Det är inte länge sedan den så kallade ”World Hijab Day” (1:a februari), som märkligt nog inte firades nämnvärt i vår skattefinansierade, normalt hijabentusiastiska statskanal i år – förhoppningsvis på grund av en sken av anständighet sedan den iranska fängslade och misshandlade anti-hijab-aktivisten Narges Mohammadi fick förra årets Nobels fredspris.

Samtidigt är det nästan en dag sedan ett annat konstnärligt verk som tar upp eller utmanar aspekter av islamisk kultur ansluter sig till en redan lång rad konstverk som antingen har tagits bort eller täckts över, och det utan att beväpnade muslimska länder eller bevisligen våldsamma aktivister/terrorister behövde yttra ett enda ord. I februari 2023 handlade det om konsten av den iransk-amerikanska samtidskonstnären, aktivisten och utbildaren Taravant Talepasand, som är särskilt upptagen av att utforska och utmana kulturella tabun som speglar genus och politisk auktoritet. Censorerna åberopade rutinmässigt känslomässig smärta och kränkning.

Talepasands målningar och skulpturer är särskilt inriktade på att utmana islamisk konservatism och kvinnoförtryck, och i februari 2023 hade hon en utställning på Macalester College i Minnesota, som enligt Wikipedia är en prestigefylld privat, humanistisk högskola med en egen konstlinje och definierar sig själv som liberal. Men nu råkar det vara så att hennes bilder bland annat visar två beslöjade kvinnor som lyfter på delar av sin täckelse för att visa upp både bröst, lår och gren (om än täckta av trosor). En av kvinnorna visar fingret och gissa vad: en annan tar sig faktiskt på snippan! Det var för mycket för ett antal elever som klagade på att konstverket hånade islam och kunde orsaka ”djup smärta” hos muslimer. I ett öppet brev krävde en studentorganisation att konstutställningen skulle stängas. Ledningen föll – som ledningar i väst brukar göra – snabbt till föga, så nu skyldes inte bara de avbildade muslimska kvinnornas kroppar, utan även Talepasands konst.

Konstverken täcktes snabbt för med svarta tygskynken. Snacka om att ofrivilligt bevisa en artists poäng!

Förmodligen är det samma typ av svarta skynken som faller över huvudet på västerländska myndigheter, kulturelit och ofta även pressen varje gång de ska ta itu med något som påminner om kritik av islam och/eller islamisk praxis. Där niqab är ett fysiskt plagg som påtvingas, med hot, fängelse, övergrepp och mord i den islamiska världen medan islamistiska kvinnor i väst – otroligt uppmuntrade av statligt sponsrade organisationer och media – bär det helt frivilligt, verkar det som att det finns också en andlig sådan i sitt slag och att den blir allt mer populär speciellt i akademiska och kulturella kretsar.

För Talepasand är inte ensam. Listan med liknande exempel börjar bli lång. Här är några av dem: 2015 togs den fransk-algeriska konstnären Zoulikha Bouabdellahs konstverk som föreställer högklackade damskor på muslimska bönemattor bort från en utställning i Paris eftersom en islamisk grupp antydde att det kunde leda till våld. Konstverket var så respektlöst att en islamisk grupp kontaktade de lokala myndigheterna och uppgav att det kunde provocera fram ”okontrollerade, oansvariga händelser”. 2005 tog Världskulturmuseet i Göteborg bort Louzla Douradis bild från en utställning om hiv/aids efter hot från muslimer som provocerades av bildens kombination av ett erotiskt motiv med verser från koranen. 2010 tog Metropolitan Museum of Art i New York tyst bort bilder på den muslimska profeten Muhammed från sin islamiska utställning. 2015 gjorde Victoria and Albert Museum i Storbritannien samma sak. År 2011 fick universitetet i Bergen in klagomål från besökande forskare från vad som kallades ”vissa kulturer” på grund av ett fotografi som visar en kvinna liggande på mage med en öppen bok på rumpan. Bilden togs bort. Anställda vid UiB ska också ha fått censurera bilden flera gånger på grund av liknande reaktioner från ”gästforskare”. 2013 togs G E Schröders berömda målning Juno (med bara bröst) från 1700-talet bort i den svenska riksdagen av hänsyn till muslimska gäster och svenska feminister: ”Man måste tänka på de utländska gästerna, särskilt de från muslimska länder”, var förklaringen.

Och ovanstående är tyvärr bara några få exempel på västerländska auktoriteter, kulturliv och akademins ynkliga krälande inför en av de mest inhumana, blodiga och intoleranta ideologierna i världshistorien.

Det är möjligt att ledningen på Macalester så småningom insåg den pinsamma ironin i sitt eget beteende, eftersom utställningen öppnades igen, men fönstren i dörren till rummet täcktes för och själva dörren försågs med två skyltar: En varnade för innehållet, och det andra var ett brev från studenter som bad andra studenter att inte gå på utställningen.

Men för all del; det är helt klart det senaste modet att känna delaktighet i den påstådda smärtan hos islamister i allmänhet och islamistiska auktoritära ledare i synnerhet. De lider visserligen inte i det tysta, så senare samma år hävdade exempelvis Nato-chefen Jens Stoltenberg att han förstod och delade Turkiets påstådda smärta över korabränderna i Stockholm. Så var det nog, och vad gör man inte för att hålla islamister i schack? Tyvärr ser det inte bättre ut än att det så att säga är allt.

