Den 5 februari klockan 10:40 för exakt tio år sedan borde jag ha varit död, eftersom en utsända från Islamiska staten försökte skjuta mig i pannan. Men eftersom jag till mångas förtret fortfarande är bland de levande tillåter jag mig att markera dagen med en whisky av god kvalitet.

En dag som denna kan man inte låta bli att undra om besväret har varit värt det och vilket bekvämt liv jag hade kunnat få om jag hade gjort som förväntat av en universitetsutbildad historiker. Nämligen att hitta på förklaringar om att islam var fredens religion, att muslimsk massinvandring var en berikning och att alla som trodde något annat var en möglig källarmänniska.

Och jag måste erkänna att det har gått bra för den överväldigande majoriteten av akademiker, journalister, präster och politiker som propagerat för dessa åsikter. I den mån de inte ligger under mulch framstår de ändå som högsinnade och välsituerade medborgare med en oförminskad vilja att predika moral för de enfaldiga. De onda som fick det rätt är också avskum i dag, medan de goa som gjorde fel fortsätter att sola sig i berömmelsens ljus. Strunt i att de har blivit konstigt tysta när det kommer till saligprisningarna av profeten, men så har de andra predikningar att predika – om klimatet, den vita överhögheten, kvinnornas usla villkor, de 117 könen och den grymma högern.

Inte nog med att tomma tunnor mullrar mest. De flyter också alltid ovanpå.

Vem vet? Eftersom jag skriver hyfsat bra kanske jag hade kunnat bli något på Politiken om jag hade förstått hur jag skulle ordna mina åsikter efter tidens krav.

Det har jag inte kunnat göra, och jag anser att det är en större seger än segern över den olyckliga mördaren.

Skål!