Michel Houellebecq. Foto: Screenshot från Houellebecqs  besøk på Louisiana 11. oktober 2019

Nationalförsamlingen i Spanien fattade förra månaden beslutet att tillåta eutanasi, dvs. aktiv dödshjälp. Efter att Beneluxländerna tidigare fattat samma beslut blev således Spanien det fjärde landet i Europa som öppnar upp för det som essensiellt handlar om medicinskt assisterat självmord. Ungefär samtidigt stoppade författningsdomstolen i Portugal en motsvarande lag som även den hade beslutats om i landets nationalförsamling.  Men socialisterna har inte givit upp, utan lovar att de ska fortsätta kampen.  Hur har vänstern det egentligen med döden?

Trots att eutanasi för inte så värst många år sedan ansågs vara ett etiskt  no-go-område, har dessa poltiska processer pågått nästan utan någon debatt i Europa.  Det faktum att vår del av världen strävar efter att på så många sätt som möjligt utplåna sig själv, både fysiskt, nationellt och civilisatoriskt, är något som bara verkar få allmänheten att på sin höjd rycka på axlarna. Man kan därför betrakta det som en brandfackla när i måndags den berömde franske författaren Michel Houellebecq i en krönika i Le Figaro gick hårt ut mot en legalisering av eutanasi. En civilisation som tillåter eutanasi förtjänar ingen respekt, lyder den skoningslösa konklusionen från en av Europas kanske främste författare.

Houellebecq har uppmärksammats som civilisationskritiker genom sina romaner. Vid minst tre tillfällen, med cirka tio års mellanrum, har han publicerat samlingar av politiska essäer. Han har även gett uttryck för sina politiska tankar i några föredrag. Det hör dock till sällsyntheterna att han uttalar sig i de franska tidningarna.

Men Houellebecq har ett brinnande engagemang i eutanasifrågan, vilket hans författarskap också vittnar om. I den aktuella krönikan framför han tre generella argument mot eutanasi:

Argument nummer 1: Folk i allmänhet har ingen önskan att dö. Som huvudregel föredrar vi ett reducerat liv framför inget liv alls. För trots kanske svåra omständigheter finns det alltid något litet att glädja sig åt. Och är väl kanske inte livet per definition en förfallsprocess?

Argument nummer 2:  Folk vill inte lida, och med det menar jag fysiskt lidande. Det moraliska lidandet har sin charm och vi kan till och utvinna något estetiskt material ur ett sådant lidande (det har jag själv inte besparats). Fysiskt lidande är bara ett rent helvete utan mening eller nytta som det är omöjlit att lära sig något av. Livet skulle sammanfattningsvis (och felaktigt) kunna beskrivas som ett sökande efter glädje. Det vore mer korrekt att att kalla det ett ständigt försök att undvika lidande, och i valet mellan ett outhärdligt lidande och döden väljer nästan alla döden.

Argument nummer 3: ,som är det viktigaste: Vi kan eliminera det fysiska lidandet. Morfinet uppfanns i början av 1800-talet och sedan dess har ett stort antal besläktade molekyler sett dagens ljus.

Om folk hade detta klart för sig skulle vi inte längre se en massa attitydundersökningar i vilka ett överväldigande flertal av de tillfrågade säger sig vara för att legalisera eutanasi, menar Houellebecq.

I stället serveras de en tendensiös problemställning som gör att 96 procent av de tillfrågade faller till föga: ”Skulle du hellre vilja få hjälp att dö framför att tillbringa resten av ditt liv under ett fruktansvärt lidande?”

Förespråkarna för eutanasi gör sig skyldiga till ett allvarligt tjuvknep när de kryddar sina argument med ord som ”värdighet” och ”barmhärtighet”, anser Houellebecq. Medan det sistnämnda är lätt att avfärda är det förstnämnda mer subtilt.

Vi har rört oss en lång väg bort från från Kants definition av värdighet genom att gradvis ersätta den moraliska existensen med den fysiska existensen (kanske genom att helt enkelt avskaffa begreppet moralisk existens?). Genom att ersätta den äkta mänskliga förmågan att agera med självbehärskning mot den mer djuriska och ytliga tanken om hälsa som ett kategoriskt imperativ, har hälsan blivit en slags betingelse för den mänskliga värdigheten. Och dessutom i en så hög grad att det är det enda som verkligen betyder något i detta avseende.

Om fysiskt förfall, vilket är oundvikligt för alla, är oförenligt med värdighet så har vi verkligen inget behov av den sortens värdighet, konkluderar författaren. Däremot har vi behov av att bli älskade och av att känna oss behövda av någon. Jag hoppas att det finns någon som skulle protestera om jag själv bad om hjälp att få dö, säger Houellebecq.

Katolikerna kommer att kämpa emot legalisering av eutanasi så gott de kan, förutspår han. Men  till slut kommer de att resignera inför statens övermakt, ge efter och relativisera. Gud kommer ändå ta hand om alla. Det  blir inte särskilt annorlunda än det som ägde rum i abortfrågan ett halvsekel tidigare.

Dödsbädden blir annorlunda om det är läkaren och inte Gud som ombesörjer slutet av livet, menar Houellebecq: Livets slutfas är viktig för den kan ge upphov till viktiga reflektioner, och därför är det är kriminellt att avbryta den processen.

Till slut kanske läkarna blir vårt bästa hopp, skriver Houellebecq. Den Hippokratiska eden fastslår trots allt att en läkare inte får förgifta någon (även om den eden inte betydde särskilt mycket i abortfrågan).

Författarens motvilja mot eutanasi är så stor att han frånkänner civilisationer som tillåter assisterat självmord all respekt. Det är inte bara legitimt utan också önskvärt att utplåna sådana civilisationer, så att något nytt och bättre får möjlighet att växa fram, avslutar han.