I tidsrummet 29.7. – 4.8. har Sverige upplevt 8 mord – alltså ett om dagen, vilket motsvarar över 300 mord om året. Danmark har cirka 45 mord om året.

Under samma period har Sverige haft 10 mordförsök, 3 skjutna, 4 knivskurna, 9 skjutningar, 5 bombexplosioner och 6 mordbränder.

Den svenska sjukan kan härledas till år 1975, då en enig Riksdag beslutade att politiken därefter skulle ”präglas av en strävan att skapa likhet mellan invandrare och svenskar.” Målet för svensk politik skulle inte längre vara att assimilera invandrare, utan att låta dem leva i enlighet med sin medförda kultur. Sverige blev därmed officiellt mångkulturellt. Och den svenska eliten var mycket stolt över detta – så stolt att politiker, medier och kulturpersonligheter regelbundet pekade finger åt Danmark för att vi inte var tillräckligt snabba med att öka invandringen och anpassa oss till det främmande.

Det har med andra ord varit en medveten svensk politik att inte längre vara svenskt, utan ett blomstrande landskap av mångfaldiga nationer, kulturer och språk.

Och det är vad man har fått – förutom att blommorna för länge sedan har vissnat.

Den officiella mångkulturella politiken ledde nämligen till att brottsligheten började explodera efter 1975, eftersom vissa av de importerade kulturerna inte var så fredliga som man trodde i Stockholm, men det fanns inget att göra åt det, eftersom alla kulturer ansågs vara lika bra – förutom den svenska.

Från officiellt håll bemöttes den växande missnöjet med påståenden om att det berodde på rasism, och under många årtionden fick ”rasisterna” inte en chans att få gehör. Den överklass som påtvingade den undergivna svenska befolkningen den underbara mångfalden har förmodligen inte ångrat sig, även om de har blivit mer tystlåtna – i takt med att resultaten börjar komma in.

Vad ska de säga? Att Sverige är förlorat, men att det inte är deras fel, eftersom de bara ville det bästa?”