Det är nu tio år sedan biblioteken på danska grundskolor döptes om till ”pedagogiska lärcentra”. Namnbytet var en följd av folkskolereformen 2014 under dåvarande utbildningsminister Christine Antorini (S). Skolan måste utvecklas, och språket måste följa med. Biblioteken var föråldrade och slitna.

Istället skulle dessa pedagogiska lärcentra koppla böcker till andra medier och förnya grundskolans undervisning och pedagogik, så att eleverna fick ansvar för sitt eget lärande. Skolan uppfattades inte längre som en kulturinstitution utan som en startramp för en digital framtid av ren förändringsberedskap.

Trots den galopperande digitaliseringen – och den konsultliknande språkpolicyn – ges det fortfarande ut något så gammalmodigt som böcker, även på danska. En av de mest omtalade före jul var ett tunt men kraftfullt fall på 87 sidor skrivet av Svend Brinkmann, professor i psykologi vid Aalborg Universitet.

Den heter ”Upplevelsesamhället” – med undertiteln ”om det viktiga i att upptäcka att livet består av mer än upplevelser”, och jag tänkte på båda delarna när Norges hälsominister Ingvild Kjerkol (Ap) fick frågan av en journalist från TV 2 om att hon var en fuskare och hon svarade: ”Jag känner mig inte som en sådan.”

Svaret togs ur Brinkmanns bok och tidens tendens att förvandla objektiv verklighet till subjektiva känslor. Underförstått: När du inte känner dig som en fuskare kan du omöjligt vara det.

I förordet skriver Brinkmann att han fick idén till boken när han skulle flyga från Köpenhamns flygplats och besökte toaletten. På väg ut tändes en skärm med texten: ”How was your bathroom experience?”

Episoden bekräftade för honom att det har gått inflation i upplevelsebegreppet, och han levererar en välbehövlig kritik av samma inflation, som med en hänvisning till Søren Kierkegaard antyder ”att det estetiska, det vill säga det som är kopplat till vårt erfarenhetsliv, har tagit företräde”. Puts väck är ”en större kosmisk förbindelse, given av naturen, Gud eller historisk gemenskap”. Därför handlar identitet, som har blivit ett mycket populärt begrepp, om ”vad man subjektivt identifierar sig med” snarare än ”sina rötter och kopplingar utanför jaget”.

Upplevelsesamhällets slutstation är vad filosoferna kallar solipsism, det vill säga en självbesatthet som begränsar individen till sig själv och sina känslor, med följden att den gemensamma verkligheten försvinner.

Kanske är det just därför som Kjerkol, Borch och andra samtida imitatörer inte alls är medvetna om att de plagierar när de gör det. För dem finns verkligheten i form av andras arbete, och akademiska regler finns inte alls. De upplever världen, tar in den, reflekterar i den och vill till varje pris komma upp och framåt i den, men de känner inte igen den. De insisterar på sin rättighet att tala ett privat språk. Jag gör vad jag vill, alltså finns jag!

Svend Brinkmann kunde mycket väl ha pekat på kristendomen som en motvikt till denna brist på karaktär och systemfel, men psykologen har efter hand blivit en specialist på att inte nämna de kristna källorna, även om han ständigt kritiserar kristendomens kritiker från Descartes till Sartre. Hans hjältar är gamla och stoiska, aldrig bibliska. Det är en brist som flera har noterat.

Frågan är dock om inte situationen faktiskt är ännu värre för oss alla. Kanske går upplevelsegemenskapen, som Brinkmann föreslår, längre tillbaka än vi vågar erkänna, och kanske har vi redan lämnat upplevelsestadiet till förmån för något ännu mer bisarrt och ensamt. Idag har vi väldigt svårt att uppleva något själva, det vill säga spetsa öronen, lyssna, höra, se eller smaka, för vi har så bråttom att dokumentera våra erfarenheter med all vår digitala hårdvara.

Ta till exempel de 800 000 människor som samlades på Champs-Élysées i Paris på nyårsafton 2021 för att titta på stadens fyrverkerier. Istället för att njuta av stunden kastade var och en av dem sig över sina smartphones för att filma och dokumentera att de var där och skicka upp bilderna till molnet. Bilden av de 800 000 mobiltelefonerna gick världen runt och berättade vilka vi har blivit.

Vi verkar vara besatta av att dokumentera våra liv för andra människor, det vill säga i sociala medier från Instagram till LinkedIn. Allt ska nämnas, eller rättare sagt inte bara nämnas, utan koreograferas med tanke på oss själva. Brinkmann uttrycker vår böjelse i exakta ord:

”Turister tar inte längre bara bilder på platserna de besöker, utan tar bilder på sig själva när de besöker en plats, och blir därmed själva en del av den representerade upplevelsen. Vi kommunicerar och upplever oss själva via sociala medier, där vi inte bara presenterar oss själva för andra, utan kurerar oss själva som om vi vore en utställning på ett museum.”

Denna virtuella kuration förvandlar världen till en metavärld och förvränger verkligheten med den omedvetna dokumentationen av upplevelser. Inte ens upplevelsen är intakt: Vi ska helst kunna skryta med det.

Det skamlösa och gränslösa jaget har blivit den nya religionen.