“Who’s the more foolish? The fool or the fool who follows him?” Den retoriska frågan ställs av Obi-Wan Kenobi till Han Solo i den första Star Wars-filmen ”A New Hope” från 1977, och det är en fråga som känns sorgligt aktuell i en nordisk kontext.

Att nationen Sverige är bortom räddning blir tydligare för varje dag som går. Endast de mest indoktrinerade talar idag om ”mångkulturens vinster”. Nationen som för bara några år sedan presenterade sig som ”en humanitär stormakt” med ”en feministisk” regering skördar nu frukterna av de öppna hjärtanas politik i form av bland annat rekordlågt BNP och rekordhögt terrorhot.

Omvärlden skrattar sig självfallet harmynt åt de naiva svenskarnas yrvakna förvåning – och allra högst skrattar norrmännen.

Närhelst Document-redaktionen skriver om utvecklingen i grannlandet i öster uppstår samma reaktioner i kommentarsfälten: Svenskarna har sig själva att skylla, de har själva röstat fram utvecklingen och därför ska de inte gnälla. Och varför inte stänga gränsen mot Sverige så att svenskarna inte kan fly till trygga Norge?

Å ena sidan har kommentarerna rätt: Sverige och svenskarna har sig själva att skylla – även om det också bör betonas att inget parti någonsin har gått till val på löftena att öppna gränserna för terrorister, öka kriminaliteten, rasera välfärden och göra etniska svenskar till minoritet i sitt eget land. Under ett halvt århundrade har snälla, välvilliga och – ja, naiva – svenska väljare i stället fått höra att de bor i världens bästa land och att det därför är deras skyldighet att ta emot världens alla vilsna och lidande.

Allt har ägt rum under stridsropet: ”Vi har råd! Sverige är ett rikt land!”. Att priset skulle betalas i valutorna mord, våldtäkter och bombdåd glömde dock politikerna att nämna.

Något alternativ har heller inte funnits. Fram till 2010 fanns inte ett enda invandringskritiskt parti i Sveriges riksdag och än i denna dag riskerar den som kritiserar landets (fortfarande) liberala invandringspolitik att förvandlas till en utstött paria av den politiska vänstern och dess lydiga aktivister inom media. Metoden har varit effektiv: den som riskerar både sin försörjning, sitt anseende och sin framtid om den öppnar munnen, väljer påfallande ofta att vara tyst.

Så har åren gått. Utvecklingen som först skred fram så försiktigt, förvandlades plötsligt till en skenande naturkraft och svensken har plötsligt vaknat i ett land som inte längre är Sverige. De med ekonomiska muskler har redan skaffat sig boenden i Marbella, Dubai eller St Tropez, medan de vanliga skattebetalarna får klara sig så gott man kan.

Är det svenskens fel? Har svensken inte förstått hur det skulle sluta? Att den svenska naiviteten skulle utnyttjas av all världens olycksbarn och lycksökare – som på några få decennier skulle lyckas förvandla världens tryggaste land till ett nytt Mellanöstern? I så fall är svensken en dåre – men inte den störste dåren.

För hur ser utvecklingen ut just nu i Norge? Har lillebror tagit lärdom av storebrors förfall? Nej. Norge går i Sveriges fotspår – trots att man vet vad som då väntar. Trots att norrmännen kan följa nyhetsrapporteringen från Sverige och se hur den förda politiken leder till skjutningar, sprängningar, islamisering och samhällets sönderfall. Trots att de har facit, vandrar Norge samma väg som Sverige. Sakta men säkert. Utan att det blir revolution, generalstrejk eller massiva demonstrationer på Karl Johan.

Så om Sverige är en dåre – vad är då Norge, om inte en ännu större dåre?

Den här texten inleddes med ett citat. Låt mig avsluta på samma sätt: ”Det enda människan kan lära av historien, är att människan inte lär av historien”, sa den svenska historieprofessorn Peter Englund i en dokumentär vars namn och ämne jag för länge sedan glömt. Citatet har dock stannat kvar, eftersom det är så träffande i all sin tragiska sanning. Det allra mest tragiska är att det går att aktualisera det: ”Det enda norrmännen kan lära av svenskarna, är att norrmännen inte lärde av svenskarna.”