Ruinerna av Apollontemplet i Delfi. Foto: Helen Simonsson/ Wikimedia Commons.

”Känn dig själv” var en inskrift på templet i Delfi. Det var en maxim och en av de tidlösa levnadsregler som antikens greker lämnade efter sig till omvärlden och framtida släkten. På samma ställe varnas mot excesser och högmod. Men om vi ska tro världens kanske skarpaste observatör av Frankrike är det framför allt just bristen på självinsikt som är det mest slående för landet – och kanske inte bara där.

Den algeriske författaren Boualem Sansal har under de senaste 20 åren blivit internationellt uppmärksammad för en rad storartade romaner, bland dessa den dystopiska  framtidsskildringen ”2084”. Han borde vara en särdeles välförtjänt mottagare av Nobels littersturpris. Under senare tid har likväl hans analyser av det franska samhället gjort ett minst lika stort intryck, med sin unika kombination av intellektuell autonomi, originalitet och träffsäkerhet.

Boualem Sansal. Foto: Twitter.

I en krönika i Le Figaro (OBS LÄNK TILL LE FIGARO!) i tisdags överträffar Sansal nästan sig själv. Med en genial enkelhet sätter han skåpet på plats: Frankrike känner inte längre sig själv fastslår han. För att riktigt nöta in sitt påstående grundar han sitt resonemeng  på en av den islamska världens störste tänkare genom tiderna, nämligen den arabiska filosofen Ibn Khaldoun (1332-1406).

Sansal utgår från en fråga som många fransmän ställer sig: Vart är Frankrike på väg?

Svaret ligger i högsta grad i själva frågan. För om vi frågar oss själva vad det ska bli av oss, så är det för att vi vet att vi är är försvagade, förlorade, och oförmögna att komma undan vårt olyckliga öde på egen hand. I själva frågan finns ett underliggande rop på hjälp. Vi hoppas, vi ser tiden an, vi gnäller och gnyr i hopp om  barmhärtighet.

Och under tiden sätter fransmännen ord på sina känslor av olust. Oceaner av ord – i synnerhet om olustens påstådda orsaker, som om döden skulle vara mindre smärtsam bara man äger kunskap om dödsorsaken.

Den som är kraftfull vet vart han är på väg –  och han gör det med ett gott självförtroende. Den som saknar all kraft försöker istället bortförklara saken.

Fransmännens språkförråd är outtömligt. De har satt tusentals namn på allt det onda som hemsöker landet. Och de tror att de kommer närmare sanningen genom att upprepa dem i det oändliga – ungefär som mantran.

Rubrikerna, boktitlarna och debatterna mal oavbrutet på samma teman:

Förfall, dekadans, misslyckande, deklassering, kolonisering, identitet, reträtt, moskéer, folkutbyte, islam, imamer, fängelser,  civilisation, hijab, jihad, aggression, islamofobi, förorter, territorier, inkompetens, amatörism, feminisering, nordafrikaner, LGBT, Big Tech, rasism, woke, anti-vithet, antisemitism, antisemiter, antisionister, Allah, judar, hat, kristna, muslimer, terrorism, angrepp, blasfemi, minoriteter, offer, kyrkan, suror, koder, ohövlighet, nedslakning, landmärken, auktoritet, suveränitet, Koranen, hadither, halal, haram, harem, materialism, spiritualitet, skuldsättning, Europa, Muhammed, budbäraren, inshallah, globaliseringen, presidenten, skräpkultur, statsråd, extrapriser, byråkrati, korruption, emigration, statistik, demografi, kriminalitet, experter, TV, pressen, subsidier, frigörelse, Kassandra, visselblåsare, rap, infödda, patrioter, bobo-er, islamvänster, kommunikation, ironi, gula västar, dissidenter, inbördeskrig, trojanska hästar, ånger, offermentalitet, Algeriet, Afrika, Tyskland, Bryssel, Maastricht, Brexit, Frexit, Quatar, Mekka, Kina, Putin, Erdogan, parlamentsledamöter, urspungsbefolkning, IS, folkmord,, etc. Listan är lång.

Men tänk om inte en enda av alla dessa saker och företeelser är de viktigaste? Den franska ordrikedomen säger ingenting fundamentalt, anser Sansal. Problemen återfinns inom oss själva.

Sanningen är att Frankrike lider av sig själv. Frankrike känner inte  längre sig själv, och erkänner inte sig själv –  vilket är den värsta åkomman. Ibland får jag ett intryck av att Frankrike är ett muslimskt land som känner sig existensiellt hotat av horder av vantrogna

Byst av Ibn Khadoun i Tunis. Foto: Reda Kerbouche/Wikimedia Commons.

Den bästa nyckeln till insikt om dagens Frankrike finner den algeriske författaren hos en arabisk filosof som dog för mer än 600 år sedan:

Det förvånar mig att ingen har nämnt följande ord: Muqaddima. Det säger allt om både det sjuka som Frankrike lider av och om botemedlet.. Muqaddima är titeln på en text i vilken författaren – ingen mindre än den store Ibn Khaldoun – förklarar hur imperier föds och dör. Den borde vara sänglektyr för alla fransmän som är oroliga för sina barns och landets framtid.

