Vi gick upp till Nivaagaards Målerisamling norr om Köpenhamn för att se specialutställningen ”Da vårdengen stjal belydge”, en jämförande visning av den holländska och danska guldåldern på 1600- respektive 1800-talet. Vi blev inte besvikna utan greps av de lysande skildringarna av folkliv och vardagsglädje, särskilt de holländska.

Medan den danska guldåldern ofta har något lysande över sig, är de äldre holländska verken mer oklara och gåtfulla. Plötsligt ser du en figur i målningen du inte såg första gången. Något störande eller farligt är på väg att hända.

En av målningarna, troligen av Jan Steen eller Hendrick Avercamp, återger en hel världsbild i mikroformat: Vattnet i kanalen är fruset till is, folk åker glatt skridskor, barn drar varandra på träslädar; en större med män och kvinnor dragna av hästar. Ändå känner man människans begränsningar. Marken är hal, det är vinterkallt, träden står kala, marken och himlen har nästan samma färg, mörkret kan komma när som helst. I högra hörnet står ett litet brunt hus. Man hittar knappast lyckan där, men kanske ett glas öl eller snaps. Gud känns långt bort.

Efter att ha sett alltför mycket tv under vinterlovet behövde jag se vardagen skildras utan krångel och strunt, och här var det äntligen – på en 400 år gammal duk. Den fascinerande kraften i bilderna fick mig att stanna upp.

Efteråt var det min tur att ta en öl i caféet. Jag satt där och tänkte på danska Melodi Grand Prix, som precis avslutats, sänt av DR. Showen vanns av en kvinna vid namn Saba Lykke Oehlenschlæger med en helt meningslös sång. Men det är inte det som är det viktiga.

Det var det som hände sedan som intresserade mig. Strax efter att ha utsetts till vinnare, hoppade Saba av scenen och kysste sin flickvän, en korthårig blondin. Saba var lesbisk, nämligen, och det var tydligt att allmänheten borde upplysas om det.

En liten detalj i sammanhanget är att Saba har uppmanat Israel att dra sig ur det internationella melodigrandpriset i Malmö i maj ”av respekt för samhället”. Det ställer hennes lesbiska kärleksförklaring i ett lite konstigt ljus. Som den danske författaren och kyrkoherden Kristian Ditlev Jensen var snabb med att beskriva på Facebook:

Et inderligt lesbisk kys i den bedste sendetid. Vidunderligt. Længe leve mangfoldigheden og friheden! Men … Ville Hamas egentlig tillade det i Gaza? Det øvrige Israel er det eneste land i Mellemøsten, hvor kvinder kan leve sådan. Og hvad fortæller det os?

En innerlig lesbisk kyss på bästa sändningstid. Härlig. Länge leve mångfald och frihet! Men … Skulle Hamas faktiskt tillåta det i Gaza? Resten av Israel är det enda landet i Mellanöstern där kvinnor kan leva så här. Och vad säger det oss?

Det berättar för oss att vi lever i en omvänd värld av pop, plast och självgodhet. Guldåldern är borta, och begreppet gemenskap betyder egentligen motsatsen: utanförskap och bojkott.

Saba är inte ensam. Nästan 500 danska musiker och artister kräver att Israel utesluts från den europeiska sångtävlingen på grund av kriget i Gaza. Det hela är väldigt paradoxalt. Vardagslivet – som det skildras av forntida målare – har ersatts av en kronisk karnevalsatmosfär där musiker stödjer länder och regimer från Marocko till Pakistan som hatar hbtq-rättigheter, medan lesbiska stödjer Hamas eller ett Palestina à la Egypten, feminister stöder rätten att vandra med en burka, och de som säger sig vara anhängare av mångfald stöder shaming och införandet av svarta listor här, där och överallt. Det måste vara ett resultat av samma karneval när etablerade västerländska medier inte längre vågar rapportera om brottslingars etnicitet av rädsla för att befolkningen ska börja luta åt höger. Den allmänna befolkningen orkar inte veta sanningen alls. Nu ligger det normala till vänster om verkligheten, och den brokiga, vanliga vardagen är helt bortredigerad ur bilden.

Den 57-årige israeliska författaren Etgar Keret, som självklart alltid tillhört vänstern, pekar på samma tendens till självbelåten aktivism i en intervju med Kristeligt Dagblad (17/2):

Sociala medier har ändrat spelreglerna och skapat en slags självbelåten aktivism där man känner att man har gjort något för en sak om man markerar en position.

Attityderna sitter på utsidan som en uniform, och Väst är din scen. Om du kastar tomatsoppa på en känd tavla på ett museum kan det vara en protest mot många olika saker. Tomatsoppa kan vara en klimatåtgärd eller en kommentar till Ungerns, Polens eller Danmarks invandringspolitik, eller vara en protest mot Israel, Trump eller Putin. Det återstår att se.

Huvudsyftet är också ett helt annat, förklarar Etgar Keret, nämligen att bli sedd och igenkänd som någon som ”gör” något:

Aktivism handlar inte om att åstadkomma något, utan om uppmärksamhet och handling för handlingens skull.

Hittills har vi gjort det med pop och tjafs i Väst. Aktivismens karneval har blivit den nya vardagen.