Under tisdagen beslutade regeringen om ännu ett så kallat stödpaket till Ukraina. I den här svängen – det femtonde och hittills största stödpaketet i ordningen – skickar Sveriges skattebetalare följande:

• Artilleriammunition av kaliber 15,5 cm till ett värde av nästan två miljarder kronor.
• Tio stycken Stridsbåt 90 (inköpspris per båt år 2017: 20 miljoner) tillsammans med 20 stycken Gruppbåtar (G-båt) och undervattensvapen till ett värde av drygt 1,1 miljarder kronor.
• Luftvärnssystem (Robot 70), pansarvärnssystem (Robot 55 TOW) samt granatgevär med ammunition och handgranater.
• Sjukvårdsutrustning, sjuktransportfordon och livsmedel.

Utöver militärt materiel utlovar regeringen en donation på en miljard kronor till stöd för Ukraina att köpa nytillverkade Stridsfordon 90 (CV90), och så kallade ”finansiella donationer” till olika bilaterala och multilaterala projekt för utveckling av Ukrainas försvarsförmåga och multilaterala fonder som köper krigsmateriel åt Ukraina. Summa summarum: 7,1 miljarder skattekronor. Räknar man även in den utbildningsinsats där Sverige ska träna 18 000 ukrainska soldater, stiger värdet på paketet till 9,8 miljarder kronor.

”Sammansättningen av detta 15:e och hittills största militära stödpaket från Sverige svarar mot de prioriterade behov som Ukraina har framfört”, skriver regeringen i sitt pressmeddelande.

Ja, det tror jag säkert. Och med stor sannolikhet kommer det ännu fler stödpaket baserade på ukrainska önskelistor, redan nu diskuteras det att skicka Gripen-plan till Ukraina. Men har regeringen funderat över de prioriterade behov som finns i Sverige? Kanske har de gjort det, men beslutat sig för att Ukraina ska prioriteras högre – trots att behovet är omättligt i det krig som för två år sedan sades skulle vara över på några veckor. Förutsatt att Ukraina fick hjälp av Väst. Två år senare är det samma argument vi hör: ”Ge mer, ännu mer, det är egentligen er själva ni försvarar…”.

I skrivande stund har Sverige bidragit med vapensystem, donationer och utbildningsstöd till Ukraina till ett värde av omkring 32 miljarder kronor. Trettiotvå tusen miljoner – 32 000 000 000 – svenska skattekronor. Summan är svindlande och överstiger med råge kostnaden för hela Sveriges stadsskuldsränta år 2023, och är högre än den budgeterade kostnaden för all garantipension 2024. Summan motsvarar årets budgeterade kostnader för Kriminalvården, alla Sveriges förskoleklasser, hela befolkningens tandvårdsförmåner samt både Ekobrottsmyndighetens och Säkerhetspolisens verksamheter – tillsammans.

– Summorna är enorma, men det är självklart för oss att göra detta, sa finansminister Elisabeth Svantesson under tisdagens presskonferens nummer två om stöd till Ukraina.

Samtidigt har svenskarna i decennier fått vänja sig vid ett alltmer bantat försvar av den egna nationen, där varningsropen om att Försvarsmakten inte har kapacitet att försvara landet har avlöst varandra. Det har saknats både vapen, fordon och personal. Soldater har fått öva utan vapen och ammunition medan regemente efter regemente har förvandlats till universitetscampus eller företagsbyar. Försvaret av Sverige har inte prioriterats ekonomiskt, och år 2015 låg Sveriges totala (!) försvarsbudget på drygt 40 miljarder kronor. Innevarande år har anslagen höjts till 120 miljarder, och varje krona hade behövts för att sakta men säkert arbeta upp den svenska försvarsförmågan.

Men det gör vi alltså inte. Sverige väljer, likt många andra länder, att skicka vapen, fordon och materiel från de egna militära förråden till det land som fram till och med den 24 februari 2022 betraktades som Europas mest korrupta. Motiveringen till detta är fullt logisk: Genom att se till att Ukraina kan försvara sig skyddar vi oss själva. Om vi hjälper Ukraina att vinna kriget mot ryssen, så är risken mindre att ryssen anfaller oss (en risk som både ÖB, ministrar och media annars bedömer som reell).

Jag köper det resonemanget. Jag vill inte se Sverige som en rysk lydstat. Men. Sverige hade en högst begränsad kapacitet att försvara sig redan innan dessa massiva stödpaket. Vad händer om Putin faktiskt beslutar sig för att göra Östersjön till ett ryskt innanhav? Med vad ska vi försvara Sverige när vi har avväpnat oss själva genom att skänka bort en betydande del av vårt militära materiel? Om den ryska björnen – Gud förbjude! – knackar på dörren har vi bara en sopkvast kvar att hytta med. Eller en samling värdegrundspolicys.

”Men nu är vi ju snart med i Nato, så det löser sig”, tänker du kanske. Gott så. Problemet är bara att alla Nato-länder resonerar likadant. Man litar till de andra medlemsländernas förmåga (och vilja) att komma till ens försvar – till synes utan att reflektera över att de andra medlemsländerna också har dränerat sin militära kapacitet genom liknande stödpaket på sammanlagt hundratals miljarder dollar… Och vem vinner på att Väst är försvagat..?

Den kinesiske generalen, strategen och filosofen Sun Tsu konstaterade redan på 500-talet före Kristus:

”Ett land har alltid en armé, sin egen eller någon annans.”

Vi tycks förstå att Ukraina inte vill husera ett annat lands armé. Om detsamma gäller Sverige måste det finnas en gräns för hur mycket av vår militära kapacitet vi kan skänka bort. Att garantera nationens förmåga att försvara sig vid ett väpnat angrepp är nämligen en absolut grundläggande uppgift för Sveriges regering. Den förmågan får vi helt enkelt inte förlora mer av. Den förmågan måste prioriteras högre än allt annat – även i ett läge när de ukrainska önskelistorna fortsätter att komma. Därför måste vi ställa oss den obekväma frågan: Hur många stödpaket tål Sverige?