En gigantisk chockvåg har den senaste veckan gått genom svensk media: Sverige kan drabbas av krig, underförstått ett väpnat anfall från Ryssland. Ministrarnas och Försvarsmaktens uppmaningar om att (även) svensken måste vara mentalt och fysiskt förberedd för att samhället inte alltid kommer att fungera, och att (även) svensken kan behöva försvara sig med vapen mot en inkräktare, fick oppositionen och den samlade journalistkåren att gå i spinn:

Hur kunde någon påstå något sådant? Det kunde väl inte vara sant? Och var det sant, så måste man väl inte berätta det? Och måste man berätta det, så måste man väl inte använda just de orden eller ett skarpt tonläge? ”Barnen blir ju rädda!”

Men barnen är redan rädda. Svenska barn har under många år tvingats vänja sig vid att leva i en vardag där våldet är ständigt närvarande. De har normaliserat dagliga rapporter om mord och sprängningar, om hur kriminella gäng tar över hela bostadsområden och om hur polisen inte längre vågar ingripa. De går i skolor där våld och övergrepp är vardag och vet att det barn som ”befinner sig på fel plats vid fel tid” – vilket kan betyda att sova i sin egen säng, leka på skolgården eller äta på den lokala pizzerian – kan skjutas till döds eller sprängas i stycken. Svenska ungdomar har fått lära sig att inte bära dyra kläder, inte vistas i ”fel” områden, inte bli berusade, inte åka ensamma hem på kvällarna. Hur har journalisterna kunnat missa det, de har ju rapporterat om allt och instruerat barnen – till och med i barnprogram – om hur de bör bete sig för att öka chanserna att undkomma våldet?

Men inte ens journalisternas råd garanterar överlevnad i det Sverige som växt fram under de senaste decennierna.

Sextonårige Jakob gjorde allt rätt i lördags. Han lämnade festen tidigt och tillsammans med tre vänner, där Jakob ville se till så att de två flickorna kom ordentligt hem. Men det var Jakob som aldrig kom hem. I stället överfölls Jakob av två jämnåriga pojkar, han fick ta emot flera knivhugg och lämnades att dö i snön. På sociala medier har Jakobs föräldrar postat bilder av sonen – en tanig svensk tonåring som gick i skolan, hade skötsamma kompisar och var aktiv i den lokala församlingen.

Boende i lilla Örkelljunga frågar sig hur det kunde ske, men svaret är enkelt: Det är så här verkligheten ser ut i Sverige nu, även på de små orterna. Ingen går längre säker. Våldet, det oförutsägbara och dödliga, finns näst intill överallt och kan drabba vem som helst. Även barn.

Adriana, 12 år. Luna, 4 år. Yuusuf, 8 år. De dödades i skjutningar eller sprängningar – och de är långt ifrån ensamma. Den nioåriga flickan som överfölls, våldtogs och ströps hade ”tur” – hon överlevde, men fick svåra skador och kommer aldrig att kunna leva ett normalt liv. ”Tur” hade även de två tonårspojkar som överlevde att kidnappas, våldtas, torteras på en kyrkogård i Stockholm och den tonårsflicka som med nöd och näppe klarade sig från att förblöda efter att ha blivit våldtagen av åtta män.

Journalisterna har rapporterat om det men svenskarna har inte bara läst, utan också själva upplevt hur deras samhälle år för år har förändrats i alltmer negativ riktning. Även barn och unga vet hur deras verklighet ser ut, och de har normaliserat våldet och anpassat sig efter det. Men även den som gör allting rätt, kan bli ett offer i det våld som drabbar urskillningslöst.

Så Sveriges journalister behöver inte oroa sig för att ministrarna skrämmer barnen. Nationens unga lever redan i ett krigsliknande tillstånd. Jakob blev det senaste offret, och vem som helst kan bli nästa.