Jamal El-Haj lämnar Socialdemokraterna men stannar i riksdagen. Han blir därmed partiets förste vilde någonsin i riksdagen, och Lena Hallengren, som är S gruppledare i riksdagen, är inte nådig i sin kritik:

”Det här är ett oacceptabelt agerande av Jamal El-Haj och ytterligare ett bevis för att han sätter sina egna intressen före partiets”, skriver Hallengren i en kommentar.

Men sanningen är nog att Hallengren och hennes partikollegor får svälja stoltheten och acceptera både El-Hajs agerande och det faktum att han kan vara den förste av många som kommer att lämna S (och andra partier) för att bekänna sin ideologiska färg i ett annat politiskt sammanhang. Det som nu händer är möjligen en överraskning för S, men knappast för någon annan: Riksdagsplatsen förloras för Socialdemokraterna, men mycket tyder på att den vinns för ett annat parti, nämligen det islamo-fascistiska partiet Nyans.

Det är en utveckling som ligger helt i linje med utvecklingen för nationen Sverige som helhet.

Redan den 26 januari meddelade Nyans att man hade inlett diskussioner med Jamal El-Haj, och Nyans partiledare Mikail Yüksel har det senaste dygnet postat flera inlägg i sociala medier där han är tydlig med att man försöker värva El-Haj som medlem i partiet. Yüksel kan till och med tänka sig att lämna över partiledarrollen till El-Haj, för att på så sätt kunna driva hjärtefrågor som positiv särlagstiftning för muslimer, ökad invandring och stöd till Palestina.

Ett sådant partibyte skulle vara en win-win-situation. Genom att värva El-Haj skulle Partiet Nyans få den (första) riksdagsplats man så hett eftertraktar – och El-Haj skulle få ett eget parti, där han kan vara helt tydlig med sin lojalitet och sina åsikter. För en person som Jamal El-Haj kan det nog vara en stor lättnad, efter att i många år ha behövt spela teater i det socialdemokratiska värdegrundsträsket.

Men det var då, det. Då, när invandrade muslimer betraktades som en förtryckt och svag grupp i ständigt behov av att hjälpas fram till politisk representation och inflytande. Nu är läget ett annat. De etniska och religiösa grupper som El-Haj och många andra riksdagsmän representerar är inte längre svaga minoriteter, utan har växt sig starka och behöver inte längre Socialdemokraternas hjälp. De kan stå på egna ben och driva sina egna hjärtefrågor, även om de strider mot Socialdemokraternas.

Det borde inte komma som en överraskning för någon. Det vi nu ser utspelas inför öppen ridå, är nämligen tecknet på att tiden nu är mogen för Socialdemokraterna att börja skörda den sådd man har vårdat under decennier.

El-Hajs riksdagsplats är en direkt konsekvens av det avtal som S ingick med det islamistinfiltrerade Sveriges muslimska råd (SMR) efter valet 1998, där S bland annat lovade muslimer valbara platser på politiska listor, i utbyte mot muslimska röster på S. El-Haj är med andra ord en beställningsprodukt, och han har gjort exakt vad han har förväntats göra: Han har lockat väljare från de grupper S har ansett honom representera, nämligen invandrade muslimer. Att många av dessa haft diametralt motsatta värderingar än Socialdemokraterna har partiet sett mellan fingrarna med, likaså att El-Haj haft sympatier för anti-demokratiska och islamistiska terrorister.

Det är inte så att El-Haj försökt smyga med sina åsikter och sympatier. Genom sitt agerande har El-Haj varit tydlig med att han prioriterar just sina egna och sina väljares intressen. Inte partiets. Inte medborgarnas. Inte Sveriges.

Men nu skär Socialdemokraterna tänder. ”Hur kunde han..?” Ja, hur? Och Jamal El-Hajs krokodiltårar flödar såklart. Detta trots att svenska skattebetalare kommer att behöva fortsätta att betala riksdagslönen på 75.000 i månaden, och trots att uppvaktningen från de antisemitiska islamo-fascisterna i Nyans intensifierats när kaka söker maka.

”Dagens beslut är därför det mest smärtsamma jag har behövt fatta under hela mitt vuxna liv”,  skriver El-Haj. Tro’t den som vill. Men fortsättning lär följa.