Simon Fanshawe var en av grundarna till Stonewall, organisationen som ledde kampen för homosexuellas rättigheter. Nu avskys han av transaktivisterna, eftersom Fanshawe kräver rätten att få älska någon av samma kön.

Fanshawe har nyligen utnämnts till rektor vid University of Edinburgh, och detta har gjort att bokstavs-lobbyn gått helt i spinn.

This is because Simon Fanshawe is ‘out’ about his gender-critical beliefs.

Jo Bartosch skriver detta i Spiked. Fanshawe är övertygad om att homosexuella och lesbiska har rätt att välja partner av sitt eget kön. Transmobben, å andra sidan, anser att en lesbisk kvinna som vägrar ingå ett förhållande med en biologisk man i klänning är en transfob.

Det är förmodligen bara om Andrew Tate hade utsetts till universitetets nya rektor som starkare reaktioner hade setts, skriver Bartosch.

Det är de vanliga, välkända orden som används i protestbrev för hbtq-gäng.

They called on the university to find ‘a true advocate of equality, accessibility, diversity and inclusion’ instead.

Med equality menar de egentligen equity – det vill säga lika utfall. Rå kommunism i praktiken, alltså.

Accessibility betyder tillgänglighet, med andra ord, transkvinnor med penis vill ha tillgång till lesbiska kvinnor, kvinnors omklädningsrum, kvinnoidrott och fängelser.

Diversity betyder mångfald, så många könsidentiteter som möjligt. Inclusion betyder egentligen uteslutning av absolut alla som inte stödjer deras vansinniga idéer fullt ut, okritiskt. Behandlingen av Fanshawe är ett lysande exempel.

Hjärntvättade elever följer manuset. Edinburgh Labour Students uttrycker fullt stöd för HBTQ-maffian. Akademiker i tramsämnen vill inte vara sämre.

Gina Gwenffrewi, an Edinburgh academic who has a PhD in transgender studies, even tried to connect Fanshawe’s appointment to the murder of trans-identified teenager Brianna Ghey.

Det här är ungefär lika dumt som att gräla med en man som får jobb i Sverige genom att beskylla honom för de senaste veckornas mord begångna av män.

Fanshawe låg i framkant av gayrörelsen från slutet av 80-talet, då det var riskfyllt att ha sådana åsikter. Endast 13,5 procent av befolkningen tyckte då att det inte var något fel med att vara gay. För sina insatser har han hedrats med en OBE (Order of the British Empire).

Dagens Pride-gäng får fullt stöd av praktiskt taget alla politiker och media, och både myndigheter och multinationella företag kastar miljoner efter dem.

Deras storhet firas en hel månad varje år, medan arbetarna får nöja sig med en dag. De bjuds in till förskolor och skolor för att locka nya anhängare. Ändå framställer de sig själva som offer och hävdar felaktigt att de utsätts för ett folkmord.

De är offer. De är offer för sina egna psykiska störningar, ofta orsakade av transaktivister som är något äldre än de själva. Politiker låter detta hända och hyllar denna form av barnmisshandel.

Fanshawe kan därför betraktas som en hjälte. Han visade mod för över 30 år sedan, när han kämpade för att homosexuella skulle ha samma rättigheter som andra. Idag är likhet inför lagen bara ett minne blott.

Han kämpade bland annat för att lesbiska par inte skulle behöva uppleva att staten kom och tvångsomhändertog deras barn. Idag är det föräldrar som inte accepterar att 12-åringen plötsligt ska byta kön som riskerar att förlora sina barn. Ett exempel på vad som händer beskrivs i dagens VG. Transideologi har blivit smittsamt, särskilt bland unga flickor i puberteten.

Det räcker inte för sexfascisterna att omgivningen låter dem leva sina liv. De kräver faktiskt att andra också accepterar deras totala förvirring. De kräver att heterosexuella män verkligen behandlar biologiska män förklädda till kvinnor på samma sätt som biologiska kvinnor. De kräver att vi skattebetalare finansierar galenskapen. Det kostar cirka 20 miljoner norska kronor för varje person som väljer att kirurgiskt stympa sin egen kropp.

I deras galna värld är det trots allt bara transkvinnor som är riktiga kvinnor. Biologiska kvinnor reduceras till personer som inte har prostata.

Bartosch avslutar med en hoppfull mening:

To deploy a less fashionable phrase, perhaps today’s LGBT activists, who have benefitted hugely from the social changes Simon Fanshawe helped to bring about, should start respecting their elders.

Själv tänker jag bara: Dream on!