Prästerna var det viktigaste verktyget centralmakten hade för att återuppbygga Norge [och Sverige] från ett våldsamt nordiskt klansamhälle till ett humant organiserat samhälle med struktur, skrivna lagar och omsorg om individen. Det var prästerna som höll igång landet genom en formidabel insats – från slutet av vikingatiden till långt in på 1800-talet. Först då ”uppfanns” kommunstrukturen och kommunala organ tog över det ansvar som prästerna hade haft.

Vi kan säga att prästerna var i ett slags frontlinjetjänst till medborgarna under denna långa, långa period av landets historia. Administrationsnivån ovanför prästerskapet hade sällan denna direkta kontakt med folket.

Före den 1 januari 1838 fanns inga kommuner, kommunalråd, borgmästare eller rådmän [i Norge]. Då var det istället våra många präster som fick utföra de uppgifter som senare tilldelades myndigheterna, exempelvis försörjningsfrågor, fattigvård, utbildningsfrågor, hälsofrågor och att fungera som officiell representant för trakten. Allt detta var prästernas ansvar – utan att de ens hade någon hjälp av assistenter! Dessutom kunde de ofta vara lärare för dem som inte kunde skriva, eller ”advokater” för vanligt folk.

Dessutom drev kyrkoherden sin prästgård som en vanlig gård. Här hade man visserligen en hel del folk till hjälp, men utskiftning av gården till andra blev vanlig först i senare tider. Prästgårdarna var i praktiken Norges [och Sveriges] första jordbruksskolor och drevs ofta som ”lärogårdar” åt bönderna i socknen. Det var också från gården som prästerna fick sin försörjning och inkomst, den egentliga prästlönen i sig var inte mycket att skryta med.

Prästerna bedrev utbildning i nya odlingsmetoder och introducerade nya grödor. De tog till sig nya och bättre verktyg och enkla maskiner. Präster stod i framkant när det norska jordbruket utvecklades för att kunna försörja en stor del av befolkningen. Länge hade maten huvudsakligen bestått av spannmål och mjölkprodukter, men på 1700- och 1800-talen introducerade prästerna potatis, grönsaker, bär och frukt i sina församlingar. Kosten blev därmed både mer varierad och hälsosam, och det gav grunden för befolkningsökningen under 1800-talet.

Prästerna hade alltså ett enormt ansvarsområde. Många slet ut sig i tjänsten medan de som hade små församlingar kunde klara sig bättre.

Präster brukar få noll kredit för detta nuförtiden. För de flesta vet inte om detta. Vi har ”lärt oss” en helt annan historia om prästerna: nämligen den som bara ser till predikan och den moraliska aspekten med kyrkans disciplin och tillrättavisning. Men prästens roll handlade till stor del om att styra landet.

De flesta präster präglades av omsorg om sin egen församling. Församlingens väl vilade hela tiden på prästens axlar och de talade ofta om sina egna församlingsbor på samma sätt som en förälder som tog ansvar för sin familjs existens. Hade familjerna i socknen tillräckligt med mat? Han kände dem alla. Var, om någonstans, hade skördarna misslyckats? Var han tvungen att hämta spannmål från andra platser i landet? Allt detta blir tydligt bland annat genom bevarad brevväxling mellan prästerna och andra ämbetspersoner  i systemet som exempelvis länsman och kronofogden.

Prästerna engagerade sig helt personligt. Och det tog tid! Det fanns ingen telefon och det kom sällan någon post. Och präster betalade då och då en del av kostnaderna själva, ur egen ficka.

Dessa historiska präster är den yrkesgrupp som har beskrivits mest orättvist i media och skolarbeten i snart hundra år nu – som en del av en lång ideologisk kamp, ​​där omskrivningen av ”prästernas historia” har blivit ett kampmedel.

Norska och svenska filmer, tv-serier och teater har ofta presenterat en karikerad, skruvad bild av prästerliga roller på löpande band. Resultatet är att vi tror mer på Bjørn Sundquists [eller Ingmar Bergmans] osympatiska prästgestalter än vad prästernas faktiska historia i allmänhet säger oss.

På samma sätt har klassiska författare från omkring 1930 och framåt valt att forma sina kyrkliga gestalter: I sina verk har de skapat präster som styr över människor, präster som är lömska, dubbelmoraliska, svekfulla, kompromisslöst bokstavstrogna, dysfunktionella och ofta förknippade med en avlägsen överklass.

Prästen står ofta ”på fel sida” (den onda motsatsen) i författarens huvudberättelse, och på så sätt skapas en dramaturgi som har tillräckligt med substans för att engagera läsaren eller betraktaren. En bra historia måste ju innehålla en skurk, en amoralisk skitstövel. Och då passar det bra med en präst…

Ingen reagerar över detta – eftersom vi anser att framställningen är korrekt. Vi har trots allt hört den och läst den så många gånger och på så många andra ställen förut. Därför stönar vi bara i avsky och indignation över ännu en präst vi kan förakta: ”En prästjävel!” Vi stärks dessutom i vår övertygelse av skolor och utbildningsinstitutioner:

– Prästerna var en pest och en plåga!

– Ja, för det är ju sant…!!

Eller…?

Låt mig här nämna att det utan tvekan fanns exempel på olämpliga präster. Vissa kunde vara så odugliga, maktfullkomliga eller moralistiska i sin position att de var en plåga för människor. Så det går att hitta bevis för att sådana präster har funnits. Det är fakta.

Men – observera! – det var inte det vanliga. Tvärtom var präster oftast omtyckta och högt uppskattade av människor eftersom de utgjorde en positiv, trygg, hjälpsam och mycket viktig instans i det gamla samhället. Utan prästen hade samhället sannolikt kollapsat tillbaka till ett klansamhälle med den starkastes rätt som brutal princip. I århundraden var prästen den enda direkta länken mellan den positivt byggande centralmakten och folket.

Men den negativt porträtterade ”prästberättelsen” är ingen tillfällighet. Detta är en kontrollerad och ideologisk vinkling som den akademiska miljön och pressen har genomfört under de senaste hundra åren, och det i gott samspel med många politiker.

Denna vinkling blev tydlig under efterkrigstiden, men genomdrevs på allvar i och med 68-generationens intåg i utbildningsinstitutioner och universitet på 1970- och 1980-talen. Detta sätt att tänka präglar nu allt inom akademin och mainstreammedia. Och det har genomförts ner till dagisnivå.

Detta var väl förberett under hela Gerhardsen-eran [Einar Gerhardsen var norsk statsminister i flera perioder mellan åren 1945 och 1965, Sverige har haft en liknande utveckling sedan Hjalmar Branting]. Både Gerhardsen själv och flera av hans centralministrar stod för en politik där kristendomen skulle pressas ur sin traditionella ställning. Att skriva om historien om präster och norsk missionsverksamhet i utvecklingsländer ingick då som en del av den ideologiska kampen. Prästens berättelse förvandlades till en berättelse om övergrepp och FN-hjälpens missionshistoria förvandlades till imperialism. Allt trycktes ner i den ensidiga marxistiska maktmodellen.

I deras ögon var prästerskapet en förlängning av den gamla ämbetsmannaklassen – och som sådan något som borde avskaffas. Dessutom stod den marxistiska doktrinen ”Religion är opium för folket” högt upp på vänsterns agenda.

Det är nu hög tid att ge det gamla prästerskapet den ära och beröm det förtjänar.