I detta verk – som Bokklubbens Kulturbibliotek utgav på norska år 2012 under titeln ”Al-muqaddimah: boken om lärdomarna, med en introduktion till världens historia” – finner läsaren element som för tankarna till både Montaigne, Montesquieu, Tocqueville och Machiavelli, skriver Sansal.

Han har hämtat sin analys av av dagens Frankrike direkt ur detta verk:

Imperier byggs upp genom att man avväpnar befolkningen, upplöser den traditionella solidariteten som säkrar sammanhållningsförmågan (han myntar ett eget ord för detta: asabiyya), gör folk beroende av tungrodda och arroganta offentliga myndigheter samt gör dem beroende ev en allsmäktig centralmakt – som därtill terroriserar dem med ständigt flera skatter.

Detta kan inte pågå i all evighet, skriver Sansal, förr eller senare utlöser en sådan maktutövning ett sådant ursinne att denna makt faller på eget grepp.

Men så länge den har makten tillfogas befolkningen stora skador:

Det blir till slut nödvändigt att hyra in legosoldater eller de krigiska stammarna i imperiets yttergränser, för att därefter fylla på med  legosoldater och krigförande stammar från grannländerna. Dessa utnyttjar den uppenbara svagheten för att skaffa sig själva makt (jfr. syndromet med janitsjarerna i det ottomanska imperiet, eller mamelukkerna i Egypten). Om det visar sig omöjligt att bli av med dem öppnar de upp för dem till maktens korridorer och cirklar i hopp om att de så småningom ska bli civiliserade och integrera sig.

Man behöver inte anstränga sig särskilt mycket för att se på vilket sätt denna historieskrivning överensstämmer med vår samtid: Frankrike slog upp dörrarna för afrikansk invandring och tvingas idag förhålla sig till islamsk våldsutövning och felslagna integreringsförsök:

Efter att ha misslyckats i den processen tvingades Frankrike att överlåta sina polisiära uppgifter till ett islamskt självstyre i den fromma förhoppningen att dessa skulle kunna återupprätta lag och ordning i de förlorade områdena.

Detta har lett till att landet har hamnat i en ond cirkel, menar Sansal: Frankrike har godkänt och adlat islamister som av landet har skänkts förtroendet att få bukt med kriminaliteten i förstäderna. Det är samma sak som att dela ut makt till islamska länder. Man har hamnat i en ond cirkel.

Och i den cirkeln befinner sig nu Frankrike – lamslaget, groggy, bundet till händer och fötter. Oavsiktligt har landet således omvandlat sig själv till ett mål för planetarisk jihad.

Det är ett faktum som man inte bara kan prata bort. Istället krävs skarpsinne och handlingskraft.

Vad Khaldoun lär oss är att när det komer till kritan är det alltid den smartaste, starkaste, snabbaste och mest grymme som vinner.

Dagens Europa saknar allt detta. Fienden känner i luften att Frankrike är alltför slött och mjukt för att kunna förstå vad det är som pågår.

Sansal är nordafrikan, men han betraktar Frankrike med ett kärleksfullt medlidande. Han önskar landet som haft en formativ inverkan på honom, allt väl:

Hur ska man kunna ta sig ur denna fälla? Den geniale Ibn Khaldoun har svaret: Vi måste snarast möjligt se till att få en produktiv ekonomi som vet hur man skapar välstånd, kunskap, färdigheter och morgondagens jobb. Och som förstår på vilket sätt erövrarmentaliteten sprider sig i samhället.

Men det är inte bara Frankrike som befinner sig ljusår från ett sådant vitalt tillstånd. Erövring är det sista vår tids européer tänker på. Hela Västeuropa kan liknas vid en bräcklig och mentalt försvagad gamling som lever på sina besparingar och fruktar att kontot snart är tömt.

Förödelsen är långt framskriden. Frankrike har redan förlorat massor: sin genialitet, sin kultur, sitt språk, sina värderingar, sin kunskap, sina territorier…

Ibn Khaldoun gör det oomtvistligt att vi måste lära av historien, fastslår Sansal. Den går inte att undvika. Men om man lär av den är det möjligt att att till exempel låta sig inspireras av de som bättre lyckas styra sina länder här och nu. Sansal bidrar till denna inspiration genom att peka på några lyckade exempel i vår tid: Både Japan, Sydkorea och Israel utgör sådana välfungerande samhällen.

Sansal har inte gett upp allt hopp för Frankrike: Landet har fortfarande kvar en pytteliten vitalitet, och kan komma tillbaka, skriver han.

Man skulle gärna önska sig lite grand av denna tunna stråle av optimism, inte minst vad beträffar Norge. Om nyckeln till överlevnad är att känna sig själv, ligger norrmännen illa till. Om brist på introspektion hade varit en olympisk gren, skulle Norge hamna högst upp på prispallen.

Det är nog bäst om fransmännen går först och visar hur man klarar av den saken. Om de kan, alltså.