Tillbaka till Talepasand och hennes illvilliga tillfogande av smärta på denna världens oförsiktiga anhängare av islam. Hon har alltså en bakgrund från Iran och det kan möjligen bidra till hennes uppenbart islamofobiska och kränkande utmaning mot kvinnosynen i islam. För Iran; ja, det är där det förekom omfattande upplopp så sent som i september, och i centrum stod det iranska prästerskapets groteska kvinnosyn och dito -förtryck. Den främsta symbolen för detta förtryck är ordern att täcka kvinnor, vilket kan vara allt från hijab till det värsta, burka, och demonstranterna gick då också ut på gatan mot bakgrund av (ännu en) död kvinna till följd av ordningen. 22-åriga Mahsa Amini greps av sedlighetspolisen i Teheran för ”olämplig hijabanvändning”. Bara några dagar senare var den unga kvinnan död. Minst 76 aktivister dödades i demonstrationerna som följde.

Det som framställs och hyllas av västerländska, självutnämnda mångfaldsanhängare och förstås muslimska aktivister som en svepande stor feministisk symbol – som exempelvis görs i och av vår egen public service – är inget skämt i ett land som Iran: Där är det straffbart – med fängelse och piskning – för kvinnor att gå utan hijab, och kvinnor dör som en följd av det varje år, som det gör i många andra muslimska länder över hela världen. Bara i Iran har många som har deltagit i kvinnorättskampanjer som specifikt riktar sig mot hijabmandatet arresterats för att ha framträtt offentligt utan hijab. Bland dem hittar vi 24-årige Yasaman Aryani, som 2019 dömdes till 16 års fängelse – sexton år på riktigt – för att ha uppträtt offentligt utan hijab. 2019 dömdes den iranska människorättsadvokaten Nasrin Sotoudeh till 38 års fängelse och 148 piskrapp bara för att ha försvarat kvinnors rätt att gå utan hijab.

Bland Talepasands konstverk hittar vi även en neonskylt som bär inskriptionen ”Woman, Life, Freedom” på både engelska och persiska. Detta var (och är) slogan för demonstranterna i Iran. Sedan kan var och en bestämma sig för vem som väljer att stödja demonstranterna och deras rop om frihet från förtryck och vilka som väljer att stödja sina mordiska förtryckare – och varför.

Det kan ha ett visst samband med att hijab och andra islamiska beklädnader av outgrundliga skäl har fått status i den västerländska kultureliten som symbol för befrielse. Islamisk beslöja är så hippt och coolt att FN, som idag domineras av den huvudsakligen auktoritära och/eller seriella människorättskränkargruppen G77 där muslimska länder är starkt representerade, ansåg det lämpligt att införa en separat hijabdag som vi alla borde fira, och i väst har förstås statliga medier som NRK, [SVT], statligt stödda organisationer och aktivister följt efter.

Det är så bra med mångfald, det måste du ju begripa! Mångfald bland muslimer/människor med bakgrund från islamiska länder kommer du däremot inte att höra något om. Man föredrar att stödja islamister och religiösa organisationer även om man inte har en aning om hur representativa de är och givetvis: att stödja kvinnliga hijabaktivister, hellre än de kritiker eller konstnärer som exempelvis Talepasand, försöker utmana islamisterna (som är liberalt finansierade av staten och moraliskt stödda av västerländska akademiker, politiker och media) när de vill cementera islamisternas åsikter som sanningar och/eller framställa islamisterna som representanter för ”alla muslimer”.

Muslimska kritiker och utmanare får klara sig själva! De förra är så känsliga, förstår du, och de blir upprörda om de måste utstå samma kritik eller utmaningar som alla andra vuxna på planeten utsätts för. Annars är västvärldens islamiska maktmänniskor, religiösa tölpar, dito organisationer, aktivister och hela tölpbaletten exakt likadana som (skriv in önskat namn på västland här) och som alla vi andra som bor här och det är både islamofobiskt och rasistiskt att påpeka att påståendet ofta visar sig vara en sanning med modifikation.

Tills den här gruppen får sina ömma tår trampade på och riskerar att känna sig kränkta, alltså. Sedan behandlas de omedelbart av västerländska myndigheter som skarpa och osäkrade bomber – och den västerländska intelligentian kräver att vi andra gör detsamma. För så fort en grupp muslimer hävdar att ”alla muslimer” är sårade eller upprörda av något, behandlas de omedelbart som livsfarliga föremål. Och det gäller inte bara kritik eller frågor från västerländska opinionsbildare som enligt modern teori inte kan veta, kunna eller förstå något om muslimer eller islam för att de inte själva har muslimsk bakgrund. Det gäller även alla potentiella kritiker med muslimsk bakgrund, som enligt samma teori har alla förutsättningar att både veta, kunna och förstå. De är de få och modiga som sätter sin egen säkerhet på spel när de ifrågasätter islam, men det verkar inte som om myndigheter, kulturelit eller media bryr sig särskilt mycket om det. De är upptagna med att oroa sig för att underblåsa den islamofobi som alla utom de själva tydligen lider av, nämligen.

Men vem vet, kanske kulturelit och övervintrande radikaler i regeringen är uttråkade och rättar in sig så väl i det välnärda västvärlden led att de tror att Iran och andra islamistiska terrorregimer är något att efterlikna? Det mesta börjar som bekant smått, och så gjorde det också i Iran under revolutionen – inte sällan med censur av artister som Taravant Talepasand.

Är det inte på tiden att våra myndigheter och andra eliter gillar Talepasand och visar islams religiösa ligister och deras anhängare ett genuint västerländskt finger?