Som barn såg jag filmen Sophies val (Sophie’s Choice, 1982) från tryggheten i Opalens biografbänkar i Kvissleby. Meryl Streep fick en Oscar för rollen som Sophie Zawitowski. Filmens detaljer föll så småningom i glömska, men en scen har envist bitit sig kvar i min hjärna under resten av livet: Scenen när Sophie, vid ankomsten till Auschwitz, tvingas att välja mellan sina två barn. Hon får behålla ett av dem, det andra ska skickas till gaskammaren. Sophie gör sitt val. För mig var det obegripligt – ända tills jag kom till Afghanistan.

Tänk dig att du varit hungrig så länge att du inte längre känner hungerkänslor. Tänk dig att du ser dina barn tyna bort, dag för dag, de är bara skinn och ben. De gråter och frågar dig varför du inte ger dem något att äta? De förstår inte att du inte har någon mat att ge dem. Tänk dig samtidigt att ni bor i ett oisolerat hus, utan fönster. Det är nollgradigt ute, men ni kan inte värma er eftersom du inte har pengar till ved. Barnen vaknar med förfrusna fingrar och tår varje morgon. Det är ännu långt till våren och värmen. Då får du ett erbjudande: Du får alla pengar familjen behöver och mer därtill – om du säljer ett av dina barn.

Ryggmärgsreaktionen hos de flesta av oss är att neka – en förälder säljer inte sitt barn, då dör man hellre själv. Men det är ett svar vi kostar på oss, eftersom vi aldrig befunnit oss i en så desperat situation att vi behövt fundera på det. Fattiga föräldrar i Afghanistan ställs däremot inför just det valet – valet att prioritera mellan barnets väl och familjens överlevnad.

Magda Gad skriver om detta fenomen i Expressen: Marya är 18 månader gammal och till salu. Hennes pappa är skyldig pengar och nu har han erbjudits motsvarande 70 000 kronor för sin yngsta dotter.

Familjen bor i ett omgjort garage men bilderna i reportaget visar ett hem som liknar många andra jag sett i Afghanistan – ett kalt rum, inga möbler, tunn matta på golvet, stor familj, stor misär. Av reportaget att döma så är familjen en relativt liberal familj med afghanska mått mätt, men man är fattiga och offer för en rad av olyckliga omständigheter. I ett land helt utan socialt skyddsnät faller man ohejdat, ända till den punkt där man tvingas att överväga att sälja sin ettåring.

Jag har ofta mött reaktionen att den förälder som säljer sitt barn inte kan älska barnet. Men det finns många sätt att älska sitt barn och jag har mött fäder som på fullt allvar ansett att det är just av kärlek och omsorg som man gifter bort sin dotter så tidigt som möjligt. Samtidigt har jag också träffat pappor som inte vill sälja sin dotter, men som inte ser något annat val. I valet mellan två onda ting, väljer han det minst onda – att offra ett barn för att resten av familjen ska överleva. Mödrar har inte mycket att säga till om. Männen fattar besluten, kvinnorna har att finna sig i besluten.

Hösten är den farligaste tiden för en liten flicka i Afghanistan. När familjen måste börja planera för att överleva vintern, är hon en möjlig inkomstkälla. Pappor som inte vill sälja sin dotter lockas att låna pengar, men lån ska amorteras och snart är cirkeln sluten ändå, precis som för Maryas familj. En annan riskabel period är när flickans äldre bröder börjar bli giftasvuxna. En frisk och normalvacker fru kostar motsvarande 60-70 000 svenska kronor, vilket är en förmögenhet i ett land där medelinkomsten är 6 400 kronor. Lösningen är en form av byteshandel – när en son ska gifta sig, säljer man en dotter. Det är ett system med många förlorare. Flickor riskerar att giftas bort alldeles för tidigt, mot sin vilja och gå miste om sin skolgång. Samtidigt löper pojkar i familjer som saknar döttrar att sälja risk att aldrig kunna gifta sig, vilket är en stor social skam men som också leder till utbredda sexuella övergrepp. Mer om detta i en senare text.

