Socialdemokraten Lars Aslan Rasmussen är en av ytterst få politiker som bryr sig om att ta itu med de problem som islam ger upphov till. När vi snart ska till val ska vi inte räkna med att någon annan än Nya Medborgerliga och Dansk Folkeparti ska ha islamisering på agendan. De andra kommer att prata om högre eller lägre skatter, större eller mindre offentlig sektor och självklart tidens favoritämne – klimatet. Därför är det befriande att Lars Aslan Rasmussen har skrivit följande kommentar som svar på mordförsöket på Salman Rushdie:

”Några dagar har nu gått sedan den fega attacken mot Rushdie.
Hatet mot honom beror bl.a att han har sagt att Koranen skrevs av män
Jag tror att många skulle hålla med om det, ändå levde han i konstant rädsla för att bli dödad när som helst.
Under alla dessa år har jag inte sett några imamer, islamiska trossamfund eller föreningar säga att han självklart inte ska dödas för att ha sagt vad han tycker.
Även om jag säkert visste att det inte skulle hända, hade jag så innerligt hoppats att det skulle hända nu efter att han blivit attackerad.
Men nej, imamerna spelar tyst, och det är det verkliga problemet.
För Rushdie är varken den första eller den siste som islamisterna vill döda.
Därför är det dags för en självrannsakan inom den islamiska miljön
Man måste helt enkelt, inom islam, kunna acceptera kritik och möta ord med ord – och aldrig med våld!!” (slut på citat)

Sådant är inte acceptabelt, och Lars Aslan Rasmussen har mötts av en flod av de vanliga invändningarna som vi har hört de senaste 50 åren: Mannen är ”populist” och därför galen; Muslimer är mycket oense sinsemellan och kan därför inte skäras över hela linjen; det finns inget orsakssamband mellan vad som står i islams heliga böcker och vad muslimer gör; och slutligen klassikern: All religion är dålig, så varför göra något speciellt av islam?

Debatten viker inte av. Islams danska försvarare – som tyvärr omfattar nästan alla journalister, akademiker och präster – styrs inte av händelser eller argument. Det är därför dags att utgå från en helt annan plats: inte i vad du tror att islam handlar om, eller vad du tror att muslimer tycker, utan i historien om islams effekter. Så: vad brukar hända med samhällen där islam vinner mark? Här behöver vi inte debattera, utan kan hålla oss till historiska fakta, och det korta svaret är att sådana samhällen slutar i barbari.

Vi känner till invändningarna: Det gick jättebra när muslimerna satt vid makten i Andalusien – ända tills det inte längre gick så bra. Och hur är det med det muslimska bidraget till vetenskapen på 1200-talet? Ja, och hur kom det sig att hela denna förmodade högkultur gick under långt innan någon västerlänning satt sin fot på muhammedansk mark?

Vad tror den danska opinionseliten kommer att hända med Danmark när ummah som bor här blir fler och starkare år för år? De behöver inte tro eftersom de kan veta.