Kvinnocentret i Shebreghan såg vid första anblicken ut som de flesta andra hus i staden: En hög mur av lera löpte runt hela tomten och en stor, massiv port av järn vette ut mot gatan. På toppen av muren hade man omsorgsfullt fäst concertina (militär taggtråd), där plastpåsar och skräp hade fastnat och nu vajade som små pastellfärgade och smattrande flaggor i den varma vinden. Det enda som avslöjade att detta inte var ett hus som alla andra, var den beväpnade mannen vid porten. Vi fick sedan veta att hans närvaro var nödvändig, bara någon vecka tidigare hade huset attackerats och den dåvarande vakten skjutits.

Jag besökte kvinnocentret eftersom organisationens ordförande, en bestämd dam i övre medelålder, vi kan kalla henne Fariba, behövde hjälp.

Fariba tog emot på sitt kontor, där hon tronade bakom ett gigantiskt skrivbord i mörkt trä. Väggen bakom henne var täckt med bokhyllor från golv till tak. En afghansk bordsflagga utgjorde katten bland böckernas hermeliner och fönstren var täckta av gardiner och girlander av de konstgjorda blommor som är så populära överallt i Afghanistan. Vi bjöds att slå oss ner i sofforna som stod längst med rummets väggar.

Efter den obligatoriska utfrågningen om familjens hälsa och en kopp kaffe, började Fariba att berätta sin historia. Under sovjettiden hade hon studerat på universitetet i Kabul och sedan arbetat i många år som lärare i staden Shebreghan. När talibanerna kom till makten fick hon stanna hemma. ”Jag hatade att inte få arbeta. Och min man tyckte inte heller om att jag var hemma,” förklarade Fariba och skrattade. Med tiden hade hon och maken börjat engagera sig i kvinnornas situation. Ett kvinnocenter hade växt fram, först i största hemlighet i det egna hemmet, sedan i huset man nu höll till i.

Fariba och hennes man hade också varit eldsjälar bakom kvinnornas marknad, som hade bestått av ett antal hus runt en gård inne i staden. Där hade kvinnor kunnat sälja handarbeten och annat som de producerat, samtidigt som deras barn tagits om hand. All vinst hade tillfallit kvinnorna och kvinnornas marknad hade länge varit en stor succé. Men nu stod husen tomma och gården öde. Det hade blivit för farligt, för kontroversiellt. Kvinnornas marknad var stängd.

Fariba förklarade att kvinnocentret besöktes av en strid ström kvinnor och barn som behövde hjälp eller som hade rymt från familjerna. Kvinnorna och barnen var nu så många, att huset med järnporten inte var stort nog och man hade därför tvingats neka kvinnor husrum. Konsekvenserna kunde vara dödliga när en kvinna som rymt återvände till familjen. ”Men vad ska vi göra?” frågade hon retoriskt och slog ut med armarna i en dramatisk gest.

En tid innan mitt besök på kvinnocentret hade ett brutalt mord ägt rum i staden. En man hade släpat ut en av sina fyra fruar på gården till familjens hus, och skjutit henne i huvudet framför familjens alla barn och de andra fruarna. Mannen arresterades men släpptes igen. Ingen kunde svara på varför den unga kvinnan dödats. Kanske hade hon lämnat huset utan sin makes tillstånd? Det räckte. Om kvinnan hade haft någonstans att fly till, hade mordet kanske kunnat undvikas. En ung kvinna hade då fortfarande varit i livet och hennes barn hade haft kvar sin mamma. Men kvinnan hade inte kunnat fly och nu var hon död.

Fariba och hennes man hade genom kontakter lyckats få tag i en fastighet i stadens utkant. Målet var att skapa lägenheter där de hjälpsökande kvinnorna kunde bo med sina barn, i en trygg miljö. Men huset behövde renoveras och möbleras och det var där vi kom in i bilden. Fanns det resurser? Jo, förklarade jag. Det kunde det kanske finnas, men först måste vi få se vad de ville ha hjälp med.

Efter en kortare bilresa kom vi fram till fastigheten, som visade sig vara ett stort vitt hus i två våningar. Som alla andra hus var fastigheten omgiven av en mur, men trädgården var stor och grönskande med fruktträd och blomsterrabatter. ”Här ska barnen kunna leka,” förklarade Fariba. Hon hade planerna mycket klara för sig och det var tydligt att hon såg alla de möjligheter som doldes under skräpet och ogräset.

Om trädgården var i dåligt skick, så var insidan av huset ännu värre. Båda våningsplanen bestod av långa korridorer med rum på sidorna. Det var mörkt, kallt och fuktigt. Putsen hade släppt på många ställen och färgen hängde i flagor från taken. Någon elektricitet fanns inte inkopplad och många fönsterrutor var trasiga. Men Fariba var entusiastisk. ”Varje familj får ett rum, eller två kanske kan dela. Golven behöver mattor, fönstren måste lagas, dörrarna måste vara hela och gå att stänga och varje rum behöver ett gasolkök…” Hon såg målbilden, inte nuläget. Kanske var det därför hon orkade kämpa vidare, och därför hon lyckats förverkliga så mycket som andra dömt ut som omöjligt. Var det någon som kunde skapa ett safe haven för Shebreghans kvinnor, så var det Fariba och de män och kvinnor som stod stöttade henne.

