För en tid sedan fick jag ett brev från försäkringsbolaget. De berättade lite om sig själva och skrev att försäkringar i grunden handlar om två saker: Om förtroende mellan företag och kund, och att kunden talar sanning. De litar på mig, och jag kommer att lita på att de hjälper mig den dagen jag behöver det.

I en kristen tradition har vi lärt oss att tro på en Gud som har gett oss mer tillit än vi kanske förtjänar. Han har gjort oss till sina medhjälpare och bett oss gå ut och arbeta som sågare för alla som inte tror. Dessutom har han sagt att vi ska vara jordens ljus och salt.

Och naturligtvis: I allt detta måste vi tala sanning.

Vi har länge tagit för givet att de normer som denna tro har lagt grunden på är givna till oss för alltid.

Men något händer. Vi hör hela tiden att demokratin och rättsstatsprincipen är hotad, men vi diskuterar sällan varför. Eftersom det slår mig att dagens elit ogillar sanningen har det blivit ett problem de helst vill undvika, samtidigt som de kräver att vi som människor ska visa dem oändligt förtroende. Ja, den demokratin handlar om att inte misstro dem.

För några veckor sedan kommenterade jag professor Jørn Øyrehagen Sundes bok om Landsloven som kung Magnus Lagabøter hade utarbetat. Och det slår mig hur rättsstatsprincipen och individuella rättigheter säkrades utan att demokratiska institutioner hade grundats. Det var tron ​​på Gud och sanningen som lade grunden till lagen och ett samhälle där aktörerna kunde lita på varandra.

Idag har både Gud och sanningen blivit en icke-fråga, vilket kan få konsekvenser för de rättigheter som demokratin skulle säkra.

En av dem som har reagerat på frånvaron av sanning är Minervas ansvarige redaktör, Nils August Andresen. Förra veckan skrev han att osanningar om elpriset från energiminister Terje Aasland och förnybarbranschen skapar en förtroendekris. Andresen skriver att Aasland säger saker om utlandskablarna som helt enkelt inte stämmer. Det är både onödigt och destruktivt, hävdar han.

Klassekampens Bjørgulv Braanen uttrycker det rakt på sak: I ett sådant klimat ”bristas förutsättningarna för ett seriöst demokratiskt ordväxling. Om det inte går att tala sanning om hur elsystemet fungerar kommer den politiska förtroendekrisen i det norska samhället bara att öka och öka”.

Och vi behöver inte sluta med debatten om elpriser. Politikers oförmåga att säga sanning omfattar allt fler samhällsområden och då tänker jag inte på att ljuga för egen vinnings skull eller olika prioriteringar. Det vi pratar om är att ljuga om fakta, att politiker inte talar sanning i förhållande till viktiga politiska frågor.

NRK avslöjade nyligen våld kopplat till hederskränkningar, vilket ledde till att flera politiker reagerade. Vi hörde att Norge som samhälle måste göra mer för att bryta den brutala kontrollregim som många, särskilt kvinnor och barn med minoritetsbakgrund, lever under idag.

Men ingen vågar säga något om islam. Hyllningen av ett Oslo som kommer att dekorera det offentliga rummet för att fira Ramadan, är unisont. Hyckleriet bokstavligen skriker åt oss.

Det är svårt att säga när det blev vanligt att norska ledare ljuger, men mycket hände när idéerna blev viktigare än de verkligheter människor upplever, vilket också är kopplat till avkristnandet av samhället. För kung Magnus Lagabøter var det en realitet att han och andra domare en dag skulle svara till Gud, vilket motiverade dem att både tala sanning och göra det bästa för folket. I vår tid har det blivit rationellt att ljuga så länge det gynnar en själv.

Vi har därmed nått en punkt där våra demokratiska institutioner inte längre är en garanti för de värderingar som de etablerades för att skydda.

Frågan är hur länge folket kommer att acceptera lögnen. Våra politiker kan inte förvänta sig att folket ska lita på dem så länge de inte talar sanning. På samma sätt som mitt försäkringsbolag utgår från att jag som kund talar sanning måste jag som väljare kunna lita på att våra politiker gör detsamma.