Éric Zemmour (på bilden), en av de få journalister i Frankrike som fortfarande talar fritt … dras inför rätta minst en gång om året. De böter han får uppgår till 10 000 euro varje gång. (Foto av Lionel Bonaventure/AFP via Getty Images)

Den 1 november 2020. Didier Lemaire, en gymnasielärare som arbetar i Trappes, en småstad väster om Paris, publicerade ett öppet brev i vänstertidningen Le Nouvel Observateur. Han talade om mordet på Samuel Paty, en annan lärare, som blev brutalt halshuggen två veckor tidigare av en muslimsk extremist. Han fördömde de franska myndigheternas underkastelse inför religiösa hot och hur det franska skolsystemet omöjligt kan vidareföra någon riktig kunskap om historia eller ge eleverna de intellektuella medel som krävs för att tänka fritt. Han menade att på bara några år har situationen i den stad där han arbetade försämrats anmärkningsvärt. Lemaire skrev:

”Det år då jag kom till gymnasiet där jag undervisar hade stadens synagoga precis bränts ned och judiska familjer tvingades flytta. Efter attackerna 2015 och 2016 i Frankrike blev jag engagerad i förebyggande åtgärder … År 2018, efter att jag insett att mina ansträngningar krockade med krafter som var mycket starkare än jag själv, skrev jag till republikens president och bad honom agera fort för att skydda våra elever från de ideologiska och sociala påtryckningar de står inför, en press som gradvis tar dem längre ifrån det nationella samhället. Tyvärr vidtogs ingen åtgärd …

”Det finns för närvarande 400 radikaliserade människor med en S-mapp [utgör hot mot statens säkerhet] som går fria i Trappes … Tusentals ideologer är verksamma. De fostrar en känsla av offerskap [för att] uppvigla till hat. Dessa ideologer är absolut inga ’separatister’: De vill inte bara avlägsna folk från det nationella samhället, de vill krossa republiken, demokratin och skolsystemet … Deras strategi är att undvika ett frontkrig och skapa fler terrorhandlingar för att utmatta fienden … De neutraliserar medvetenheten om fara genom att använda de ’progressivas’ dåliga samvete och genom att tala om ’rasism’, ’orättvisa’ och ’polisvåld’ … De vill reducera kvinnor till slaveri. De infiltrerar skolor, universitet, den lokala och nationella politiska sfären genom att sprida sig överallt … förevändningen att ’acceptera den andres olikheter’. De förlamar viljan att reagera på mord på andra sätt än med blommor, levande ljus och ord …

”Vi är i början av ett krig mot terrorismen som kommer att förstärkas eftersom en stor del av våra medborgare föredrar att inte se att det är vårt arv som är hotat. Om de var villiga att se vad som pågår så skulle de kriga med tapperhet. Samuel Paty hade denna tapperhet. Det råder det inget tvivel om, för han höll av vårt arv. Men han skyddades inte av institutionerna, som underskattade hotet, precis som våra politiska representanter och majoriteten av våra medborgare.”

Trots att brevet inte fick några reaktioner från de franska myndigheterna fick Lemaire dödshot direkt efter publiceringen. Han blev också aggressivt ifrågasatt av folk på gatan som sa till honom att han skulle gå samma öde till mötes som Paty. Medan inrikesdepartementet placerade honom under polisskydd blev han starkt kritiserad av den administrativa avdelningen som anklagade honom för att ha skapat oroligheter. ”Han är oansvarig”, sa de. ”Han häller olja på elden.” De andra lärarna på gymnasieskolan där han undervisade anklagade honom för att dra till sig uppmärksamhet och därigenom försätta dem i fara. Stadens borgmästare, Ali Rabeh, medlem i vänsterpartiet Génération.s, anklagade honom för att svärta ner staden och stämde honom för ärekränkning. Lemaire valde att avgå.

Många lärare i Frankrike står inför samma situation. Även om några vågar prata om det så ber de om att få vara anonyma när de talar med journalister. De är utan tvivel rädda – en känsla som halshuggningar förmodligen har för avsikt att skapa. Det finns också lärare som, möjligen för att de är rädda, väljer att blunda, sluta lära ut vissa ämnen och – när elever ropar ut antisemitiska och västerländskfientliga förolämpningar – agera som om de inte hört något. Det har i de flesta franska gymnasium blivit nästan omöjligt att prata om både Israel och Förintelsen.

De flesta journalister verkar föredra att undvika alla diskussioner om det radikala islams framfart i Frankrike. De vet att de som gör det direkt blir kallade för ”rasister” eller ”islamofober” och blir ofta hotade, förföljda, dömda till höga böter eller avskedade från sina arbetsplatser.

