Det började med påskupproret i Sverige. Det gav chockvågor långt utanför Sveriges gränser. Rasmus Paludan var delvis inblandad. Men upproret var mer omfattande. Den riktade sig särskilt till svenska staten, representerad av polisen. Men justitieminister Morgan Johansson var inte säker på om han skulle försvara polisen.

Vi är i Huntingtons krig. Det svenska samhället är splittrat, liksom det norska och danska. Efter den 22 juli pratades det om gemenskap. Tio år senare pratades det också om gemenskap, men det går inte. Det finns inte längre någon gemenskap: bland de infödda finns broder mot bror, och de integrerade muslimerna är bara integrerade med eliten. Från den stora ummah utgår fientlighet och separation.

Skottlossningen i Oslo kvällen innan den stora prideparaden skakade den urbana eliten. Flera civila var inblandade i gripandet av Zaniar Matapour. Tidningen VG visste därför direkt att det var en gärningsman från Mellanöstern. Men den fick döljas så länge som möjligt, förmodligen för att andra förklaringar än terror skulle kunna komma fram.

Receptet för journalistik under terror är största möjliga öppenhet. Publiken luktar när saker är gömda.

Matapour observerades i en bil tillsammans med terrordömde Arfan Bhatti i samband med att en koran brann i stadens östra utkant. Skottlossningen i Oslo kan ha varit en hämnd för antingen koranbränning eller Pride, kanske båda. Men att det handlar om hämnd baserad på sharia från en man som varit IS-anhängare är uppenbart. Varje gång åklagaren nämner galenskapen försvagar de förtroendet för rättssystemet.

Det finns ingen kalkyl som gör att man kan fuska i skildringen av terror, vare sig det är islamistiskt eller högerextremt. Det finns lika mycket psykiatri bland ensamstående vita män som bland muslimer. Men den förra är per definition utesluten från förståelse. Det visar återigen hur mångkulturen splittrar och polariserar människor.

Två zoner kolliderar.

Lars Thorsen försöktes dödas av två muslimska kvinnor på Mortensrud utanför Oslo i lördags. Varje gång Thorsen går ut och bränner koraner riskerar han sitt liv. Rasmus Paludan gör detsamma.

Vi kan säga att det finns två fronter: Thorsen och Paludan mot arga muslimer. Dom sistnämnda har en betydande sympatikår.

Där Thorsen och Paludan är omgivna av en handfull finns det potentiellt tusentals bakom de islamiska hämnare.

Thorsen och Paludan vill visa att yttrandefrihet och islam inte går att förena. Men inga folkmassor går ut på gatorna för att skydda dem. De får viss sympati i kommentarsfälten, men faktum är att de flesta inte vågar, även om de kan ha sympati i sina tysta sinnen. Vi är på defensiven, islam är på offensiven. Med våld. Om muslimska företrädare verkligen förstod i vilken utsträckning detta hotade deras egen ställning, skulle de göra något. Men reaktionerna är svaga och tama och norrmän säger att muslimer egentligen inte bryr sig.

Det mest nedslående är all terror som pågår runt om i Europa och myndigheternas svaga reaktion. Politiker har faktiskt avgått/kapitulerat. Därav polisens famlande; de vet inte vilka signaler de ska följa. Polischef Benedicte Bjørnland bad om ursäkt för motstridiga uppgifter från polisen och PST. Men det är ett uttryck för nya insikter som uppstår när ny information kolliderar med den gamla.

Lars Vilks dog för ett år sedan, och frågetecknen är många. En Nav-anställd dödades med kniv på jobbet i Bergen, en annan skadades allvarligt. Det är politiska mord i den meningen att sammanhanget är politiskt. Myndigheterna tar hit tusentals människor som saknar förutsättningar att fungera i ett modernt samhälle. Den libyen som anklagades i fallet hade visat tecken på isolering och ilska där han bodde. Men vem bryr sig? Vem vågar bry sig?

Incel-terroristerna får minst sympati. De är de lägsta av de låga. Möjligen finns det en som har blivit galen på Field’s i Köpenhamn. Vi vill förstå terrorister från en främmande kultur. Våra hjärtan är så stora att vi hämtar IS-terrorister hem från Syrien. Men vi vill inte förstå incel-terroristerna. Det finns ett dödsönskemål begravd någonstans.