Sansal låter sig inte stoppas.

I och med att vi kastats in i Covid-pandemin har vi slutat att prata både om invandring och islamism. Kanske vi rentav har överdrivit hotet?

Detta är exakt vad strutspolitiken handlar om. Låt oss bara blunda så försvinner säkert hotet. I själva verket är det precis tvärtom. Vi måste omedelbart ta itu med problemen. För det finns en tidpunkt då katastrofen blir oundviklig. Men utvandringen är inte oundviklig.

Han fortsätter med en extra råsop mot alla de som som inbillar sig att exilen inte är ett drama och att en total integrering är fullt möjlig:

Låt oss börja med att störta diktatorerna för då kommer folk sluta att ge sig av hemifrån, för när det kommer till kritan är det bara i sitt eget hemland  man kan vara fri på riktigt.

I Frankrike pågår för närvarande  en debatt om islamvänstern, något som den franske utbildningsministern säger genomsyrar hela samhället, inklusive universiteten. Paci vill veta vad Sansal anser om den saken. Författaren svarar med en politisk analys av de senaste fyrtio åren:

Vilken betydelse, om den nu finns, har islamvänstern, som enligt forskare som Gilles Kepel förgiftar de franska universiteten?

Fenomenet är inte nytt. Det uppstod när vänstern kom till makten 1981. I samma ögonblick som Mitterand blev vald legaliserade han hundratusentals illegala invandrare, som han dessutom skänkte rösträtt vid lokalvalen. Detta banade också väg för Front Nationals (FN) lokala tillväxt. Men utan ett proportionellt system kunde partiet inte bli representerat på en nationell nivå. Det förde till att Frankrike blev definitivt splittrat mellan vänstersidan och den yttersta högern, samtidigt som den republikanska högern förlorade. Av det skälet växte vänstern under Mitterands två mandatperioder och den fortsatte att öka splittringen för att skaffa sig en bas hos migranterna, men även hos islamisterna.

Paci visar än en gång till hur fastlåst hon är vid vänsterns paradigm genom att fråga om inte också ”islamofobin” är ett problem. Det har inte förekommit någon häxjakt på muslimer efter terrorattentaten, svarar Sansal som anser att vänstersidan missbrukar begreppet:

Där islamismen är en fullt synlig realitet, har islamofobin hittills endast varit ett redskap som vänstersidan använder sig av i sin agitation för att försvaga Le Pens partri Rassemblemant National (RN) som nu är Frankrikes största parti.

Däremot är islamismen även ett problem för muslimer, fortsätter Sansal. Det är bara det att de flesta muslimer inte vågar säga något kritiskt om den av rädsla för att bli anklagade för apostasi från islam.

Paci insisterar på att problemen kommer från båda sidorna. Men Sansal pekar istället på våra egna eliter:

Tror ni att demokratin håller på att klämmas ihjäl mellan islamisen och och det påstådda självförsvarets suveränitetskamp?

Demokratin var en vacker dröm men det har visat sig att den inte går att realisera. Under två århundraden har den spritt sig till ett fåtal länder, i vilka den dessutom hotas på flera fronter – framför allt från insidan av rika globalister och kosmopolitiska eliter.

Enligt Sansal förstår inte Europa själva grundvalen för sin egen demokrati:

Demokratins kult har lett till våldsamma utsvävningar, först och främst devalueringen av den kristna moralen som de demokratiska idealen urpsungligen byggde på. Numera tillhör inte demokratin eller kulturen den bygger på alla människor, utan snarare minoriteter som tvingar igenom sina egna uppfattningar och föreställningar. I ett jakobinskt land som Frankrike är det en dödlig brygd.

I praktiken går det en rak linje mellan hur man hanterar pandemin och islamismen:

Den enda man strävar efter är säkerhet. För den är vi beredda att offra allt, och friheten är bland de främsta offren.

Sansal varnar för att det inte bara är muslimska extremister som hotar demokratin. De som inte använder sig av våld är snarare de mest framgångsrika:

Islamismen växer i hela världen. I Europa har den insett att den kan använda sig av agitprop för att sätta press på staten. Den väpnade kampen om makten har misslyckats överallt – i Algeriet, i Egypten, i Sahel. Den metod man föredrar idag är den man använder sig av i Europa. För i slutänden var det Det muslimska broderskapets, de arabiska golfstaternas och monarkiernas strategi som vann, och inte al-Qaidas krig.

Ingenstans i världen har de islamister som avstår från våld det lättare än i Norge. Det visar handlingsplanen mot ”muslimhat”. Och ingen frågar sig varför muslimer så väldigt gärna söker sig till ett land där de enligt uppgift är så hatade.

Europeerna har i grund och botten ett väldigt enkelt val. De kan börja lyssna på det förnuft som människor som Sansal representerar. Då finns det ännu hopp för deras egen civilisation. Eller också fortsätter de att hålla stadig kurs mot sitt eget förfall, som nu.