Politiska ledare, både till höger och vänster, undviker också ämnet, kanske på grund av uppsåtlig blindhet eller ur väljarperspektiv.

Éric Zemmour, en av de få journalister i Frankrike som fortfarande talar fritt om problemet, dras inför rätta minst en gång om året. De böter han får uppgår till 10 000 euro (101 000 kronor) varje gång. Trots ett flertal uppmaningar om att avskeda honom fortsätter kanalen CNews beundransvärt nog att ge honom en daglig plattform. För några veckor sedan gav CSA (Superior Audiovisual Council), institutionen som ansvarar för reglering och tillsyn av audiovisuell media i Frankrike, CNews 200 000 euro i böter. När, till exempel, en man som från början hette Ali H., 18, och hade statusen ”ensamkommande flyktingbarn” – som visade sig vara 25 och heta Zaheer Hassan Mehmood – attackerade två personer med en köttyxa utanför satirtidningen Charlie Hebdos tidigare kontor sa Zemmour:

”Varje år välkomnar Frankrike utan kontroller tusentals människor från den muslimska världen som säger sig vara isolerade minderåriga flyktingar, som visar sig vara varken minderåriga eller isolerade, och som ofta begår rån och mord.”

Även om det Zemmour berättade stämde och kan verifieras så menade CSA att konstaterandet av vissa faktum utgör ”uppvigling till rasrelaterat hat”.

Det är bara ett politiskt parti som vågar tala klarspråk vad gäller de faror som islamiseringen av Frankrike och det radikala islam innebär: Rassemblement National. Dess ordförande, Marine Le Pen, blir också ofta kallad till rätten och fördömd. År 2015 jämförde en fransk journalist Rassemblement National med Islamiska staten. Marine Le Pen svarade på Twitter genom att publicera två fotografier på brott som begåtts av Islamiska staten och tillade: ”Det här är Islamiska staten.” Den 10 februari 2021 fick Le Pen inställa sig vid en domstolför att svara på ett klagomål som lämnats in mot henne av det franska justitiedepartementet för ”spridning av våldsamma budskap som allvarligt underminerar den mänskliga värdigheten och som med stor sannolikhet skulle ses av en minderårig. I rätten frågade domaren Le Pen: ”Anser du att dessa bilder är kränkningar mot den mänskliga värdigheten?” Le Pen svarade: ”Det är brottet som kränker den mänskliga värdigheten, inte dess fotografiska återgivning.”

Frankrike är det största muslimska landet i Europa (8,8 % av befolkningen är officiellt muslimsk). Islam är Frankrikes andra största religion, men den kommer på förstaplats om man räknar med antalet aktiva utövare. Kyrkorna är oftast tomma och antalet församlingsmedlemmar minskar kraftigt (sedan år 2 000 har 45 kyrkor jämnats med marken). Moskéerna är dock fulla och många. Antalet muslimer som vill utöva islam är så högt att muslimer i flera städer ber på gatorna varje fredag eftermiddag och stoppar trafiken, medan polisen inte vågar ingripa.

Frankrike är också ett land där över 150 moskéer utspridda över landet står värdar för imamer som håller i extremt radikala predikningar och framför uppmaningar till handlingar mot Väst. Antalet unga muslimer under 25 som sätter islamistisk lag över fransk lag fortsätter att växa och har nu nått 74 %. Under det senaste årtiondet har islamister som har begått dödliga attacker i Frankrike främst varit födda i Frankrike. Detta stämde in på Mohammed Merah, som mördade soldater och judiska barn i Toulouse år 2012; Said och Cherif Kouachi, som mördade tolv personer på tidningen Charlie Hebdo år 2015; Amedy Coulibaly, som mördade folk i en matbutik i Saint Mande, några dagar efter attacken på Charlie Hebdo, och Samy Amimour, en av de tre terroristerna som mördade 90 personer i november 2015 på Bataclanteatern. Det gör det radikala islam och islamistisk terrorism till ett franskt problem.

En stor majoritet, 61 % av den franska befolkningen, är medvetna om att det franska samhället står inför ett allvarligt och växande problem, och de anser att islam inte är kompatibelt med de franska värderingarna.

Zemmours dagliga tv-program har trots böterna slagit alla publikrekord i över ett år. När tidningen Valeurs Actuelles publicerade en opinionsundersökning som gjorts för att se hur många som skulle rösta på Zemmour om han bestämde sig för att kandidera till nästa franska presidentval tydde den på att han skulle få 17% av rösterna.