Kvinnocentret var dock ett alltför stort projekt för oss. Om jag inte missminner mig så bollades ärendet vidare till tyskarna eller amerikanerna, som hade helt andra ekonomiska möjligheter vad gällde humanitära projekt. Tyskarna hade till exempel byggt upp ett helt barnsjukhus i Shebreghan, något som man stolt signalerade genom en enorm plakett vid sjukhusets entré.

Fariba och hennes make var långt ifrån ensamma om att kämpa för afghanska kvinnors rättigheter och frihet. Bakom den strikta, islamiska och patriarkala ytan grodde missnöjet hos både män och kvinnor, främst i de större städerna. En byggingenjör jag träffade rörande ett projekt utanför Mazar-e Sharif uttryckte sin glädje över att få samarbeta med en kvinna och ganska snart började samtalet kretsa mer kring situationen i Afghanistan än det planerade byggprojektet.

Ingenjören var en afghansk man i övre medelålder, född och uppvuxen i den universitetsstad som visserligen rymde den för shiamuslimer så viktiga Blå moskén, men som ändå – i likhet med andra afghanska storstäder – alltid varit betydligt mer sekulär än landsbygden. I Mazar-e Sharif, Herat och Kabul fanns fortfarande medelålders akademiker som med saknad i rösten talade om tiden under sovjetisk ockupation, och ingenjören var inget undantag. ”Det var den bästa tiden”, sa han och suckade. ”Då var vi fria. Alla gick i skolan, män och kvinnor studerade tillsammans på universitetet och sedan kunde vi vidareutbilda oss i Sovjet. Vi hade biografer, gick på restauranger, dansade… Den som ville vara religiös fick vara religiös och den som inte ville vara det behövde inte.” Jag nickade, men kämpade samtidigt med att denne afghanske man faktiskt saknade den sovjetiska ockupationen. Sedan barnsben hade jag ju fått lära mig att den var något uteslutande negativt? Under min tid i Afghanistan fick jag många gånger höra äldre afghaner berätta att de saknade Sovjet-tiden. De saknade kanske inte ockupationen i sig, men de saknade friheten, möjligheterna och den relativa jämställdhet som det sovjetiska styret faktiskt medförde.

Men erfarenheten av den friheten blir alltmer sällsynt. En stor del av landets akademiker, det vill säga den grupp av befolkningen som levde minst traditionsbundet, lämnade Afghanistan redan under talbantiden. De läkare och lärare som idag lever i Tyskland, USA eller Sverige finns inte på plats för att kämpa för kvinnors rättigheter i det afghanska samhället. Hälften av Afghanistans befolkning är dessutom yngre än 15 år, vilket innebär att den stora majoriteten afghaner saknar erfarenhet av något annat än det extrema kvinnoförtryck som härskade under talibanernas terror och den islamiska republikens något mildare misogyni.

Men visst fanns det män som byggingenjören och Faribas man, som trotsade traditionen och de religiösa ledarna genom att uppmuntra sina fruar att arbeta utanför hemmet och sina döttrar att studera vidare på universitetet. Även om de kvinnliga studenterna gick i klungor för sig på jordbruksuniversitetets område eller på Mazar-e Sharifs gator, dolde de sig inte under någon burka. Istället bar de blivande agronomerna färgglada sjalar nonchalant draperade över håret. Varken släktingar, lärare eller allmänhet straffade dem för det.

För egen del var jag helt beroende av kvinnliga tolkar för att kunna kommunicera med afghanska kvinnor ute i byarna. Dessa kvinnliga tolkar var döttrar och fruar till män som aktivt fattat beslutet att tillåta dem att arbeta utanför hemmen. De män som från början var tveksamma, blev vanligtvis allt mer positiva ju fler lönekuvert som anlände till hushållet. Money talks, och i takt med att den ekonomiska situationen blev påtagligt förbättrad av att familjens kvinnor gavs ökad frihet, blev männen mer positiva till kvinnors utbildning och yrkesarbete.

De erfarenheter och möten jag samlade på mig under ett halvår i Afghanistan fick mig att dra slutsatsen att de afghanska kvinnornas situation är mer komplicerad än att det ”bara” handlar om män som upprätthåller en kvinnofientlig kultur. Jag menar att det i praktiken finns två Afghanistan: Å ena sidan städernas Afghanistan där flickor går i skolan, kvinnocenter öppnas och medelålders män och kvinnor drömmer sig tillbaka till en tid med danskvällar och korta kjolar. Städer där kampen för kvinnors rättigheter och möjligheter förs och där framsteg faktiskt görs, om än med myrsteg. Samtidigt existerar landsbygdens Afghanistan, där livet fortskrider på samma sätt och med samma totala könssegregation och kvinnoförakt som det gjort i årtusenden. Byar där kvinnorna lever osynliga bakom meterhöga murar och männens standardsvar lyder: ”Women are good for nothing.”

24. han 2019