Sverige är verkligen oroligt för svenskarnas säkerhet. Oppositionen kräver att bli informerad om ’läget’ och utrikesutskottet i Riksdagen är det mest lämpliga forumet. Även Säpo kan delta. Men vad kan regeringen göra? Vad kan oppositionen bidra med?

Faktum är att det officiella Sverige befinner sig i ett dilemma som det självt har skapat. Det har byggts upp under många år. Det officiella Sverige tror allvarligt på en fredlig samexistens mellan islam och mångkultur, inklusive pride. Koranbrännarna är bara katalysatorer för motsättningen som redan existerar.

Nu kommer den islamska världen och säger till Sverige: Detta är också vårt hus! De menar det bokstavligt. -Ni har släppt in oss och där muslimer sätter foten blir marken islamisk. Så fungerar islam. Men det är först nu som Sverige inser det.

Man har bjudit in generalsekreteraren för OIC, Hissein Brahim Taha. Han kommer för att kräva resultat. OIC fick nyligen FNs Människorättsråd att rösta för lagar som öppnar för blasfemi. OIC döljer inte sin målsättning: Ett förbud mot kränkningar av Koranen. De menar allvar.

Det är lite över ett år sedan påskupproret då Rasmus Paludan satte Sverige på ända. Han var sist på besök och brände en Koran den 21 januari. Sedan dess har han inte kunnat besöka Sverige.

Men andra har tagit över.

Det officiella Sverige vill inte erkänna att fienden finns i landet, att de har bjudit in en stor grupp människor som visar sig vara en trojansk häst. Det svenska sinnet tål inte motsättningen, tål inte bördan av att se denna konflikt rakt i vitögat.

Det står inte särskilt mycket bättre till i Norge. Här kolliderar stolthet och islam och får politikers psyke att kollapsa. För första gången inser de att den 25 juni inte var ett engångsfenomen. Motståndet växer. Vad ska de göra? Omfamna stoltheten ännu starkare?

Både Sverige och Norge ser ner i avgrunden.”