Farväl till dansk flygplatsliberalism – hej till Document! Det slår mig när vi går in i katedralen i Aachen, Tyskland och instinktivt tittar upp, först i förundran, sedan i ren beundran, att här, just här, kikar vi in ​​i evigheten. Vilket tak! Valven i den imponerande åttakantiga kupolbyggnaden är dekorerade med överdådiga, färgglada mosaiker och bibliska motiv, och den uppåtriktade belysningen väcker uppmärksamhet.

Jag har tagit med mig familjen på jullovet, där min son ska köra cykeltävlingar i Belgien och Luxemburg, och vi stannar till i den gamla kejsarstaden för att få en glimt av förr i tiden. Andra turister har samma sug och vi går in i kyrkorummet tillsammans med en större grupp turister. Ändå är det helt tyst. Den normalt bullriga, horisontella människan är tyst. Makten i kyrkan är vertikal.

Katedralen har varit stadens landmärke i 1 200 år, sedan Karl den Store reste den som ett bevis på sin kejserliga skicklighet, och har byggts ut i flera etapper, så att den idag framstår som en unik blandning av tidig medeltida och modern gotik. Dess skattkammare innehåller sällsynta och värdefulla föremål, men värdet kan inte mätas i pengar.

Kyrkan är en plats där folk håller käften, och jag känner direkt att jag har längtat efter denna ljumma tystnad. Ett inre lugn sprider sig ända ut i fingertopparna, och vi sätter oss på en stolsrad och låter lugnet, om inte tron, komma till oss. Efteråt går vi ut för att hitta ett konditori med kakor som matchar Karl den Store.

De senaste åren i mediebruken i Köpenhamn och Aarhus har gjort mig mjuk. Därför var det välkommet att Document kontaktade mig efter att jag förra året fått sparken från Jyllands-Posten med en vänlig uppmaning: Byt ut den etablerade pressen mot en fri media och skriv åt oss!

Det gör jag nu. Att skriva för en norsk – och nordisk allmänhet – med antagandet att de nordiska brödraländerna fortfarande har mycket gemensamt, inte bara historien, utan även framtiden, inklusive ett stort antal problem som är både uppenbara och svåra att åtgärda, och som jag måste återkomma till under de kommande månaderna.

Men först skulle jag vilja säga lite mer om mitt byte från dansk till norsk media. Det var inget jag såg komma, jag är faktiskt lite förvånad själv. Men övergången från dansk till norsk press sammanfaller med min tilltagande trötthet mot etablerade medier i Danmark, där en barnslig optimism präglar bevakningen av nästan allt – och får till och med Kristeligt Dagblad, som annars förmodligen känner till både syndafallet och mänsklig skröplighet – att sätta på förstasidan förklara: ”Det finns mycket att oroa sig för. Men det kommer nog bli bättre’.

Hur vet tidningen det? Från liberalismen? Eller från Gud? Vem predikar tidningen för? Det är inte känt. Kristendomen har blivit progressiv som allt annat.

När drottning Margrethe II meddelade sin förestående abdikation i sitt nyårstal satt Jyllands-Postens chefredaktör Marchen Neel Gjertsen, enligt henne själv, och grät för att… något om samhället:

”Samhället är inte du. Det är världen omkring dig. Det är de andra. De du känner och de du inte känner. De med en religion och de med en annan (…) För om Daisy (drottningen, red.) bara satt hemma med näsan i likgiltiga nyheter, med bara intresse för sig själv, med väldigt lite optimism inför framtiden. Då hade hon inte använt sina sista ord som drottning så klokt.’

Hennes ordflöde är talande tomt. Chefredaktören, som i sin rena ungdom tillhörde extremvänstern, stod för Enhedslisten och hatade monarkin, hyllar nu äganderätten, näringslivet och drottningen. Men det viktigaste är hon själv och känslorna hon låter sig styras av. Som så många andra i medieklassen har socialismen ersatts av narcissism. Och som ni vet förenar den mänskligheten mer än något annat: Se på mig, se på mig!

Flygplatsliberalism kan vi också kalla det. Något med allas lika rättigheter, handel och snabbt vidare. Man kan knappast bygga en bestående civilisation på detta ytliga recept, och jag tror att Karl den Store skulle ha hållit med mig.

Liksom andra kristna makthavare förstod han att muntlighet, familjer och klaner inte är kulturens grund, varför han upphöjde latinet till en skriftlig norm inom kyrka och förvaltning, så att fler skulle få tillgång till samma källor, precis som han grundade ett skolsystem som stimulerade läsning och konsten att skriva, grammatik, syntax, hantering av dokument, brev och böcker.

På så sätt blev bildandet en angelägenhet för kyrkan innan den blev en angelägenhet för staten. Idag har vi hamnat i en historiskt ny situation, där politiker och teknik har gjort utbildning till en angelägenhet för den enskilde, varför det även vittrar med expressfart mot en nollpunkt i Danmark och i många andra länder.

Därför är det dags för lite mer utbildning, information och debatt, inklusive att andas frisk luft i samtalet mellan norrmän och danskar – och mellan skandinaver i stort. Vi har en lång historia tillsammans, men vet förvånansvärt lite om varandras historia och nationella särdrag. Sverige, Norge och Danmark är tre bröder som blivit främlingar för varandra.

Det senare beror till stor del på press utifrån. Under de senaste decennierna har amerikaniseringen helt tagit över och kontrollerar kulturell bevakning, utbildning, populärkultur och mainstream media. Vi har alla blivit amerikaner, och den här gången är det ingen befrielse. Unga människor känner till den ena eller andra amerikanska skådespelaren, popsångaren eller influencern, men nästan ingenting om sina närmaste grannländer. Globaliseringen, som många av oss hade så höga förväntningar på för en generation sedan, har enkelriktat och paradoxalt nog skapat mindre mångfald, inte mer.

Om vi ​​på denna lilla plats i världshistorien kan skapa ett lite mer intellektuellt, kulturellt och politiskt utbyte mellan de nordiska länderna, då kommer mitt uppdrag att uppfyllas. Jag är så naiv att tro att det finns läsare, lyssnare och tittare för det eftersom vi, på gott och ont, har en gemensam framtid.

Med dessa inledande ord vill jag tacka för att du ställer upp här. Jag hoppas att det kommer att vara till ömsesidig glädje och nytta.