Simon Stalenhag Tales from the Loop 2014

Skriven 23. mai 2020

Även om jag under lång tid intalat mig att inget längre kan få mig att förvånas vad gäller tillståndet i landet Sverige, så har jag under de senaste veckorna tvingats konstatera att läget är betydligt värre än jag kunnat föreställa mig.

I början av november skrev jag texten Det impotenta folket där jag försökte förklara hur det kan komma sig att svensken inte gör revolution. Då kunde jag inte ens i min vildaste fantasi föreställa mig att vi, ett halvår senare, skulle befinna oss i en situation där landets äldre, sjuka och sköra skulle offras under en pandemi – med regeringens goda minne och med folkets stöd. Men just där befinner vi oss idag.

Idag har Sverige passerat fyratusen döda i covid -19. Med 71 nya dödsfall det senaste dygnet har nu 4 027 personer avlidit av viruset i Sverige, i alla fall enligt den officiella statistiken. Det motsvarar drygt 130 skolklasser eller samtliga invånare i Storfors kommun.

För att komma upp i så många döda svenskar får du gångra antalet avlidna i Estonia-förlisningen med åtta, offren i tsunami-katastrofen med sju komma fem eller de avrättade vid Stockholms blodbad med 49. Bara för att få lite perspektiv.

Ändå lunkar allt på som vanligt i Sverige, vilket stärker att jag hade rätt i min novembertext – svensken gör inte revolution. Vi har vant oss vid de dagliga våldtäkterna, morden, sprängningarna och bränderna.

Nu adderar vi bara de dagliga rapporterna om covid-döda till rutinerna och fortsätter att, så snart som vi ifrågasätts eller tvivlar, repetera mantrat att Sverige vet bäst.

På något märkligt sätt lyckas svensken skapa en intern logik där världsledande humanism kan kombineras med rapporter om hur sjuka nekas vård, internationell kritik mot Sveriges agerande och statistik som visar världsledande dödssiffror, utan att dissonans uppstår.

Tvärtom ökar (!) nu stödet för regeringen i opinionsmätningarna och vi låter oss vaggas till ro av att pandemin ”i princip bara dödar gamla människor”, för att citera Agnes Wold i Skavlan.

Så sent som i torsdags underströk utrikesminister Ann Linde att andra länder inte behöver vara oroliga för utvecklingen i Sverige eftersom ”75 procent av dödsfallen har varit på äldreboenden eller i hemtjänsten” och det är bara några dagar sedan statsminister Stefan Löfven menade att Sveriges strategi varit rätt.

Ursäkta en försiktig fråga – men hur i hela glödhetaste är det ens möjligt att publikt yttra att det inte är så farligt att människor dör, eftersom det ”bara” drabbar en viss grupp? Eller att en strategi som resulterat i högst antal döda i världen är lyckad? Vilken människosyn har man då?

Jo, det kan jag berätta för dig. Med risk för att travestera, så var det faktiskt just med den människosynen det började på 30-talet. Då var det ”bara” judar, homosexuella och kommunister som rensades ut av nazisterna, så då kunde ju alla andra tryggt titta åt andra hållet medan boskapsvagnarna rullade.

Idag är det ”bara” våra mor- och farföräldrar och de redan sjuka som dör – och det tycks inte besvära majoriteten nämnvärt. För egen del har jag hört personer göra gällande att de äldre ändå har levt sina liv och att det ju finns så många som behöver både bostäder och arbetstillfällen att en befolkningsminskning bara kommer lägligt. Mer empatisk än så är inte mångas värdegrund.

Att den covid-sjuke i Sverige ofta dör utan att ens få tillgång till adekvat sjukvård har uppmärksammats av läkaren Jon Tallinger, som bland annat i denna intervju med EABT/Angry foreigner använder begreppet ”senicid” (dödande av äldre) för att beskriva det som sker i Sverige.

Tallinger verkar tyvärr ha fog för påståendet. Att Folkhälsomyndigheten (FHM) har bagatelliserat och avrått från åtgärder som är obligatoriska i andra länder har varit uppenbart länge, nu avslöjar Ledarsidorna att socialminister Lena Hallengren varit delaktig i att fördröja arbetet med att hindra smittspridning på landets äldreboenden.

Sveriges inställning till de covid-sjuka är så unik att den möjliggör studier som är omöjliga i länder med en annan människosyn. Tidningen Vårdfokus skriver exempelvis om en svensk studie som granskar sjukdomsförloppet även vid helt utebliven lindring av andnöd.

”Det här har väckt stort internationellt intresse. Det finns inget annat land i världen som följer symtomen som vi gör”, säger registerhållaren för Svenska palliativregistret.

Nej, det finns inget annat land som har denna statistik – av den enkla anledning att inget annat civiliserat land i världen skulle neka lindring till patienter med andnöd. Men i Sverige förekommer det, och vi stoltserar dessutom med våra unika studier av det. Vad säger det om vår människosyn?

Men det är egentligen inte särskilt förvånande. Det vi ser manifesteras genom covid-statistiken idag är konsekvenser av de mörkaste aspekterna hos en socialistisk människosyn som under ett sekel tillåtits marinera samhället och medborgarna:

Individen betraktas som en produktionsenhet som kan nyttjas, styras och studeras av staten, för att sedan ersättas eller avskaffas när den blir icke-produktiv och ”tärande”. Endast den med önskade egenskaper och/eller korrekta åsikter har ett skyddsvärde och individen förväntas visa lojalitet till samhället snarare än till den egna familjen.

Ur den människosynen föddes rasläran som exporterades till nazisternas Tyskland, experimenten på Vipeholmsanstaltens ”sinnesslöa” och de tvångssteriliseringar som skedde ända fram till mitten av 1970-talet. Att vi idag är beredda att offra de äldre och sjuka, visar att vi fortfarande inte frigjort oss från det arvet. Istället har vi normaliserat värderingarna till den grad att vi idag lever i något som kan liknas vid en bisarr form av nationellt stockholmssyndrom.

Det enda positiva som kan komma ut av detta är att hyckleriet och de dubbla måttstockarna avslöjas, så att vi aldrig mer behöver genomlida obligatoriska utbildningar i ”värdegrund” eller höra Sverige presenteras som en ”humanitär stormakt”. Jag har skrivit om det tidigare, bland annat här och här.

Den fina fernissan av humanitet har nämligen krackelerat och sprickorna avslöjar en underliggande samhällsmoral angripen av människofientligt svartmögel. Det historiska arvet gör sig påmint genom agerandet hos dagens socialdemokrati – och befolkningen är så passiv och manipulerad att den inte ens protesterar, ens när våra egna familjemedlemmar dör.

Vid den punkten ser jag få ljusglimtar. Då har jag inget annat val än att konstatera att Sverige är moraliskt bankrutt.

23. mai 2020