Opinionsundersökningar visar att Le Pen, som är en officiell kandidat, skulle få över 26 % av rösterna och hamna på första plats efter första ronden av presidentvalet 2022 – framför Frankrikes nuvarande president Emmanuel Macron. Under andra ronden förutspåddes det att Macron skulle vinna, men med liten marginal. Bland den franska presidentens följe växer oron. År 2017 använde Macron rädslan för ”fascism” för att pressa fransmännen att inte rösta på Le Pen, men olika undersökningar visar att denna strategi kanske inte längre kommer att fungera.

Innan coronaviruspandemin hade många i Frankrike fattat misstycke för Macron. Han hade fällt föraktfulla kommentarer om de underprivilegierade. Han hade på ett våldsamt sätt krossat de ”gula västarnas” motståndsrörelse. En lång kommunaltransportstrejk hade blockerat landet precis innan den franska regeringen förklarade en strikt nedstängning, som paralyserade landets ekonomi totalt i flera veckor. I flera månader infördes ett utegångsförbud från 19.00 till 06.00 för hela den franska befolkningen. Över ett år efter pandemins början förordnades en strikt nedstängning igen. Sedan den 17 mars 2020, för över ett år sedan, har samlingar på mer än sex personer varit förbjudna. Caféer, restauranger och de flesta butiker förblir helt stängda. De ekonomiska konsekvenserna har varit katastrofala: År 2020 gick den franska ekonomin ner med över 8 %, en av de värsta sifforna i Europa.

Allmänhetens frustration över Macron är fortsatt hög: 60 % av fransmännensäger att de är missnöjda eller mycket missnöjda med hur han styr landet.

I flera månader har Macron letat efter en utväg. Han kan se att Le Pens framgång härstammar från de bestämda ståndpunkterna hon haft vad gäller det islamistiska hotet. Han bestämde sig för att agera. Efter att ha talat flera gånger om skapandet av ett ”franskt islam” förra året meddelade han att han skulle rikta in sig på vad han kallade för ”islamistisk separatism”. Han verkade mena att franska muslimer i allt större mån bara respekterar islamistiska lagar och bor i områden som icke-muslimer har övergett, och som därför är områden med islamistiska lagar. Den 2 oktober 2020 sa han att en lag snart skulle införas för att lösa problemet.

Macron och den franska regeringen konfronterades snabbt av olika ledare i den muslimska världen som har bojkottat franska produkter. Franskfientliga demonstrationer anordnades i Turkiet, och bilder av Macron brändes. Frankrikes utrikesminister, Jean-Yves Le Drian, blev omedelbart skickad till Egypten för att träffa storimamen på al-Azhar universitet, Ahmed al-Tayyeb, och i november sa han offentligt att ”Frankrike har en djup respekt för islam”.

De som utformade den nya lagen blev ombedda att vara extremt försiktiga. I december 2020 presenterades ett första utkast av texten för det franska parlamentet. Franska muslimska organisationer och antirasistiska rörelser stämplade texten som ”islamofobisk”. Sedan dess har lagen blivit nästan totalt omskriven och tömd på substans.

Uttrycket ”islamistisk separatism”, som ändå verkade tvetydigt, försvann från texten. Alla omnämningar om islam och ”islamism” försvann också. Många islamister, som dokumenterat av sociologen Bernard Rougier i hans senaste bok, Les territoires conquis de l’islamisme (”Territiorierna som erövrats av islamism”) – och de han talade med som var öppna med sina mål – verkade inte vilja ”separera”, utan istället ta över mer mark och styra mer av den icke-muslimska befolkningen.

Ordet ”sekularism” (laïcité), som ursprungligen stod med i lagförslaget, har också strukits. Istället lyder den nya versionen: en ”lag som bekräftar republikens principer”. Med andra ord bekräftar den nya lagen principer som redan bekräftats i existerande lagar: statliga tjänster måste vara religiöst neutrala, och polygami och tvångsäktenskap i Frankrike är förbjudet. Den nya lagen utlovar sanktioner mot hatpropaganda på sociala medier, även om en laggodkänts för ett halvår sedan som redan lovade detta. Den nya lagen förbjuder också hemundervisning – något som utövas av få muslimer, men av många kristna.

Så snart lagen gick igenom konstaterade Zemmour att Macron hade gett upp striden mot det radikala islam, och att lagen var ”utformad för att inte hota eller göra någon upprörd, för att inte identifiera motståndaren och eller säga att islam utgör ett problem eftersom det är både en religion och ett juridiskt och politiskt projekt. Lagen, tillade Zemmour i Le Figaro, ”möter inte verkligheten”.

”Detta”, påpekade Le Pen, ”är en fullständigt ineffektiv lag som underminerar alla föräldrars frihet att välja sina barns utbildning, och som visar att regeringen är oförmögen att angripa de som strider mot den franska republiken”.

