Anna Ancher: Før det kongelige besøg (1909)

Medan makthavarna på den stora scenen slåss om supermaktstatus, och EU försöker göra sig gällande genom strategiska övningar för att bli ett hegemoniskt centrum för mänskliga rättigheter…., är Danmark överlämnat åt kampen för sin nationella suveränitet.

Om nu danskarna generellt och som majoritet är nöjda med EU, så är de i gengäld oroliga för att förlora sin självständighet som  nation. Denna oro ökar alltmer, medan en megafon som Ole Ryborg (Danska radions EU-korrespondent) lugnt och stillsamt vaggar oss till sömns och försäkrar att: ”Allt är i sin ordning.”

Jag började på gymnasiet en kort tid efter att samhällslinjen hade blivit införd och blev en av de linjer man kunde välja, om man inte var lagd för språk eller matematik. Jag minns bl.a. en av definitionerna av politik: ”spelet om makten att definiera ramarna för den legitima fördelningen av ett samhälles samlade värden.” Senare i livet då jag själv började undervisa i detta ämne var det inte i första hand denna definition  av begreppet politik jag hade bruk för med mina elever. Däremot handlade frågorna om exempelvis: Vem är det som styr vårt land? Politikerna,dvs. Folketinget och/eller regeringen, de rikaste medierna, domstolarna, bankerna, NGO-erna, reklamen eller EU? Utan att själv äga definitionsmakten var det mer min roll att att aktivera det kritiska tänkandet, något som för min del alltid har inneburit en granskning och analys av villkoren för hur vi tänker. Svaren omfattade i stort sett de nämnda aktörerna. Eleverna hade sina klara idéer, men tvangs erkänna att de i huvudsak hade fått dem förmedlade av sina föräldrar eller medierna. Endast ett fåtal trodde att EU var en viktig spelare i kampen om makten….den gången

Sedan Kol- och Stålunionens bildande 1958, vilken senare förvandlades till EF angavs riktningen mot en federal konstruktion. Och därefter har EU bit för bit rört sig mot ett Europas förenta stater – med ett alltmer uppenbart syfte att upplösa nationalstaterna. En man som Morten Messerschmidt, som själv har suttit i EU, har analyserat detta förhållande i sin bok ”Farvel til Nationalstaten”. I denna utreder han förhållandet mellan demokrati och mänskliga rättigheter. Med utgångspunkt i en fråga om klimatet i Holland i september 2019 skriver han:

”I och med internationalismen förvandlas alltfler politiska frågor som klimat, utlänningar eller välfärdspolitik till juridiska angelägenheter som inte kan beslutas av folkets valda representanter, utan av internationella domstolar. Men vart vänder man sig som väljare om det inte längre är de folkvalda som bestämmer?” (Messerschmidt 2020 s 81)

Här nämner han en central punkt. I takt med att de mänskliga rättigheterna breder ut sig och ofta ser till att få ett övertag i förhållande till de nationella parlamenten, blir det allt svårare för den enskilde väljaren i exempelvis Sverige, Danmark eller Frankrike att genomskåda var någonstans den egentliga makten ligger. Då handlar det inte om populism eller lättköpta åsikter. Vad jag försöker göra är att analysera och definiera den dolda politiska verkligheten,dvs. den  verklighet som likt ett spindelnät konstant breder ut sig och blir alltmer finmaskigt för var sak som dyker upp i  Internationella människorättsdomstolen. Det sker varje dag. Dessa ärenden rör bl.a konventionerna: som är mellanstatliga och omfattar internationella avtal med föreskrifter och förhållningsregler om bestämda enskilda frågor. I EU-s regi använder man sig istället av lagstiftning som ställer juridiska krav på medlemsländerna. EU-länderna ingick tidigare i konventioner, som senare förvandlats till EU-lagar. Det gäller till exempel:

• EF-domskonventionen från 1968 om domstolarnas kompetens och verkställande makt  i civilirättsliga fall, däribland handelsfrågor. Den kallas även Brysselkonventionen och gjordes 2001 om till EU-lag genom domsförordningen. Danmark har ett parallellavtal.
• Romkommisionen från 1980 om vilken lag som ska tillämpas vid kontraktsreglerade förpliktelser (Rom I).
• Dublinkonventionen från 1990 som handlar om vilket land som är ansvarigt för asylfrågor. Den gjordes om till lag år 2003. Denna förordning reviderades 10 år senare.
• Schengenfördraget om samarbete över gränserna tillkom 1990. Detta blev 1999, i och med Amsterdamtraktatet, till en del av EU-samarbetet.