Eftersom afghansk tradition är en av de mest traditionsbundna och förändringsmotvilliga i världen, har systemet varit mycket svårt att förändra. Afghanerna själva känner inte till något alternativ och internationella projekt möts av stor misstänksamhet. Läs mer om detta här. Under min tid i Afghanistan upplevde jag hur goda försök med exempelvis fadderskap för flickor slog snett, eftersom det saknades kontrollmöjligheter. En familj som varje månad tog emot pengar från en fadder någonstans i världen för att dottern skulle få gå i skola, sålde helt enkelt dottern ändå. Vinsten maximerades genom att man fortsatte att ta emot fadderpengarna för den bortgifta dottern.

Det enda projekt jag själv bevittnat som faktiskt innebar en reell nedgång i antalet barnäktenskap, var projektet Food for School. Projektet innebar att familjer fick hämta ut en viss mängd spannmål i samband med att de lämnade sin dotter till skolan. Så länge dottern gick i skolan, försågs familjen med tillräckligt mycket mat för att klara tillvaron och därmed behövde ingen flicka säljas av den orsaken. Läs mer om Food for School via organisationens Facebook-sida.

Under senare år har en ny faktor dock försvårat tillvaron för Afghanistans flickor – männens drömmar om ett nytt liv i Europa. I Afghanistan mötte jag flera män som bad om råd gällande en planerad flytt. Man ville till varje pris bort från tillvaron i Afghanistan och man hade hört att det fanns ett paradis i norr, ett land av överflöd, där alla var välkomna och där man aldrig någonsin skulle sakna något. Det paradiset hette Sverige. Svenska asylamnestier, familjeåterföreningar och solidaritetsmanifestationer är starka pull-faktorer och ett stort antal familjer i Afghanistan har valt att satsa allt på ett kort: Man lånar pengar för att bekosta resan till Sverige för en av familjens unga män och hoppas på att allt ska lösa sig. Ofta får man en tids respit med amorteringarna, så att den unge mannen ska hinna till Sverige och börja skicka hem pengar till familjen.

Vad som vid en första anblick framstår som något gott – att rädda en familj från fattigdom – visar sig dock ofta ha en mörk baksida. Den unge man som skickas till Sverige lever under extrem press. Han bär hela familjens framtid på sina axlar, han förväntas försörja dem med de bidrag han tilldelas för att klara sin egen tillvaro i Sverige. Han förväntas övertyga Migrationsverket om att han är berättigad till PUT och familjeåterförening. Misslyckas han, är risken för familjens undergång påtaglig och jag har själv talat med unga afghaner i Sverige som funderat på att begå självmord hellre än att återvända efter ett sådant misslyckande. Lånen ska betalas, men hur ska det ske om familjen nekas resan till Sverige? Många spelar ett högt spel. Vissa vinner, andra förlorar – och i de förlorande familjerna lever barnen farligt. De är nämligen de möjliga inkomstkällor som kan amortera lånen till flyktingsmugglarna. Ju yngre barn, desto högre pris. Marya kan inbringa 70 000 svenska kronor. Att betala en flyktingsmugglare för att ta sig från Turkiet till Sverige kostar idag omkring 110 000 kronor, från Afghanistan är kostnaden ännu högre.

En faktaruta i Expressens artikel förmedlar krass statistik: ”Enligt UNICEF har 161 barn, inklusive spädbarn, sålts eller tvångsgifts senaste halvåret på grund av den pågående torkan och ekonomiska nedgången i provinserna Herat och Badghis (det vill säga endast två av Afghanistans 34 provinser, min anm.). [—] Rapporten säger att flickor mellan en månad och elva år tvångsgifts och att även pojkar över sex års ålder säljs.”

Tyvärr kommer förmodligen både Magda Gads och mina vittnesmål att ifrågasättas. Men att något är obehagligt att höra, innebär inte med automatik att det är osant och Gads reportage visar med all önskvärd tydlighet orsakerna bakom handeln med barn: En rigid tradition som upprätthåller ett extremt patriarkats destruktiva könsroller, kombinerat med klanen som enda trygghet och en extrem, överlevnadsfokuserad pragmatism. Människan vill leva – även om det är till priset av ett barn. Då hamnar man så småningom där, på golvet till ett omgjort garage i Herat, hos en helt vanlig familj, där en jollrande ettåring är till salu till högstbjudande.

2. jan 2019