Tillsammans med presentationen av lagen bad Frédérique Vidal, Frankrikes sekreterare för högre utbildning, om en undersökning om ”den islamistiska vänstern” på franska universitet. Hennes kommentarer fick skarp kritik och ledde till en namninsamling som fick sex hundra universitetsprofessorers underskrifter som anklagade henne för att använda sig av ”högerextremistiskt språk” och ”förtal av hela yrket”. Macron stöttade namninsamlingen och bekräftade sitt ”absoluta engagemang i professorer och forskares självständighet”. Vidal protesterade och menade att hon bara ville göra en ”granskning av all forskning som äger rum i landet”. Debatten över det stöd som ett flertal vänstervridna organisationer ger till det radikala islam – och den växande närvaron av detta stöd på franska universitet – tog slut innan den började.

Efter Patys halshuggning stängdes bara en moské: Stora moskén i Pantin, i Paris norra förorter. Det varade bara i tre månader. Utöver det löstes en radikal islamistisk förening upp: Baraka City. Det finns dock många andra radikala islamistiska föreningar i Frankrike och de förblir orörda. Den största muslimska organisationen i Frankrike är fortfarande ”Muslims of France” (tidigare Union of Islamic Organizations of France), vilken är den franska grenen av Muslimska brödraskapet. Muslims of France driver den enda skolan i Frankrike som utbildar imamer: ”European Institute of Human Sciences” i Saint Leger-de-Fougeret, en liten by i Bourgogne.

I Strasbourg bygger en turkisk organisation, Millî Görüş (”nationellt perspektiv”) – en organisation som ligger nära Turkiets regerande parti AKP och president Recep Tayyip Erdoğan – vad som kommer att bli den största moskén i Europa. Strasbourgs stadsråd har beviljat 2,5 miljoner euro till arbetet (den totala kostnaden kommer att uppgå till 32 miljoner euro). I januari 2021 bad det Franska rådet för muslimsk tillbedjan (CFCM), en institution som grundades 1989 för att representera Frankrikes muslimer, de nio organisationerna som det består av, att skriva under ett kontrakt för Frankrikes islam”. Kontraktet skulle ange att ”ingen religiös övertygelse kan åberopas för att undvika medborgerliga skyldigheter”. Fyra organisationer, inklusive Millî Görüş, vägrade att skriva under. Union of Islamic Organizations of France hade lämnat det Franska rådet för muslimsk tillbedjan flera år tidigare och skrev därför inte heller under kontraktet.

Inrikesminister Gerald Darmanin sa att byggandet av moskén i Strasbourg utgjorde ”utländsk inblandning” i Frankrike och att även om han var emot beslutet av Strasbourg stad att finansiera det hade han inga juridiska medel för att förhindra beslutet eller bygget. Han kritiserade inte Millî Görüş. Den 26 januari 2021 meddelade han på ett mer bestämt sätt att han förbjudit en förening – Génération Identitaire (”Generation identitet”) – som med fredliga metoder kämpar emot det radikala islam i Frankrike. Darmanin menade att föreningen ”underminerade republiken”.

För ett år sedan hade Bruno Retailleau, medlem i den franska senaten, redan varnat för att det snabbt växande antalet islamister inom en snabbt växande muslimsk befolkning betyder att Frankrike ”förlorar kampen mot islamismen. Snart”, förmanade han, ”kommer det vara för sent”.

Krönikören Ivan Rioufol skrev:

”Generation identitets brist är att de fördömer, genom icke-våldsamma handlingar, islamismens framfart i Frankrike samt okontrollerad invandring … Kriminaliseringen av avvikande idéer är något som inte bör ha någon plats i en avancerad demokrati. Sällsynta är de som protesterar mot en mur av tystnad som förbjuder sansade diskussioner av frågor med kopplingar till islam och invandring. Genom att bestämma sig för att förbjuda Generation identitet vill Darmanin tysta avvikande röster genom att anklaga dem för rasism. Vapnet är ännu mer intellektuellt oärligt att inrikesministern säger att det politiska islam är ett riktigt hot.

Den 22 mars publicerade nyhetstidningen Le Monde ett reportage där det stod att islamfrågan troligtvis kommer att stå i centrum vid presidentvalet 2022, och att Le Pen har goda chanser att vinna:

”Fjorton månader innan presidentens mandatperiod löper ut år 2022 … förmodas det att … Marine Le Pen kommer att vara med i valets andra runda och att den som blir hennes motståndare inte längre är garanterad en vinst.”

Dr. Guy Millière, professor vid Paris universitet, är författare av 27 böcker om Frankrike och Europa.