Eller ska vi kalla det tragisk ironi eller karma? Välj själv.

Det fanns en gång ett land som hette Sverige. Det var en förebild för stora delar av världen och en humanitär stormakt. När Sverige talade lyssnade alla med respekt och beundran.

Tyvärr kunde landets härskare inte stå ut med befolkningen och beslutade därför att ersätta den. Det skedde formellt 1975, då en enig rigsdag beslutade att Sverige från och med då skulle vara mångkulturellt – det vill säga ett område där flera kulturer kunde slå rot som jämlikar. Följaktligen importerade de styrande miljontals utlänningar och sa till svenskarna att invandrarna hade lika stor rätt till landet som Sveriges ursprungliga befolkning. Och tyvärr, det betydde något annat.

Sveriges makthavare förklarade att deras befolkningsutbyte motiverades av välgörenhet mot bruna och svarta människor. I verkligheten räknade man med att utlänningarna skulle göra det lättare för den permanenta byråkratin och storkapitalet att behålla makten. En delad befolkning är lättare att styra än en homogen.

Planen har lyckats på alla sätt. Mångkulturen blomstrar och Sverige kan nu dra nytta av dagliga, mångkulturella manifestationer som skjutningar, massvåldtäkter och bombdåd.
Till den härskande klassens förtret har framgången inte kommit utan kostnad.

Sveriges riksbankschef Erik Thedéen befarar att det mångkulturella våldet leder till att förtroendet för svenskt näringsliv tappas. Skjutningar, bomber och granatattacker dämpar investeringslusten och nu varnar centralbankschefen för att gängkrigen innebär en ekonomisk risk.

Till Financial Times säger Erik Théeden att en av Sveriges styrkor har varit svenskarnas förtroende för varandra och till myndigheterna och detta förtroende riskerar nu att utmanas, om inte landet får grepp om gängkriminalitet.

Det kommer naturligtvis inte Sverige att få, om inte regeringen tar till samma metoder som Israel använder mot de muhammedanska gängen i Gaza, och det finns inga utsikter att det kommer att hända.