Det är sorgligt att konstatera, men ingen kan längre hysa något som helst förtroende för Mette Frederiksen och hennes regering. Inte efter att hon vänt på en femöring och nu hävdar motsatsen till vad hon lovade den danska befolkningen för bara några veckor sedan. Då sade hon att terroristkvinnorna från den islamska staten under inga omständigheter skulle tillåtas återvända till Danmark. Vad än PET ansåg om saken, nämligen att det vore bäst att hämta hem kvinnorna – fick stå för dem, för regeringen var av motsatt uppfattning.

Justitieminister Nick Hækkerup förklarade det så här: ”PET har gjort sin bedömning och det är naturligtvis helt i sin ordning. Men den överensstämmer inte med regeringens politik, och vi har ingen skyldighet att rätta oss efter vad en myndighet anser.”

Men nu försöker regeringen sprida uppfattningen att hotbilden beträffande den Islamska staten har förändrats. Det finns dock ingen anledning att tro på den förklaringen. Däremot står det klart att Mette Frederiksen har böjt sig för pressen från Enhedslisten, SF och De Radikale som även i denna fråga gör allt som står i deras makt för att ”rematerialisera” samhället (för att nu använda sig av ett modernt uttryck från Konstakademin). Och när det gäller ett sådant syfte finns inget effektivare redskap än islam. Vilka motiv de har får man nöja sig med att försöka gissa sig till. Att det skulle vara av humanistiska omsorgsskäl för de svagaste i samhället är knappast troligt. För i sådana fall skulle de inte utsätta sina landsmän för den fruktan som djupt radikaliserade kvinnor och deras lika radikaliserade barn väcker hos danskarna.

Som Inger Støjberg påpekade för bara några dagar sedan är det blott en tidsfråga innan danskarna kommer att få skörda frukterna av detta nya beslut. Man tvingas därför dra slutsatsen att att de rabiata partiernas påtryckningar beror på hat mot Danmark och den västliga civilisationen,dvs. det fenomen som den engelska filosofen Roger Scruton kallade oikofobi- hat mot det egna hemmet. Eller som Pernille Skipper från Enhedslisten uttryckte saken 2016 då hon hävdade att hon inte ville ”tas som gisslan av vita, rasistiska män”, som bara var ute efter att utan åtskillnad, angripa ”muslimer eller människor av en annan ras”.

Dessa tre partiers handlingsmönster är välkänt. Men endast ett fåtal hade kunnat föreställa sig att de hade tillräcklig styrka för att så lättvindigt kunna vända uppochned på ett regeringsbeslut i en så avgörande fråga som import av den Islamska Statens kvarlåtenskap.

Om inte Mette Frederiksen hade böjt sig för kraven kanske de hade blivit tvungna att rycka undan mattan för henne. Sålunda kan man fråga sig om hon hade något val. Ja, det hade hon! Hon kunde till exempel ha utmanat Enhedslistans Rosa Lund och hennes kamrater genom att säga att om de önskade sig ett nyval så skulle de också få det. Valets huvudtema skulle isåfall bli: Ja eller nej till terrorister i Danmark. Ett sådant val skulle Socialdemokraterna vunnit med lätthet, medan det inte skulle gått lika bra för SF och De Radikale, kanske inte ens för kommunisterna i Enhedslisten.

Och då är vi framme vid det mest skrämmande, nämligen att Mette Frederiksens socialdemokratiska regering inte vågar stå emot partier som önskar se Danmark och den västliga kulturen i full upplösning Det innebär att vi inte längre kan lita på ett enda ord från Mette Frederiksen och hennes ministrar. För de vågar uppenbarligen inte omsätta sina ord i handling utan att först inhämta ett godkännande från samhällsomstörtarna.

Jag avstår från att beskriva en sådan regering, för jag vill inte få besök från polisen

Därför inskränker jag mig till att påpeka att jag till för några dagar sedan trodde att Mette Frederiksen och hennes regering på allvar försökte stoppa bytet av befolkningen och islamiseringen av samhället.

Men den illusionen är nu definitivt krossad./.