Så kom den äntligen: Dagen när Magdalena Andersson kom ut som konspiratorisk foliehatt. Alternativet är såklart att hon bara är en extremt dålig förlorare som har insett att loppet är kört. Eller att hon under många år har levt i en skyddad mental bunker och just stuckit ut huvudet bland svenskarna för att göra en reality check.

Intervjun i Dagens Nyheter har varit nationens största snackis de senaste dagarna. Det finns liksom inte så mycket kvar att säga om Anderssons uttalanden längre. Citaten, som enligt DN var godkända av Andersson innan publicering, har blivit dissekerade in absurdum av både politisk höger och vänster och det finns egentligen bara en enda sak som marjoriteten är ense om: Intervjun var ett sällsynt skådat magplask, och ”Arga Maggan” kan mycket väl vara körd.

Ur intervjun steg nämligen inte en saklig, insiktsfull, stabil och kompetent statsministerkandidat – utan en fullständigt världsfrånvänd och närmast paranoid maktmänniska. Eller bara en helt normal socialdemokratisk toppolitiker?

Intervjun kanske inte säger så mycket om individen Magdalena Andersson, men desto mer om det socialdemokratiska partiets – och dess partilednings – innersta essens och övertygelse? Dess hybris? Det intervjun bevisade för svenska folket var kanske främst sanningshalten i det gamla ordstävet:

”Som man känner sig själv, känner man andra.”

Att Magdalena Andersson, när hon intervjuas i sin roll som partiledare och statsministerkandidat och med sin pressekreterare som uppbackning, ”lyckas” både med att ifrågasätta det folkliga stödet för politiska motståndare, tolka all form av kritik som hat och insinuera att icke-socialistiska opinionsbildare finansieras av främmande makt är självklart anmärkningsvärt. Men Andersson är inte först med det – vem minns inte dåvarande statsministern Stefan Löfvens angrepp på Katerina Janouch, efter det att hon under en intervju med tjeckisk tv ifrågasatt den svenska mångkulturen och därmed, i Löfvens ögon, skadade ”Sverigebilden”.

Låt oss leka med tanken att både Anderssons och Löfvens uttalanden tydligt visar hur partiet betraktar nationen och dess medborgare. Bedömningskriteriet tycks vara enkelt: En god medborgare är socialdemokrat och lojal mot (för stunden gällande) socialdemokratisk värdegrund. Eller för att citera Lena Endre: ”En snäll människa är en vänstermänniska”. Alla andra är således inte goda och snälla, och går därför utmärkt att misstänkliggöra och förringa. Socialdemokraternas partisekreterare Tobias Baudin bevisade kanske just det när han ansåg att ”en något sånär normalbegåvad” skulle förstå Anderssons uttalanden. Baudin menade vidare att det är högst rimligt att ifrågasätta opinionsbildaren och libertarianen Henrik Jönssons framgångar och finansiering, eftersom ”det pågår ryska påverkansoperationer” inför bland annat EU-valet.

Magdalena Anderssons uttalanden i DN bör därför betraktas inte främst som avslöjande för hennes egna åsikter och världssyn, utan som avslöjande för det socialdemokratiska partiets åsikter och världssyn.

Vi vet att det är en del av Socialdemokraternas DNA att betrakta sig själva som ”de som byggde Sverige”, ja mer än så: I Socialdemokraternas värld existerade inget Sverige innan folkhemmet och dagens sossar tycks likställa partiet med nationen. ”Utan Sossarna – inget Sverige.”

Socialdemokraterna som parti tycks de facto vara övertygat om att den som inte tillhör deras skara per definition är lojala med främmande makt, och därför inte bara kan utan ska ifrågasättas och motarbetas. Även genom personligt riktade påhopp och attacker. Målet helgar som bekant medlen.

Så långt rena iakttagelser. Men vad händer om vi tar resonemanget ett steg längre, och gör några antaganden? Som visserligen inte går att leda i bevis (just nu) men som ändå verkar utifrån sammanhanget rimliga? I så fall vill jag göra antagandet att Magdalena Anderssons och Socialdemokraternas anklagelser mot sina politiska motståndare grundar sig i vetskapen om – och normaliseringen av – hur det socialdemokratiska partiet själv fungerar: Socialdemokraterna prioriterar den egna makten framför allt annat – därför måste även andra göra det. Socialdemokraterna ingår oheliga allianser för att vinna denna makt (exempelvis samarbetsavtalet med islamisterna inom SMR) – därför måste även andra göra det. Och sist men inte minst. Socialdemokraterna vet att de inte kan finansiera sin egen verksamhet genom stöd av frivilliga gåvor från befolkningen – så varför skulle andra kunna det..?

Allt landar i att intervjun i DN inte primärt avslöjar att Anderssons hybris är skadlig för Socialdemokraterna, utan istället bevisar att det är Socialdemokraternas hybris som är skadlig för Sverige. Det är, som sagt var, en historisk erfarenhet att som man känner sig själv, känner man andra. Och Sverige är värd en bättre framtid än socialdemokratisk hybris kan erbjuda.