Skattebetalare i Norge, Sverige och övriga Norden har under decennier fått lära sig att de måste stå tillbaka för att hjälpa ”utsatta grupper”. Dessa utsatta grupper är alltid de samma: personer med invandrarbakgrund. Trots att dessa personer inte sällan har färdats genom hela kontinenter på sin väg mot slutdestinationen i norr, betraktas de som svaga och i ständigt behov av hjälp, i stället för som de driftiga och starka individer de är. Men det räcker inte. Invandraren betraktas dessutom som oförmögen att ta ansvar för sina egna handlingar. Alla handlingar, från snatterier och religiös extremism till hedersförtryck och mord, betraktas som beklagliga men naturliga konsekvenser av det som vanligtvis beskrivs som ”socioekonomisk utsatthet” i det nya hemlandet.

Myndigheterna arbetar efter principen att invandraren alltid behöver hjälp. Den etniske norsk eller svensk som hamnar i behov av stöd betraktas samtidigt som skyldig för sin egen olycka. För att citera en svensk socialsekreterare som svarade en hjälpsökande, etniskt svensk, ensamstående mamma: ”Som svensk har du haft alla möjligheter att lyckas, om du ändå behöver hjälp får du skylla dig själv”.

Med tiden har en rollbesättning cementerats: invandraren är alltid den svage, det ständiga offret för de inföddas alltid närvarande rasism och förtryck. Som bot måste de som har bott i landet i generationer förse de som just har kommit hit med allt de senare behöver – och denna ordning får inte ifrågasättas. Minsta kritisk mot rådande ordning tolkas som ett bevis på rasism, hat och ondska.

Men den rådande lågkonjunkturen ändrar allt och nu måste vi börja ställa oss frågan: Vem är – egentligen – den utsatte i ett samhälle som präglas av inflation, höga räntor och orimliga matpriser?

Den som har kommit som invandrare till Sverige under de senaste decennierna har fått hjälp av samhället med bostad, inredning (ned till minsta kastrull och kudde), kläder, språkundervisning, utbildning, körkort, tandvård och fritidsutrustning – allt gratis eller finansierat av ”lån” som inte behöver betalas tillbaka. Notan står skattebetalarna för. Arbeta behöver man inte göra, istället går det utmärkt att försörja sig genom olika former av bidrag, även denna kostnad belastar skattebetalarna, hur absurda förutsättningarna än är: svenskar minns exempelvis den syriske mannen som år 2017 uppmärksammades eftersom han, hans tre fruar och 16 barn hade fått tre bostadsrättslägenheter inköpta för 14 miljoner kronor av Nacka kommun.

Den syriske 16-barnspappan är inget unikum. För bara några dagar sedan skrev Göteborgs-Posten (GP) att en somalisk niobarnsfamilj som ”riskerar hemlöshet” eftersom de under många år har bott i en tillfällig bostad bekostad av kommunen.  GP glömde dock att berätta att familjen, som väntar sitt tionde barn i sommar, försörjer sig på barnbidragen. Det fick journalisten Joakim Lamotte i stället berätta om.

Ang debatten om den somaliska familjen i Lerum med nio barn och ett till på väg. I helgen gjorde GP ett reportage om att de tvingas flytta. Jag upplevde att läsarna inte fick alla svar. Därför åkte jag och träffade familjen. Hela inslaget finns tillgängligt för prenumeranter. pic.twitter.com/twUebZFJh4

— Joakim Lamotte (@HotLamotte) March 27, 2023

Konkret betyder det att dessa och tusentals andra, invandrade familjer får hela sitt uppehälle bekostat av svenska skattebetalare. Trots detta kallas de ”utsatta” och när deras barn värvas av de kriminella gängen är också det svenskarnas fel. Enligt en text som publicerades i Expressen denna vecka, har de invandrade föräldrarna i förorten helt enkelt för stora krav på sig.

Så vad händer nu, när räntorna höjs, mat och bensin blir allt dyrare och inflationen rusar? Drabbas ”de utsatta” och bidragsberoende invandrarna i förorten? Nej. De har inga bostadslån, inga studielån och inga lån för sina körkort, soffor eller sängar. Höjs boendekostnaden? Blir maten dyrare? Blir resorna till hemlandet dyrare? Socialtjänsten (= skattebetalarna) betalar.

Svenska skattebetalare däremot, får inget stöd (förutom en symbolisk återbetalning av elskatten). Familjer som inte har fått någon bostad gratis hotas nu av vräkning när räntekostnaderna skenar. Samtidigt ska studielånen, billånen, maten och resorna till arbetet betalas – av redan skattade pengar, pengar som bekostar boende och uppehälle för de bidragsberoende i förorterna. Media rapporterar om arbetare som inte har råd att köpa mat till sina barn – samtidigt som media jublar över ramadan och publicerar recept på lämpliga festmåltider att serveras under ”den heliga fastemånaden”.

När de stackars utsatta individerna i förorten inte ser någon annan utväg än att bli kriminella, är det de etniskt svenska som får sina hem sprängda, sina döttrar våldtagna och sina söner förnedringsrånade. Samtidigt kommer nya rapporter som styrker påståendet att etniska svenskar snart är minoritet i sitt eget land.

Så vem är – egentligen – utsatt idag?

Idag är rollerna omvända. De bidragsberoende invandrarna i förorten behöver inte oroa sig för ekonomin och framtiden, samtidigt som den svenska medelklassen inte längre har råd att äta sig mätt. Lågkonjunkturen har förvandlat skattebetalarna till den nya utsatta gruppen – och när den insikten når vår nations medborgare väntar en intressant framtid.