Medan Israel på Gazaremsan bara har några minuters körtid innan de kommer till gränsen till Egypten, rör sig fronten allt långsammare och striderna har blivit mycket mindre intensiva. Förhoppningen är att hitta gömställen där gisslan fortfarande kan vara vid liv. Det återstående ledarskapet för Hamas i Gazaremsan har blivit ett förhandlingsobjekt. Målet nu är att avsluta kriget i söder med minsta möjliga förluster, medan kriget i norr ökar i intensitet.

Detta är inte bara en lokal konflikt mellan Hamas och Israel. Hela regionen, inklusive Iran och Turkiet, är engagerad tillsammans med Norge, USA och EU. Dessa sekundära krigsherrar är nu intensivt upptagna med att skissa upp en karta för de krigförande som de tror kommer att visa vägen till varaktig fred i området. Kravet på Israel, som alla dessa har gemensamt, är att Israel måste stoppa kampen mot Hamas och inleda förhandlingar om en permanent vapenvila och humanitärt bistånd till befolkningen på Gazaremsan, inklusive Hamas. Detta är också huvudkravet från Hamas för att släppa den gisslan som fortfarande kan vara i livet.

Denna politik gentemot Israel kräver en förklaring. Under de senaste decennierna har vi sett många krig och konflikter i denna del av världen. Flera av dem, där både USA, Nato och Norge har deltagit i bombningarna, har varit mycket blodigare och mer destruktiva och oförsonliga än det krig som Hamas inledde mot Israel i oktober förra året. Jämfört med kriget i Syrien som kostade över en halv miljon människoliv och fördrev över 12 miljoner, visar sig kriget i Gaza vara på den mildare sidan, och naturligtvis lider vi med varenda en av de civila i Gaza som är oskyldiga offer för Hamas brutala krig mot Israel. Ändå är kritiken av Israels försvar mot en fiende som tar skydd bakom mänskliga sköldar och gisslan obegränsad. Skillnaden kan bara förklaras av att det är oacceptabelt för kritikerna att judar försvarar sig.

Vad är det då som får politiker och media över hela västvärlden att låtsas att det är Israel som bryter mot internationell humanitär rätt och begår krigsförbrytelser och folkmord, när de anklagelserna i själva verket beskriver deras eget beteende i regionen? Vet inte utrikesminister Espen Barth Eide att norskt flygvapen bombade civila mål i Libyen utan att veta vad de träffade? Är det hans tjänstemän som inte berättar sanningen för honom, eller är det, som vi fruktar, att inte heller han kan tolerera att judar försvarar sig när de utsätts för en pogrom som syftar till att förinta dem?

Faktum är – att trots att Hamas utför alla sina attacker mot det israeliska civila samhället från positioner som uteslutande är belägna i tätbefolkade civila områden, och från civila platser som hem, sjukhus, moskéer, lekplatser och FN-institutioner, och att Israel därför tvingas styra sina militära svar mot Hamas mot sådana platser – visar sig de civila förlusterna i detta krig vara betydligt lägre än de som är ett resultat av de fientligheter som USA, Nato och Norge utförde i deras krig mot terrorister i andra länder i regionen.

Nu har Sydafrika, av alla länder i världen, lämnat in ett mål mot Israel vid Internationella domstolen i Haag, med påstående om att det är Israel som begår folkmord. Bortsett från det faktum att anklagelsen är absurd, men att vi trots det kan förvänta oss en betydande aggression mot den judiska staten med tanke på hur denna domstol för närvarande är sammansatt, kommer detta mål att ge Israel en unik möjlighet att presentera den enormt växande mängden obestridliga bevis för att det är Hamas som är skyldig till planerat folkmord och andra krigsförbrytelser, och att Hamas måste ha internationella medbrottslingar.

Terrororganisationen Hamas har haft aktivt stöd och deltagande från anställda i FN-organisationen UNRWA, som bildades 1949 för att ge humanitär hjälp till arabiska flyktingar men som fortfarande inte lyckats ordna bostad åt en enda flykting. Arbetet med att hitta en värdig lösning på detta flyktingproblem måste startas till följd av de avslöjanden som har gjorts.

Hittills har 19 länder och bidragsgivare till UNRWA avbrutit sitt stöd i väntan på utredningen av förhållandet mellan UNRWA och Hamas, som har inletts på grundval av de bevis som Israel har kunnat samla in i Gaza. Norge har under många år haft en aktiv och omfattande koppling till Hamas och är fortfarande en stor bidragsgivare till UNRWA. Det måste finnas ett fullständigt klarläggande av i vilken utsträckning norskt stöd, direkt och indirekt genom frivilligorganisationer, kan ha bidragit till att bygga upp den militära infrastruktur på Gazaremsan som Hamas har använt i sin pågående krigföring mot det israeliska civila samhället. Här ska ingen besparas från misstanke om medverkan.

De tusentals civila och militära offren för pogromer och terroristhandlingar kräver att utredningsresultaten av allt som gjorde denna katastrof möjlig offentliggörs. Vi kan inte leva med misstanken att vi som norska skattebetalare sitter kvar med en del av skulden. Även om detta är en politiskt svår fråga måste vi kräva att åtminstone Stortinget ställer upp på uppgiften och tvingar fram en opartisk och fullständig överblick över vilken roll Norge kan ha spelat inför detta tragiska krig. Norge är trots allt bundet av de fördrag och konventioner som har antagits för att förhindra sådant deltagande.

Perspektivet skiftar gradvis från söder till norr när Hamas besegras. Detta visar tydligt krigets regionala karaktär. Samtidigt blir det allt svårare att ignorera den dokumentation Israel har om samverkan mellan Hamas, UNRWA och de västerländska möjliggörarna.