De senaste trettio åren har konventionerna ätit sig in i de nationella parlamenten runtom på kontinenten. Som gökungar har de knuffat ut de enskilda ländernas egna möjligheter till demokrati och autonomi ur sina reden.

Låt oss bara ta en titt på frågan om barnen från Syrien. Som vi vet avvisar de flesta politiker tanken att Danmark ska överge sina ”egna medborgare” i Syrien. Men istället för att argumentera för varför dessa människor skulle få resa tillbaka till Danmark var partierna från första början på defensiven: En vägran skulle strida konventionerna. Frågan är inte huruvida vi borde det, utan om vi måste, eller snarare om vi vågar.

Denna fega inställning utsmyckar man istället med uttalanden som exempelvis att det skulle strida mot Danmarks internationella förpliktelser om vi vägrar att ta emot dem. Det vill säga en blandning av appeasement, rädsla och självgod humanism. Ungefär på samma sätt som NGO-er hjälper den afrikanska befolkningen att komma till Europa. Åt helvete med Danmark och landets grundlagar, för att inte tala om de växande kulturkollisionerna där alla försök att diskutera dessa saker viftas bort som ett uttryck för populism, de billiga främlingsfientliga uppfattningarnas ideologi. Och på samma sätt kan mainstream-medierna alltid framställa sig som den sanna humanismens språkrör.

Sedan 1992 har den Europeiska Människorättskonventionen varit en del av dansk lag. Detta har inneburit att att en rad beslut som fattats av danska domstolar utifrån dansk lagstiftning har blivit underkända. Man kan fråga sig vad dessa mänskliga rättigheter och deras alltmer framträdande roll innebär bör folkstyret. Och vad betyder det för folkstyret att våra politiker låst fast sig själva så att de tvingas avstå från att genomföra det de vill? Eller det som åtminstone deras väljare gärna önskar att de skulle göra.

”Även om parlamentet ska avspegla folkets vilja så har det allt mindre makt. Istället avgörs väldigt många frågor av domstolar, centralbanker, handelsavtal och internationella institutioner. Enligt denna analys är EU den institution som står för problemen i Europa. Detta ger i sin tur upphov till en tilltagande maktlöshet men också en bristande tillit till politikerna som framstår som självgoda ordningsmän utan någon egentlig auktoritet och vars enda ambition är att bli omvalda. Här gäller det att genomskåda mediernas skamliga försök att dölja det bedrägeri vi, dvs. väljarna, utsätts för.”

”Demokratin är inte lösningen utan bara den metod som leder oss till de minst dåliga lösningarna. Därför är det fel att att säga att skolorna och utbildningsväsendet ska lära ut demokrati. Det finns inga demokratiska människor, på sin höjd människor med en demokratisk  inställning. Och det är den vi kan lära de unga: om lagen, om rättssamhället och om maktens tre pelare. På samma sätt som vi kan lära dem goda argument, förmågan att tala väl, och mycket annat som skänker dem kunskap, klokskap och nyfikenhet. Inte enbart för demokratins skull, utan också för deras egen.” (M.M. 2020).

Djupast sett handlar de mänskliga rättigheterna om att begränsa maktutövningen i samhället. Medan demokratin utgör den formella arenan där politikerna slåss om att fastställa ramarna/det materiella, så går de mänskliga rättigheterns idé ut på att sätta gränser för de folkvaldas befogenheter. Av det skälet bör väljarna oroas av att ständigt flera områden förvandlas till en fråga om mänskliga rättigheter. I EU-sammanhang får vi veta att den liberala demokratin ska förstås som ett samhälle byggd på en internationell rättsordning där fokus bör utgöras av de mänskliga rättigheterna. Som tidigare nämnts är det fråga om en ideologi, vars syfte är att begränsa den egentliga demokratin. Står det klart för folk vad som i vår samtid håller på att hända med vår nationellt förankrade demokrati? Är man verkligen beredd att vinka adjö till folkstyret? Därför kommer en stor del av debatten att kretsa kring frågan ”Är vi tvingade” av hänsyn till de internationella avtalen? Och i detta sammanhang kan jag inte underlåta att peka på mainstream-mediernas roll som moralpoliser. För dessa medier stödjer den process som leder bort från den självbestämmande nationalstaten, som ofta hånas och beskrivs som ett populistiskt tvivelaktigt projekt som står i motsatsställning till idéen om de mänskliga rättigheternas företrädesrätt./.