Jean-Baptiste Oudry Clara the Rhinoceros (1749)

Den som vill förstå det som nu händer i Sverige, bör studera vad som tidigare hänt inom Svenska kyrkan. Svenska kyrkan är ett idealiskt forum för politiska testballonger – ett genomsnitt av det svenska samhället med 6 miljoner mer eller mindre aktiva medlemmar ur de flesta samhällsgrupper, en starkt idédriven, lojal tjänstemannasektor och folkvalda, karriäristiska och politiskt drivna ledare i toppen.

Hur kan det exempelvis komma sig att Sverige på fullt allvar förbereder för att kriminalisera den som rapporterar om sanningar som kan fläcka ner ”Sverigebilden”? Hur kan det komma sig att de som under många år levererat moraliska pekpinnar till folket, nu avslöjats med att vara de största hycklarna? Hur kan det komma sig att svenska politiker ständigt prioriterar ner landets egna medborgare för att istället satsa de ändliga resurserna på individer som inte ens har rätt att befinna sig i landet?

Även nu när #metoo uppvisar alla tecken på att ha gått fullständigt överstyr och har förvandlats till en folkdomstol som åtalar, dömer och verkställer straff utan att den anklagade ges möjlighet att försvara sig, har jag märkt att många funderar över hur det kunde bli så här? Hur ett i grunden så gott syfte så snabbt kunde kapas och missbrukas, utan att någon satte stopp?

Välkommen till Svenska kyrkan. Så här har vi haft det länge.

I Sverige får man inte kritisera bilden av ”Den Humanitära Stormakten”. Inom Svenska kyrkan är det ett välkänt fenomen att man inte gör något som riskerar att fläcka bilden av ”Den Goda Kristna Kyrkan”. Det innebär både att man avstår från att uppmärksamma eller straffa präster som begår sexuella övergrepp (även mot barn), och att anställda inte rapporterar missförhållanden. Man vill ju inte skada Svenska kyrkan i allmänhet och i synnerhet inte den egna församlingen… Alltså får mobbning, trakasserier och övergrepp pågå. Alla vet, men ingen säger något. Att mobbas ut av en kristen kyrka gör bördan för den drabbade ännu tyngre att bära, och många får uppleva att omvärlden inte tror en – en kristen kyrka gör väl inte så?

Visselblåsaren som gör omvärlden uppmärksam på exempelvis ett övergrepp ses dessutom oftast som ett större problem än gärningsmannen. Det är uppmärksamheten som skadar kyrkan – inte gärningen. Prästen som gärna predikar om att stå upp för sanning och ärlighet, vänder därför bort blicken och tystnar av rädsla för att hindras i karriären eller till och med avskedas. Den präst som protesterar, får räkna med att stå helt ensam. Den kristna solidariteten omfattar inte egna kollegor.

Svenska kyrkans ledning har under ett decennium känt till enorma brister inom organisationens arbetsmiljö – församlingar är överrepresenterade hos Arbetsmiljöverket och präster toppar år efter år Försäkringskassans statistik för stressrelaterade sjukskrivningar. Ändå fokuserade Svenska kyrkans arbetsgivarorganisation (SKAO) under årets avtalsrörelse på att höja prästernas arbetsbörda ytterligare. SKAO leds av Svenska kyrkans förtroendevalda – vilket innebär att kyrkans ledning driver på för att försämra för sina egna, redan sönderstressade, präster! Detta samtidigt som Svenska kyrkans ledning utåt säger sig stå för respekt, människovärde och lyhördhet.

Inget handlar längre om VAD som görs, utan om VEM som gör det. Ett och samma initiativ eller uttalande prisas om det kommer från ”rätt” person, men fördöms om det kommer från ”fel” person. Vem som är ”rätt” och vem som är ”fel” avgörs av individens politiska/ideologiska hemvist kombinerat med individens kontaktnät – det gäller att ha vänner i viken – och det kan därför vara fullt möjligt för en präst att demonstrera med maskerad våldsvänster men omöjligt för en annan att förespråka solidaritet med förföljda kristna.

