På samhällskunskapen lärde vi oss om skillnaden mellan form och innehåll. På Coca-Cola lär man sig att form är lika viktigt i marknadsföring som innehåll. Att Cola-flaskans innehåll går att kopiera, men att Cola-flaskan i sig, vågen, logotypen och varumärket är unika. Det är i första hand den sistnämnda som säljer Coca-Cola, även om de mest angelägna entusiasterna tror att de kan smaka skillnaden mellan Cola och Pepsi.

Att förstå att det är skillnad på form och innehåll, och att form påverkar oss och kan få oss att dra förhastade slutsatser om substans och innehåll, är viktigt. Det är inte minst viktigt när det kommer till masskommunikation och internationell politik, särskilt i tider präglade av kris och krig då båda sidors propaganda massivt försöker påverka vår uppfattning vad gäller skuld, orsakssamband och andra sammanhang.

Det förklarar TDR, ”Trump Derangement Syndrome”, det vill säga varför så många inte kan skilja på den vulgära narcissistiske mannen, och en politik som för stora delar av den amerikanska väljarkåren framstår som både rationell och förnuftig. Och det förklarar varför vi inte kan relatera till fienden, till Putin, och hur han, hans regim och majoriteten av det ryska folket ser på kriget i Ukraina.

När vi ser Biden och Putin på TV ser de flesta två väldigt olika människor. I Biden ser många en högerorienterad, välklädd och förtroendeingivande och trovärdig statsman, som vi förväntar oss att en statsman ska se ut. Därför sätter de sin tillit till honom och tror på vad han säger. Men några av oss ser en äldre geriatrisk man som kämpar för att gå, komma ihåg och tala begripligt. Men jag ska inte uppehålla mig vid det här.

Hos Putin ser vi dock lätt en hal och beräknande fisk, en skallig hukande tiger redo till språng, som Gollum i Sagan om ringen, någon som kommer från en avlägsen och ogästvänlig plats och som uppenbarligen inte går att lita på. De på andra sidan stängslet, ryssarna, åtminstone de flesta, ser det nog tvärtom.

Det första som förloras i krig är sanningen. Båda parter i en konflikt hanterar sin egen version av fakta. Det är viktigt att komma ihåg att det inte bara är fienden som har en slapp inställning till fakta. Det gäller även oss själva i högsta grad!

Men om vi ska ha någon chans att hitta en väg ut ur återvändsgränden och få till en diplomatisk lösning vid förhandlingsbordet måste vi förstå såväl vår fiende som oss själva och våra allierade. För att hitta den nödvändiga kompromissen måste vi till viss del acceptera att det som är rationellt för oss inte nödvändigtvis är rationellt för motparten, och vice versa.

Vi måste acceptera att verkligheten ser annorlunda ut från andra sidan stängslet. Och vi måste försöka skilja på form och innehåll. Vad vi tror att vi ser och hör, och vad som faktiskt sägs. Det är i detta perspektiv som Tucker Carlsons över två timmar långa intervju med Putin ska ses. Det kan vara en bra idé att lyssna på vad Putin faktiskt säger.

Intervjun dömdes ut på förhand av en nästan totalt enig amerikansk och västerländsk press. Inte konstigt, eftersom Tucker Carlsons intervju med Putin generade nästan hela den västerländska medievärlden. Han gjorde vad New York Times, Washington Post eller Wall Street Journal borde ha gjort för länge sedan om de fortfarande sysslar med journalistik. Men det gör de uppenbarligen inte. De har blivit rena politiska propagandamaskiner för demokraterna. Och demokraterna behöver fortfarande krig i Ukraina om de ska ha möjlighet att vinna valet till hösten.

Samma publikationer har gång på gång tecknat en förenklad och banalt ytlig bild av Putin som en ond, beräknande och oberäknelig psykopat. Och Tucker Carlsson stämplades följaktligen  som en megafon för Putin. Vår norske copy-paste-premiärminister, Jonas Gahr Støre, upprepade beskrivningen av intervjun i ungefär samma termer. Det är otroligt primitivt och föga konstruktivt, åtminstone om man har möjliga fredsförhandlingar i åtanke.

Jag kommer inte att påstå att jag förvaltar den hela och fulla sanningen. Det gör ingen av oss. Vi är alla färgade av vår omgivning, våra medmänniskor och våra erfarenheter. Men det jag såg var något helt annat.

Jag såg verkligen en skallig liten man med ett stort och auktoritärt ego, en som uppenbarligen inte är van vid att bli utmanad. Men samtidigt såg jag en statschef med energi och stor intellektuell kapacitet. En som förstår att det är geopolitiken som reglerar förhållandet mellan stormakterna. Någon som sätter saker i sina sammanhang och som talar begripligt om sitt eget lands historia, och som argumenterar rationellt och konsekvent utifrån Rysslands långsiktiga intressen.

Och jag köper hans argument att Ryssland försökte närma sig Europa flera gånger på 90-talet, men ständigt förkastades av USA och Europa, som trots löften om motsatsen obehindrat expanderade österut till tidigare sovjetiska intressesfärer.

Det var ett strategiskt misstag som Nato gjorde, något som också viktiga amerikanska utrikespolitiska premissleverantörer och experter på amerikansk utrikespolitik som bland annat George Kennan, Jack Matlock Jr., Robert Mearsheimer, Henry Kissinger och en mängd andra har bekräftat flera gånger. Allt Putin säger är inte fel.

Om invasionen av Ukraina odiskutabelt strider mot internationell rätt har Putin rätt i att den också till stor del provocerades av USA och väst. Vi har ett delat ansvar för att det är så. Vi har därför också ett delat ansvar för att lösa problemet. Kriget i Ukraina är, liksom energipriskrisen, till stor del självförvållat.

Det finns knappt ett spår av en sådan självinsikt i media och bland västerländska politiker. Vi förstår inte motparten. Vi förstår inte heller vår viktigaste allierade USA och vad som är drivkrafterna i amerikansk inrikespolitik för att hålla igång proxykriget i Ukraina.

Och vi förstår knappt oss själva och att våra egna nationella intressen ligger i att förhindra att kriget i Ukraina eskalerar och kommer hit, vilket mycket väl skulle kunna hända om vi inte bidrar mer konstruktivt för att få parterna till förhandlingsbordet.

Istället kastar centrala västerländska och norska politiker bränsle på elden med retorik som demoniserar motparten. Det kan nog få röster inrikes, men det är dåligt ”statemanship” och destruktivt om man vill försöka nå en diplomatisk lösning.

Ryssarna är nämligen varken är dumma eller inkompetenta. Putin är varken galen eller idiot. Den ryska utrikespolitiken drivs inte av en megaloman person med tsaristiska ambitioner. Det är inte idioter som strövar omkring i Kremls förnämliga salar eller i den ryska generalstabens dystra korridorer. Och kriget i Ukraina har uppenbarligen stöd av breda delar av befolkningen.

Sett ur deras perspektiv är deras ståndpunkter både rationella och konsekventa i förhållande till ryska långsiktiga intressen. Deras propaganda är, precis som vår, naturligtvis också full av spinn. Och vi behöver inte bli förvånade över att de kommer att inta en position som är motsatsen till vår, varken när det gäller krigets historiska bakgrund eller när det gäller möjligheterna till en förhandlingslösning.

I detta avseende är Tucker Carlsons intervju inte bara exemplarisk journalistik, utan ett konstruktivt bidrag till att förstå motparten. En utrikespolitik baserad på stereotyper och en uppfattning om omvärlden styrd av önsketänkande och egen propaganda kan snabbt leda till väldigt felaktiga beslut.