”Ett svenskt Nato-medlemskap gör oss starkare i en krigssituation!”. Ungefär så brukar huvudargumentet från Nato-förespråkarna låta, kompletterat med diverse hänvisningar till solidaritet och att vi måste gå med ”för att garantera freden”. Till viss del har de självfallet rätt: det är tryggare att vara en del i en stor gemenskap om en fiende angriper. Det är lika sant att hävda att det är tryggare att ha flytväst på sig om båten kantrar. Men om utgångsläget är att du sitter vid husknuten och spanar ut över havet? Och om villkoret för att få bära flytvästen är att du ger dig ut i en läckande eka på ett stormande hav? Är alternativet med flytväst fortfarande lika attraktivt då? Gissningsvis inte. Kanske hade det varit tryggare att sitta kvar i trädgårdsmöbeln i stället, och fortsätta spana ut över havet.

Neutraliteten har varit en officiell del av Sveriges identitet sedan 1939. Även om den inte varit oproblematisk, har neutraliteten medfört att svenska städer sluppit bombas till grus och att generationer av svenskar, till skillnad mot våra grannfolk, har undvikit det lidande och död som är synonymt med krig. Hittills har det setts som något positivt. Men nu är det andra tider.

Sedan Rysslands angrepp på Ukraina i februari 2022 har den svenska riksdagens inställning till ett Nato-medlemskap svängt 180 grader. Det som för två år sedan var otänkbart eftersom det gjorde Sverige till ett militärt mål och riskerade att destabilisera hela Europa, betraktas nu som närmast en självklarhet: Sverige ska – ja, måste! – med i Nato! Och fort ska det gå! Någon debatt eller reflektion hinns inte med!

Media firade stora triumfer häromdagen, när det offentliggjordes att Turkiets parlament äntligen röstat ja till ett svenskt medlemskap. Men i skrivande stund har president Erdoğan fortfarande inte ratificerat beslutet, och Ungern nekar fortfarande att godkänna vår svenska medlemsansökan.

Samtidigt har Sverige i vanlig ordning gått all in. Det läggs enorm kraft på att bevisa att Sverige, som alltid, vill vara bäst i klassen. Redan innan vi är medlemmar har vi förbundit oss att sända en mekaniserad bataljon med omkring 600 soldater till Lettland och i december ingick Sverige ett försvarsavtal med USA som innebär att amerikansk trupp får tillgång till svenska militärbaser och att amerikanska vapen (även kärnvapen) får lagras i Sverige. Under våren kommer delar av den gigantiska Nato-övningen Steadfast Defender 24 att äga rum på svenskt territorium och regeringen planerar en ”mobiliserings-skatt” som innebär att medborgarna ska beskattas för att återuppbygga det försvar som har monterats ned sedan 90-talet. Dessutom måste ju Sverige kompensera för de vapensystem (bland annat toppmoderna stridsvagnar, luftvärnssystem och artilleripjäser) man har skickat i väg till Ukraina. Värdet på leveransen? Drygt 22 miljarder kronor.

Så hur går det då med fredssatsningen Nato? Nationen, som levt i fred under 210 år, uppmanas nu att förbereda sig för krig och samma svenska ungdomar som igår tillbringade sin tid framför tevespel och på TikTok förväntas idag strida och dö i kampen mot ryssen. Överbefälhavaren uppmanar medborgarna att göra sig redo för krig, ”Zelenskyjs högra hand” varnar att Sverige kan vara Putins nya mål och statsministern oroar sig över svenskarnas bristande försvarsvilja. Samtidigt rullar tryckpressarna hos svensk media ut krigsrubriker som ”Så skulle ryskt krig mot Sverige se ut”, ”Det här kräver Sverige av dig om det blir krig” och ”Ett ryskt krig mot Sverige kan inledas mot Gotland”.

Om syftet med ett Nato-medlemskap var att garantera fred, verkar det ärligt talat gå lite sissådär. Om syftet å andra sidan var att lillebror Sverige skulle få vara med de stora barnen och leka krig eftersom det var så tråkigt med fred, går det desto bättre. Oddsen verkar hyfsat goda för att nästa stora väpnade konflikt äger rum på svensk mark. Då är det svenskar som får fly sina sönderbombade hus och svenska ungdomar som stupar i frontlinjen. Då är vi ur askan, i elden. Kanske hade det trots allt varit tryggare att sitta kvar i trädgårdsmöbeln och spana över havet lite på distans?