Systemet tillåter inte heller ifrågasättande av makten, eller frågor rörande densamma. Makthavare ifrågasätts inte ostraffat – det är idag mer kontroversiellt och farligare för en präst att ifrågasätta det pastoralt lämpliga eller teologiskt korrekta i ärkebiskopens valspråk (Gud är större) än att ifrågasätta Kristi uppståndelse. Det betraktas som i det närmaste självklart att icke-troende kan väljas in i Svenska kyrkans högsta ledning och att politiker sätts att kontrollera att kyrkan har (i deras ögon) rätt värdegrund.

Svenska kyrkan har därför förvandlats från en trosgemenskap till en åsiktsgemenskap. Bekännelsen av Kristus har ersatts av bekännelsen av Värdegrunden och ”rätt” tolkning av teologi likställs ofta med en socialistisk tolkning. Visst kan en präst avvika från ideologin, men då måste han eller hon vara tyst om det och inte ifrågasätta. Då kan man gå under radarn och ändå tillåtas fortsätta i sin tjänst. Men. Den präst som ifrågasätter varför Svenska kyrkan ska driva vänsterpolitiska profilfrågor samtidigt som Evangeliet får stå tillbaka, får räkna med konsekvenser. Under åratal har S-dominerade sammanhang helt enkelt bestämt sig för att ”rensa ut” präster med fel värdegrund (dvs icke-socialistisk) och sedan agerat därefter.

Anställda som påpekar missförhållanden eller som avviker från den påbjudna åsiktshegemonin mobbas helt enkelt ut. Det är idag fullt möjligt för församlingar att strunta i arbetsrättslagstiftningen och både avskeda och säga upp präster helt utan grund. En församling kan helt enkelt sluta betala ut lön och packa ihop prästens tillhörigheter i en låda utan att varken facket eller biskopen kommer att agera. Prästen får inte ens tillgång till protokollen från förhandlingarna som rör prästens egen anställning och i minst ett fall har en S-märkt biskop, på eget bevåg och utan att informera domkapitlet, hjälpt en S-ledd församling att kringgå LAS för att göra sig av med en oönskad (men av församlingen omtyckt) präst.

Präster har hängts ut som värdegrundsbrottslingar och tvingats löpa gatlopp i media, till den punkt där de antingen valt att lämna Svenska kyrkan eller kastats ut ur den. De har förlorat sina religiösa sammanhang, sin försörjning, sitt anseende och sina familjer – utan att den kyrka som säger sig stå upp för människovärde, förlåtelse och gemenskap har reagerat.

Samtidigt som präster som dömts för brott förlåts och tillåts återgå i tjänst, gäller inte förlåtelsen den som anklagats för värdegrundsbrott. Det finns ingen preskriptionstid, misstänkt värdegrundsbrott innebär alltid livstidsstraff. Brottet behöver inte heller bevisas, det räcker med blotta misstanken eller att någon från ”rätt” sammanhang anklagar någon som befinner sig i ”fel” sammanhang. Sanningen är ointressant – allt handlar om ideologisk hegemoni. Om att sitta tyst och stilla i båten, eller riskera att kastas överbord.

I en sådan organisation växer rädslan och tystnadens tyranni växer sakta fram.

Så alla ni som undrar hur det kunde bli så här i Sverige eller som undrar vad som väntar er i framtiden – studera Svenska kyrkan. Visst finns det fantastiska sammanhang! Ja, det finns många goda, varma, kristna sammanhang! Men tyvärr gäller det långt ifrån alla sammanhang. Under den vackra fernissan döljer sig alltför ofta ett ruttnande inkråm. Där lever och växer en destruktiv och maktfullkomlig organism, driven av helt andra krafter än Evangeliet.

Sverige agerar som det gör idag, eftersom det kan – och Svenska kyrkan har visat vägen.

Och du? Du har i princip två val: Underkasta dig – eller bered dig på konsekvenserna.