När man trodde att Danmarks utrikesminister Lars Løkke Rasmussen inte kunde sjunka djupare än vad han redan gjort i den pågående korankrisen, är det just det han gör:

På söndagskvällen ringde han till generalsekreteraren för Organisationen för Islamiskt Samarbete (OIC), Hissein Brahim Taha, för att berätta att Danmark eftersträvar vänskap med muslimska länder.

NTB hänvisar till DR, som citerar OIC-generalsekreterarens version av samtalet med Løkke:

I samtalet mellan Løkke och Taha upprepade OIC-ordföranden budskapet om att Danmark måste förhindra nya koranbränningar.

• Ministern uttalade att hans lands regering fördömde förolämpningen av den heliga Koranen och att regeringen undersöker detta ärende med stort intresse. Han betonar att hans land ivrigt vill upprätthålla vänskapsrelationer och samarbete med medlemsländerna i Organisationen för Islamiskt Samarbete, skriver OIC enligt DR.

Løkke lovade på söndagskvällen att den danska regeringen ska undersöka åtgärder för att hindra koranbränningar. Klockan 10 på måndagen ska utrikesutskottet i Folketinget ha ett möte med utrikesministern om situationen.

En av de mest framträdande ministrarna i Danmarks regering ber alltså en representant för 57 muslimska länder om vänskap, samtidigt som han fördömer ett skarpt yttrande som uttryckts i hans eget land, där det sägs finnas yttrandefrihet.

Det är inte så ovanligt att höra statsledare tala om vänner och allierade, och det innebär vanligtvis att det finns en åtskillnad mellan de två. Man har traditionellt sett Norge och Sverige som vänner, även om de två länderna inte tillhört samma försvarsallians. På samma sätt är det ingen tvekan om att amerikanska presidenter till exempel har tänkt på Storbritannien som vänner när de har använt uttrycket ”friends and allies”.

Sedan när började nordiska ministrar betrakta muslimska länder som vänner? Och vilka villkor tror Lars Løkke att OIC kommer att ställa för att acceptera det vänskap han blottställer sig för att uppnå?

Signalen den danska utrikesministern skickar är inte bara extremt dumt, inte minst för att det vittnar om en svaghet som ledare i den muslimska världen och de skrikande massorna som de kan mobilisera för sina interna påverkansoperationer har kunnat känna lukten av ända från Bagdad och Teheran.

Det är också ett svek mot sitt eget lands medborgare och frihetstraditioner. Han fördömer egna medborgare som utövar yttrandefriheten, visserligen på ett skarpt sätt – men det är just de skarpa yttringarna som behöver skyddas, något som alla förstår som inte är politiskt idiot. Istället påbörjar han en utredning om hur lagen kan ändras för att inskränka detta utrymme för yttrandefrihet.

Hållningen den danska utrikesministern visar, om man kan kalla att lägga sig platt på golvet för en hållning, är också ett svek mot det principiella försvaret av yttrandefriheten som Danmarks tidigare statsminister Anders Fogh Rasmussen visade under karikaturkrisen 2006.

Då tog han personligen avstånd från karikatyrerna – vilket kanske inte var så bra, men ändå inte var någon betingelseslös kapitulation – men framför allt fastslog han bestämt att teckningarna inte stred mot dansk lag, att han inte skulle lägga sig i vad medierna tryckte och att det varken var aktuellt med någon ursäkt eller möte med representanter för islam.

Lars Løkke Rasmussen har helt enkelt gått över till den andra sidan och deltar i jihad mot Danmark. Han borde helst bosätta sig i ett av de 57 OIC-länderna som han är så angelägen om att skapa vänskap med, gärna tillsammans med så mycket av islams femtekolonn i Danmark som möjligt. Om han behöver hjälp med att packa sin resväska eller saknar transport till Kastrup, kan han bara ringa.